Förut avskydde jag buffébord väldigt mycket. Numer tycker jag inte att det är så farligt, nu är det la cucaracha-tåg som skrämmer mig. 

Ni vet fester, typ firmafester, där folk sätter slipsen på huvudet och går omkring och håller varann om axlarna i ett mänskligt tåg och gör la cucaracha. Jag vet inte om det heter la cucaracha, men jag tänker mig att det heter så. 

Minns en gång i början av 90-talet då vi hade bandat en konsert med Orup på VHS:en. Jag älskade den koserten. Jag såg den om och om och om igen. Min favorit var när han slängde ut sin guldhatt till publiken. Jag undrade alltid vem som skulle få hatten. Lycko den. Men det fanns ett moment i konserten som upprörde mig, och det var när Orup sjöng ”ett tåg av kärlek” och scenfolket började gå omkring på scenen som ett mänskligt tåg. ”Det går ett tåg – ett tåg av kärlek. Och där borde alla mänskor få åka med”. Jag blev lidande utav detta. 

Jag minns att jag brukade stirra på vad som hände på tvn utan att förstå vad det var som pågick. Jag stängde inte av. Jag snabbspolade inte. Nej jag stirrade mer intensivt, för att följa varenda rörelse scenfolket gjorde i sitt ”tåg av kärlek”. Jag ville vara med på det mesta av konserten, jag ville ha Orups guldcowboykläder, hans frisyr, hans hatt. Men just ett tåg av kärlek ville jag inte vara med på. Tåget gjorde mig nervös på ett märkligt sätt. 

På senare år har jag provat ZUMBA. Där infann sig samma olustkänsla när vi på gymmets golv helt plötsligt skulle ställa oss och dansa någon form av förenklad ”grekisk” ringdans. ”TA VARANN OM AXLARNA NU!” sa instruktören och jag lydde nervöst medan vi sparkade åt sidan, tog steg åt höger och till vänster, medan musiken ivrigt gick upp i varv. 

Hade det funnits någon psykologisk forskare i närheten som studerar grupptryck hade detta varit ett bra tillfälle att forska på för jag gjorde detta enbart på grund av grupptryck. Jag ville liksom inte vara den som skapade dålig stämning genom att säga nej och lämna lokalen. 

Har även upplevt att man måste göra mänskliga tåg när man besöker spökhotellet gasten på Liseberg. Säkerligen inte en slump.

Varför tycker jag att mänskliga tåg är så obehagliga?

Jag tror att det kan vara kroppskontakten. Men det känns inte som att det är det enda. Det måste vara något mer. Kan det vara att jag tycker att det känns ovärdigt? Lite i klass med att äta direkt från en helgrillad gris? Fast töntigare (då äta direkt från en helgrillad gris skulle vara en god erfarenhet att tala om vid behov av isbrytare)? Eller kan det vara så att jag vet att mänskliga tåg är en symbol för kul, mänsklig social out of control-kärlek och fungerande samhälleliga konstruktioner, och så tycker jag själv mest att det är ett jättemärkligt beteende?

Jag läste nyss ut en bok som bland annat handlade om att möta sin absolut största rädsla. Huvudpersonen i boken lämnade sin kropp och fick i en situation som hon uppfattade som verklig leva sig igenom och hantera sin största skräck med rak rygg och mod. Hennes handlade om ormar. 

Jag undrar hur mitt scenario skulle se ut. Skulle det vara ett mänskligt tåg som kom mot mig? Och hur skulle jag kunna hantera detta med rakast möjliga rygg?  Jag blir lite illamående när jag tänker på det. Men det modigaste och värdigaste jag skulle kunna göra i den situationen, är förmodligen att delta i det mänskliga tåget OCH detta med inlevelse. 

Och jag känner starkt att det vore bra om jag kom över detta. Men eftersom mänskliga tåg inte direkt finns bakom varje knut så leker jag med tanken att starta ett event på facebook som heter något i stil med ”mänskligt la cucaracha-tåg flash mob i Nordstan”.

