I vår familj har vi vissa bråk som går på rutin. Det är inte så stora bråk men ändock saker som rör upp känslor och som fungerar som små isflak i ett hav av lugn och ro. En sån sak är hushållsrullen i köket. Så här kan en scen se ut: 

Dottern sitter och är helt krämig om fingrarna och munnen. ”Kan jag få papper”, frågar hon. Sonen ser mot hennes håll, rynkar näsan och vänder blicken ned mot tallriken. Förr kräktes han av sk ”yoghurtmunnar”, nu blir han bara ytterst besvärad. ”Men kan jag få papper då?” säger hon igen, ”den står hos dig!”, säger hon till sonen.
Han blir märkbart irriterad och utbrister utan att se mot hennes kladdiga mun ”varför står rullen alltid hos mig?? Varför kan den inte stå vid henne, det är ju hon som sölar mest!”. 
Nån skänker henne rullen. Hon torkar sig. Allt är frid och fröjd (såvida hon inte råkar skratta med öppen mun). Men sen till nästa måltid så står hushållsrullen där igen. Vid hans plats. 

Hur det blir så vet jag inte riktigt. Den står så bra där? Och ibland blir faktiskt även han sölig. Hur som helst så gillar jag rutiner och dessa konflikter har ett särskilt gung som skänker trygghet och faktiskt en form av trevnad. 

Jag undrar om andra också har rutinmässiga konflikter, som är samma dag efter dag?

Idag har vi bakat. Ena sidan visar bilden i kokboken, den andra visar resultatet. 

Att baka är enkelt på samma sätt som det är enkelt att klättra i berg. Bergsklättring behöver inga förkunskaper. Det är bara att hänga sig fast på klipporna och göra så gott man kan.  Att man sen kanske ramlar ner och bryter några ben hör inte dit – klättrat i berg har man likväl. 

Och precis så är det med bakning. Inga förkunskaper krävs. Det är bara att köra. 

Om ni undrar vad det var för nåt vi bakade så var det ett recept på bollar gjorda av cashewnötter rullade i bipollen. Sötade med steviadroppar. De fick en minst sagt speciell smak som fastnade i munnen trots att jag bara slickade av ett finger som fått smet på sig. Smaken har förföljt mig hela dagen och lämnat ilningar innanför skelettet. 

Jag tror att vi kan ha varit lite väl generösa med de så kallade steviadropparna. Och när det kommer till cashewnötterna så hade vi kanske inte lika mycket som receptet krävde. Sen är min så kallade mixer inte direkt bäst i test (men låt aldrig en sådan sak hindra er från att söka era drömmar!). Receptet finns i den här boken av Vibeke Amidsen om ni är sugna på att prova.

Jag har börjat odla, jag menar grodda. På bilden ser ni en hemmakonstruktion av ett groddglas. Nöden har ingen lag! Känner mig som världens jordemoder när jag matar familjen med dessa nyttiga frodigheter. Barnen får en helt ny glans i ögonen tror jag, och jag själv får en vitalitet och spänst jag tidigare bara drömde om, kanske. Har en bit kvar till jag är självförsörjande men by god – its a start.

Den här bilden är tagen för en vecka sen. Då kändes sommaren evighetslång. Vi badade varje dag, i hav och i sjöar. Utöver det badade vi i min anletes svett, för värmen gör sig inte bra med min fysik.

Jag fiskade efter krabbor första gången i livet denna sommar. Eller okej, det var barnen som fiskade. Jag ville inte. Har ni sett krabbor? Kolla på dem noga nästa gång. De tillhör uppenbarligen havet, så de är inga jag vill plocka upp i onödan!

Ja vi har haft det bra. Och idag kom förändringens tid: Det var 13 grader och nordanvinden klistrade vårt hår mot pannan med hjälp av regn. Ja jag tror i varje fall att det var nordanvind, även om jag kan tycka att den kom från syd trots allt. Åtminstone från öst. Ja vinden kom nog från öst. Nordöst? Svårt det här med vindar. Den var kylig i alla fall. Skönt!!

Nu ska jag sova. För mig är det ännu semester. Så att ni vet.

Läser lite Way out West-recensioner. Det verkar så roligt det där att skriva sitt utlåtande om olika sortens konserter. Man kan göra det ur så många vinklar: musikaliskt, konstnärligt, scenografiskt, arrangöriskt, modemässigt, moraliskt och mycket mer. 

Jag skulle vilja se en läkare till exempel ge sin syn av en konsert. Jag vill ha även en hälsovinkel. Typ

”Justin Bieber såg väldigt trött ut när han utförde Baby Baby. Hans deltoidmuskulatur verkade ej svara på signaler från cerebrum och även fast han försökte jobba upp lite energi så vet jag att han bar solglasögon för att dölja en ganska svår reaktion som jag förmodar komma från hårvaxsulfat. Pupillerna reagerade långsamt på de blinkande spotlightsen så orsaken till hans småspattiga Boyfriend torde vara på grund av neurologisk obstipatio kopplat till främre pannloben.  Buken putade diskret ut under första delen av konserten – kanske var det köttet längs vägkrogarna som rivit upp ulcus – något man kan utläsa från hans unguis – och kanske var det därför han drog på sig ett oversize-linne och läderhandskar i andra delen av uppträdandet. Dock att benen visade prov på mycken ungdomlig spänst. Knäledens samspel med främre lårmuskel var en fröjd att se. Från midjan och neråt var han som Micheal Jackson injicerad med bensoylmetylekgonin. 

PLUS: När det sprutade vatten på publiken. Många i publiken hade slarvat och led av vätskebrist. 
MINUS: De blinkande lamporna orsakade epelepsi hos huvuddelen av konsertbesökarna. 

BETYG: Ett äpple om dagen.”

Vad tror ni, hade läkare gjort sig bra som konsertrecensenter?