Alltså dramatiken när detta animerade spädbarn öppnade ögonen. You have to see it to believe it. Har alltså plöjt ett par Ancient aliens-avsnitt ikväll, för första gången på mycket länge. Den serien alltså *emoji som gör en delikat gest*. Första episoden för ikväll öppnade med att en man springer omkring andfådd bland stora stenar i England (David Childress är jag rätt säker på att han heter, sitter med mobilen och orkar ej googla) och det var ungefär här som mitt sällskap.. somnade?! Såg alltså två episoder medan sällskapet dreglade små snirkliga bäckar utmed kinderna. Men vem behöver sällskap NÄR ALIENS KANSKE FLYTTADE STORA STENAR I ENGLAND FÖR MASSA TUSEN ÅR SEN?? Åh denna serie. Minns förr om åren när jag hade barnfria veckor och ägnade nätter åt att vältra mig i denna spännande typ av kultur. Det gjorde mitt liv spännande igen. Det hjälpte mig att få livsgnista.

Jag avskyr när ”grabbar” känner sig nödgade till att börja bröla. Både i grupp och i fall då de är utan grupp. Första gången som ett gäng ”grabbar” brölade något om min ”röv” genom nedrullade bilfönster så var jag tretton år. Men jag såg ut som elva. Detta var jag väl medveten om. Jag tyckte att de betedde sig som pedofiler. 

Det har hänt titt som tätt att ”grabbar” har ropat efter mig, ibland med ord men ibland med regelrätta brölanden. Jag vet att jag har läsare som vet precis vad jag menar. Det enda man hinner se är nåt ansikte genom en bilruta och några gutturala missljud. Sen är de borta. Har man otur kommer de tillbaka, eftersom de gärna verkar röra sig runt i cirklar då deras enda syfte med färden tycks vara att bröla mot sina medmänniskor.

Detta brölande är ingenting som jag har funnit resurser till att kunna uppskatta. Jag har gjort några riktigt tappra försök. Jag har försökt tänka att brölanden är som en slags pokal i guld som det står ”sexuellt åtråvärd” på (vilket förstås ska vara något väldigt fint). Men mina försök har varit förgäves. Det är helt sant att min värld inte har rasat samman i och med mina ”grabbers encounters”. Men faktum har kvarstått: jag har inte uppskattat det. Har mest blivit fundersam och kroppsmedveten. Vad vill de? Varför gör det sådär? Har jag toalettpapper hängandes ut genom byxbenet? Ett foster i ansiktet? Blöder jag? 

Jag har så klart låtit frågorna gå alldeles för långt i dessa fall. De har inte velat något annat än att visa sin ”uppskattning”.

Många tycks tro att ”grabbar” i grupp beter sig bättre med åldern. Detta är förstås sant i vissa fall, det finns en del som mognar, idkar eftertanke och utvecklar ett mer avancerat etik- och moraltänk (som de inte bara ägnar sig åt teoretiskt utan även praktiserar). Men långt ifrån alltid. Det är inte ovanligt att ”grabbarna” grånar, får skrynkliga stämband och förvandlas till lika frustande ”gubbar”. Detta sms mottog jag från en vän häromdan, som försökte ta sig helskinnad från Norrtälje en helt vanlig onsdag: 

Jag ryser.

Här är några tweets som rullade förbi i feeden tidigare ikväll. 

Som ni ser har ickemän all anledning till att bli skeptiska när ett gäng ”grabbar”, ”gubbar” och/eller ”män” närmar sig, och jag måste säga att jag blir minst sagt frustrerad när män säger att ickemän ”överdriver” eller är ”löjliga” när vi beskriver något som kan tolkas som ”manshat” (oftast är det dock ”bara” vittnande om trakasserier eller kritik mot mansnormen). 

”Inte alla män” är det mest samhällsförändrande en del kan komma med när de hör hur ”inte alla män” beter sig. De vill vare sig lyssna eller förstå. 

Så vill man bespara sig själv livsviktig energi så ska man undvika att prata om dessa viktiga ting med dessa personer (<– obs jättebra tips). Man kan samtala om andra saker med dem. Typ.. bra mat, bra campingplatser och sånt. De måste inte vara värdelösa bara för att de inte tar dig på allvar. Men det kan vara bra att inte ge dem viktiga roller i ditt liv.

Och om vi lämnar själva brölandet och går till något som är nära besläktat: taffs. Det har jag också varit med om. Särskilt i samband med kollektivtrafik. Mitt på dagen. Bland folk. Det är äckligt.

Tur är det då att detta beteende har sagts upp och ska upphöra att existera. Grabbar och gubbar kommer inte att fortsätta med det här. Det finns oräkneliga anledningar till att det är på detta vis. Här är några. 