Fast kanske vore det rakryggaste trots allt att fly från la cucarachatåget. Vet inte. Frågan gäckar mig.

Länk till klippet på youtube

Denna scen, som är det närmaste Orups ”Tåg av kärlek” jag kan hitta på internet, har jag också sett jättejättemånga gånger. (obs! detta tåg är av lindrigare art!)

Det är oftast är helt irrelevant att jämföra och betygsätta saker och personer. Oftast behöver man inte ha någon favorit eller någon man tycker bäst om. Man måste för det mesta inte jämföra och tycka att nåt är vackrast, är roligast eller smakar bäst. Att sätta saker mot varandra som i en ständigt informellt pågående tävling är egentligen inte ens särskilt trevligt.

Visst finns det tillfällen då det fyller ett användbart syfte, men jag skulle nog våga säga att jämförelser oftast är irrelevanta.

”Vilken kompis tycker du bäst om?” ”är det där din favoritleksak?” ”vilka skor är finast, de svarta eller de gula?”

Frågor som dessa och några fler har ofta bara hoppat ut ur mig som en reflex när jag har pratat med barnen. Kanske har jag tänkt att det skulle hjälpa mig att lära känna dem bättre. Min tanke har varit att jag vill veta vad som får dem att må bra här i livet. Men min son har alltid reagerat likadant: han har rynkat på näsan, svarat undvikande eller så sakligt han kan, eller sagt rätt ut ”jag tycker inte om när du frågar sådär”. 

Han avskyr att jämföra och att utifrån det ge ett omdöme. Han kan ha umgåtts med en kompis flera timmar om dan en vecka i streck, men frågar jag ”är den här personen din bästa kompis?” så tittar han bara på mig och svarar nåt i stil med ”vi har kul tillsammans”. 

Hans olust inför att att sätta människor och ting mot varandra som i nån ”tycka bäst om”-tävling är så stark och uppriktig, att den har fått mig att tänka vad fan det är jag håller på med när jag utför mina spasmiska jämförelselekar.

Att man inte ska jämföra sig själv med andra har jag hört hur många gånger som helst. Men att jämföra saker med andra saker och att säga vad man tycker om människor i förhållande till andra människor, det är något som jag dessvärre inte har funderat allt för mycket på förrän jag såg hur obekvämt sonen vred sig inför mina välmenande frågor.

Jag tycker att han har visat med tydlighet att han anser att man kan tycka om och uppskatta något eller någon, utan att något annat för den sakens skull skulle förlora något i värde eller vara sämre. I hans värld tycks det som att saker och ting har ett fullständigt värde i sig själv, oavsett vad han för tillfället tycker om att ägna sin tid åt. Han fokuserar snarare på vilken känsla han får av saker och ting. Känns det dåligt drar han sig undan. Känns det bra söker han sig dit igen.

Och det verkar som att han är trygg i sig själv. 

Detta har fått mig att se över mitt egna tankemönster.

För ca sex år sen

Det finns ett konto på instagram som heter @transiarkatet_. Jag rekommenderar er att följa det. Denna vecka är det en person som heter Paula som instagrammar och hen benämner sig själv som intergender. Det vill säga som vare sig kvinna eller man. Jag känner igen mig enormt i denna veckas instagrammare.

Jag minns att jag läste en text av Maria Ramnehill där hon skrev att hon ofta har fått frågan hur man vet huruvida man är trans. Och hon sa att hon ville svara: ”om du ställer den frågan är du antagligen det”. Jag har frågat mig denna fråga mången gång, även efter att jag läste denna text, men är ändå osäker. 

