MEH! En pod på en söndag! Drömmer jag!

Den här veckan snackar vi bl.a. om:

Att ”släppa kontrollen” i ett tåg eller i skidbacken, Bo’s missförstånd om hjul, Martin som tomte, Hannas mystiska upptäckt i badrumsskåp och om ett spädbarn verkligen blir glad för ”myrra”.

Ni hittar den som vanligt på iTunes och i apparna Podcaster och Acast. Odlar du i januari, vägrar klippa dig och tämjer mårddjur? Tryck då play nedan:

ÄNTLIGEN är de här! Våra garderobsdörrar till sovrummet som vi velat fram och tillbaka med sen februari. I grunden har vi 75 cm breda PAX-system från IKEA. Till dem ville vi ha specialgjorda fronter i en gråfärg som kändes perfekt + att det inte fick vara allt för dyrt.

Så hittade vi dem till slut, i typ världens finaste färg. Finns ju flera olika front-företag men vi beställde våra från A.S HELSINGÖ (dom här är det!) i färgen ”Thermal Grey”. Och nu ska vi måla om hela sovrummet i liknande kulör, ev. ett snäpp ljusare.

Varje lucka har en push-open-grej (också från samma ställe) så att vi inte behöver handtag, utan kan lätt bara trycka på luckan så öppnar den sig. Kände att det var en vettig lösning när vi har så många smala garderobsluckor. EVENTUELLT monterar vi på smala mässingshandtag om det känns ”rätt” i framtiden.

Tror det kommer bli asfint med grå väggar med grå garderober och mörkgrönblå linnelakan mmmmmm! Och så fin sänglampa och stora tavlor på det.

Kommer förstås fina bilder när allt är klart.

Tycker ni att det är kul att se sånt här från vår lägis? Utgår ju från det………

WOW

Är alltid (eller ja ofta iaf) på jakt efter lättsmälta, roliga och lite märkliga serier i Arrested Development-stil och så vips! så fann jag serien Haters back off på Netflix för exakt 4 timmar sen, har sett två avsnitt sen dess och….

Tyckte mycket mycket om den. I alla fall de här första två avsnitten.

Serieskaparen och huvudrollen är skådisen och artisten Colleen Ballinger som har Youtubepersonan ”Miranda Sings” och jag hatälskar henne så otroligt mycket. Världsfrånvänd, störig, missanpassad osv.

Men mest av allt älskar jag morsan som spelas av Angela Kinsey, ni vet hon den otroligt störiga Angela i amerikanska The Office! Här är hon supermesig och så totalt världsfrånvänd och fejkar en handledsskada.

Aja. Kolla bara.

Pusselipuss

Den här texten kommer att handla om något jag har haft en relation med sen jag var sju år gammal. En relation som bestått av mycket eftertänksamhet, skratt, några tårar, ett urinläckage men framförallt mycket hierarkier.

Jag pratar om min relation med bussar.

Sedan första klass har jag varje vardag åkt buss. Ni andra ungar från landsbygden känner igen er va? Den här laglösa buss-sträckan med brist på föräldrar i bussen och busshållplatser utanför bussen. Man fick lära sig att plinga någon hundra meter innan sitt hus och vips så skulle busschaffisen fatta var hen skulle stanna.

Vilket inte alltid var fallet. Ibland åkte bussen vidare och jag fick skrika så starkt jag kunde (och vågade) med min lilla tioåriga röst för att bussen skulle stanna. En gång skrek busschauffören tillbaka att han FÖR I HELVETE INTE KUNDE VETA NÄR JAG PLINGADE SÅ JÄVLA SENT! Jag minns hur jag klev av i något dike med tårar i ögonen och skam i magen.

Bortsett från det var själva bussåkandet ofta en härlig upplevelse. Under hela mellanstadiet fullkomligt ÄGDE jag och mina kompisar sätena längst bak – ja så länge ingen från sexan råkade hamna på vår 43:a mot Norrhassel förstås, då blev vi hänvisade till något säte längre fram. Det var tjugo minuter bussfärd utan varken föräldrar eller lärare, men bara för den sakens skull var det inte en laglös zon. För visst hade vi regler! De såg ut som så att de riktigt tuffa satt allra längst bak, medan de mellantuffa hamnade på knä med magarna tryckta mot ryggstöden framför. Längst fram i bussen satt hästtjejerna och de som aldrig pratade i skolan.

Själv var jag rädd för hästar och kunde aldrig vara tyst.

Var du satt i bussen blev en mätning på vem du var. Glöm skolmatsalarna – det var i landsbygdsbussen som hierarkierna var som tydligast och stämningen tuffast!

En bit in i högstadiet fortsatte jag och mina kompisar behålla sätena längst bak. Ibland kastade vi tuggummin, hade skriktävling, höll igång ett jäkla spring fram och tillbaka. Några gånger gick detta så långt att busschauffören fick stanna bussen och dela på oss eftersom han tröttnat. En av oss fick sätta sig längst fram så att chauffören kunde ha koll.

Men så skulle jag börja i åttan. Det var första skoldagen efter sommarlovet – ett sommarlov där jag på ett mycket pubertalt (men fint!) sätt börjat tänka mycket på vem jag faktiskt var, vilka kompisar jag ville ha och vad jag tyckte var roligt. Jag minns klumpen i magen när jag klev in i bussen och började vandra mot sätena längst bak, som en ångest inför att behöva genomgå det där skådespeleriet igen.

Så plötsligt svängde jag in höger i mitten av bussen. Hamnade på ett säte bredvid en tjej jag aldrig pratat med i klassen. Och blev jag kvar, oavsett vilka som kom och drog i mig.

I dag är jag ju vuxen (nåja) och kan se allt det där för vad det var, men trots alla år är det något visst när jag hamnar på ett säte längst bak. Jag vill slänga upp benen, tugga tuggummi och skratta ohämmat.

KRÖNIKA PUBLICERAD I SUNDSVALLS TIDNING 22/10

Uuuh

RÖS när jag skrev rubriken pga så störig person. Överlag så hatar jag alla slags ordvitsar och ”snitsiga” användningar av ord.

Funderar alltså på det här med LAMPOR, av modellen som hänger i taket. Vi behöver framförallt en över vardagsrumsbordet men också på kontoret och i hallen. Egentligen är det bara i sovrummet vi har en vettig och riktigt fin lampa, den här.

Såhär ser vårt vardagsrum ut ju:

Och här är mina lampförslag:

1. Pigalle by Rydéns

2. Två sånna här Hope

3. För lång förmodligen??? Eller?? Så fin! Från Phloc

4. Boring eller fin? Från Herstal

5. Bali Multi

6. Mässing e fortfarande hett va??? Vettefan om det är namnet eller märket men stod  ”art deco” på denna

7. ”taklampa rondo”

8. Min favorit….. men rädd att den är för liten eller ser ut som skit IRL? ”String” från Herstal