1. Ickemän förstår att vi inte trivs med vissa grejer som män gör. Missnöjet beror alltså inte på att och att vi är gnälliga och överkänsliga, utan för att män många gånger beter sig som skit.
2. Ickemän accepterar inte denna skit från män längre. Och många av oss är redo att gång på gång specifiera vad exakt vad för skit vi menar.
3. Ickemän har börjat hitta varandra och kommit på tusen miljoner sätt att dela erfarenheter, organisera oss och hålla ihop.
4. Ickemän förväntar sig att bli behandlade bra, och blir vi inte det, så kräver vi att bli det. 
5. Fler och fler börjar uppfostra sina barn till att inte behandla andra som ett potentiellt ligg/partner jämt och ständigt, som en okontrollerad spasm.
6. Den okontrollerade spasmen att över huvud taget köna våra medmänniskor börjar bli förlegad.
7. Männen själva kommer så småningom att komma till insikt. 

Listan kan göras mycket längre, typ enormt lång.

Här är ett klipp som rör ämnet. Dock triggervarning ett par minuter in i klippet där ett övergrepp beskrivs.

Här är länk till klippet på youtube. 

FRUKTA mina nya böcker! Hehehe. Nä. De handlar faktiskt inte bara om frukt. Den ena handlar om raw food (rå mat alltså), och den andra om juicer och smoothies (frukt- och grönsaksdrinkar alltså). Och ni ba ”vad har hänt?? Har Sonja gått in i en förgänglig hälsofas som snart är över??”. Och ja. Kanske har jag det.  Men grejen är att min mage är så extremt känslig och jag letar med ljus och lykta efter mat som jag kan äta utan att tarmarna blir ett ruttnande blåmärke efteråt. Igår till exempel ”råkade” jag äta kyckling och min mage vred sig åtta varv, jag blev ledsen, trött och uppgiven på livet. 

Sen jag började äta mest vegetarisk kost har min mage och mitt psyke mått väldigt mkt bättre mot innan. Men sen i våras har jag slarvat och det har känts, och jag känner att det finns gott om plats för att bredda mina kulinariska vyer på den vegetariska fronten.

Det är som att jag inte tål kött. Fisk är okej, men övrigt kött, till och med vanlig köttfärs, får jag lätt så väldigt ont i magen av. 

Böckerna heter 

Gröna juicer och smoothies av Marlene Gustawson och 
Raw fast food av Vibeke Amdisen

Kanske lämnar jag tillbaka böckerna. Har inte bestämt mig än. 

Maybelline har släppt en ny effektivt produkt som koncentrerar alla skönhetsprodukter (för huvudet) till en enda produkt. 

Så slut är det nu med concealers, rouge, mascara, puder, läppstift, foundeations, ögonbrynsskugga, eyeliner, läppenslar och en rad övriga produkter som finns på marknaden i tusental. 

Den skyddar till och med mot solens farliga UV-strålar. Dock att den ökar risken för PVC-cancer med några tiotal procent. 

Källa hittar ni här. 

Cissi Wallin har gått ut på sin blogg att hon är gravid. Detta förvånar mig ringa. Jag såg på en kvist som hänger på balkongen redan i februari att hon skulle bli gravid våren/sommaren 2014 (eller var det bara vädret som denna kvist förutspådde?). Detta i kombination med att bland andra Underbara Clara fött barn i dagarna förstärker mina tankar på graviditet och småbarn ytterligare. För jag tänker på graviditet och småbarn en hel del just nu, kanske för att min mage har ett put i sig självt, men mest för att jag vet att den delen av livet är över för min del.

Jag har bestämt det och är nöjd så.

Men nu när andra i ungefär min ålder föder barn som på löpande band så påminns jag och faller i djupa tankar. Graviditet – så fint det är. Småbarn – rätt söta ändå.

Och jag bygger fantasiscener som innehålelr mig och spädbarn. Jag tänker på hur det skulle se ut om jag blev gravid igen om ett par år. Hur himla bra jag skulle sköta det den gången. Hur himla idylliska vi skulle vara. Hur himla bra avlastning och stöd jag skulle få av mina befintliga barn som skulle kunna hjälpa till genom att laga mat, handla och fila mina förhårdnande hälar. Hur allt jag skulle behöva för att överleva dagen vore att ha en liten ringklocka att kalla övrig familj med närhelst jag var i ”nöd”. Hur jag skulle ligga som ett charmigt so i sängen med ena bröstet ständigt framme och bara älska att vara trebarnsmor av hela mitt hjärta.

Men då jag rent intellektuellt förstår att detta bara är en idealiserad bild och att det hela vore en väldigt dålig idé om man ska vara realist, så gläds jag åt andra och tar hand om det som jag redan har i stället.

Detta var enda bilden jag hittade på mig tillsammans med en bebis, sorry. Bilden är tagen på Liseberg år 2007.