Tidigare har jag inte haft någon benämning för det jag känner, men känslorna och tankarna har funnits där så länge jag kan minnas. Inom mig har jag vetat. Det som har förvirrat mig är att jag inte har fått det att gå ihop med det som är runtom mig. Så frågan är inte för mig huruvida jag faller mellan stolarna för vad ”man” och ”kvinna” innebär i dagsläget, frågan är hur och om jag ska prata om det.

För mig har det alltid känts fullständigt naturligt att män kan födas i kroppar med livmoder och att kvinnor i kroppar med sädesledare. Personligen känns det som att jag hamnade i en så kallad kvinnokropp av en händelse. Typ som när man väljer vilken tandkräm man ska ha, och man bara väljer nån eftersom man vill ha rena tänder. Det känns som att jag lika gärna hade kunnat ha en mans kropp, och att jag då hade anpassat mig efter det på samma sätt som jag har anpassat mig efter kroppen som jag har nu. 

Dock så vill jag understryka att jag är jag väldigt nöjd med min kropp. Jag lider inte av den alls, förutom som när jag till exempel äter kött och blir svullen. Jag är glad att jag inte är född med massa testosteron och manliga ideal. Jag är osäker på hur jag hade hanterat det. Visst, det är ett kön som i vår tid är förenat med massa ekonomiska och sociala fördelar, men jag är också varse vad dessa fördelar kan göra med folk och vad det kan innebära för människor i deras närhet. Och jag vet inte om jag hade kunnat bli den person jag vill vara i en så kallad manskropp. 

Man kan kanske säga att det är som att jag valde den tandkräm som inte bara rengör munnen, utan även lindrar ilningar som jag har i tänderna.

Har skrivit om detta förr i inlägget ”dags att omfamna könsförvirringen”. 

Ikväll hade ena barnet massor av frågor om graviditetstest. Hon hade sett nåt på svt play om en kvinna som hade blivit gravid tillsammans med en man som ”hon knappt kände” efter att de gått på ett café och fikat, berättade hon. Kvinnan i filmen hade hittat ett graviditetstest, sen hade det visat två streck, och hon hade börjat gråta. ”Varför började hon att gråta?”

Jag sa att det kunde vara av två orsaker: av glädje eller för att hon blev ledsen. Hon sa att det nog var av glädje. Ja förmodligen. Är man gravid med en man man knappt känner vet man nog inte till sig utav glädje. 

Hon undrade hur man tar ett graviditetstest, för den delen hade filmen så abrupt uteslutit. Jag berättade att man doppar testet i kiss. Hon skrattade och sa ”men varför då? barnet ligger ju inte i urinblåsan!” och jag berättade om hcg-hormonet som kroppen utsöndrar för att man inte ska få mens. 

”Okej. Två streck visar att man är gravid. Så vad betyder ett streck? Att det bara är en halv bebis?”

Och det kändes overkligt att jag har fött dessa två barn som nu låg bredvid mig i sängen och undrade massa saker om barnafödelse. Att jag har tagit graviditetstest, att jag har reagerat på dessa test, att jag har fött dem och även fött fram två stora blodiga moderkakor efter dem.

De frågade om sveda och värk, vilken ställning som är bäst att föda i, och huruvida graviditetstest ens är nödvändiga, ”man märker väl att magen växer”.

Det känns så långt borta det här att jag har varit havandes. Som att det knappt är jag som varit med om dessa saker. Som att det är en dröm som jag knappt kommer ihåg.

Kolla bilden till höger! Så söt! Menar alltså inte min hand, även om den också är söt. Men kolla tortillasen! 

Det ser ut som en liten mullig salladsmunk som går omkring i sin trädgård med en bylsig morgonrock omkring sig. Så söt och snäll och ödmjuk, det vet man på sättet den bugar. Vill man verkligen äta nåt så gulligt? Javisst!

Såhär blir en sådan till: 

• Koka linser och blanda i valfria tortillakryddor. 
• Skär upp grönsaker: sallad, tomater, paprika, lök, etc
• Blanda ihop en guacamole
• Servera på vitkålsblad