Lallade omkring på ica och letade efter microfiberdukar när jag fick lust att kolla efter nånting fint till nåt av barnen. Men jag kom inte längre än till dom här byxorna:

Jag vet inte hur länge jag stod och kollade på dom. Kanske i hela tre minuter. Det är liksom nånting med byxorna som känns väldigt fel.

Jag var tvungen att fråga mig själv två frågor:

1. Tycker jag om lejon? Svar: ja, dom är fina och ståtliga djur.
2. Gillar jag när lejon har sina ansikten precis över mina barns kön? Svar: nejjj.

Ser ni hur lejonets läppar säras precis i skrevet och hur lejonets hårman breder sig ända ut i ljumskarna? 

Säger lejonet RRROARR eller tuggar den bara, köttätare som den är?

Jag vet inte hur jag ska reagera, jag vet inte om jag ska få moralpanik eller vad. 

Byxorna påminner mig lite om det här

Och det är ett koncept som jag aldrig har kommit överens med. 

Hur känner ni?

Det är inte varje dag som man kan avnjuta både huvudrätt och efterrätt i mitt kök (man har väl tur om man får en rå korv slängd i sin riktning?) men idag händer det!

Här kan ni se min mellansyrra förbereda en väldigt smarrig och lyxig efterrätt, maräng är inblandat, tillsammans med min väninna Beatrice Aspudde. Lillsyrran sitter i vardagsrummet med min son och hans fadre och spelar lego Harry Potter på PS3:an. Ja jag vet… Harry Potter är ockult så att det förlår men jag har ingen lösning på det problemet i skrivande stund. 

Nä nu ska jag fokusera på det som räknas här i livet. Hej så länge!

Ny dator. Den förra datorn hade en stor spricka över musplattan som gjorde att jag typ skar sig på fingret och nära dog av blodförgiftning varje gång jag använde den (och det hade jag väl gjort också om inte Emil varit så snäll och tagit mig till Mariannelund). 

Bilden gör det inte rättvisa (och så hade den fler.. problem) men ni förstår säkert ändå den ytliga och förgängliga lycka som jag känner. 

Jag och min väninna Beatrice Aspudde. Hon vill veta om hennes nya frisyr får henne att se barnslig ut. Hon är 25 år. 

Idag kom min lillasyster på besök och det tycker jag passar väldigt bra. 

Och inte nog med det – i morgon kommer en till syster och tillsammans ska vi leva hand i hand precis som gamla tider (fast inte riktigt som gamla tider, för då brukade vi slåss, ja rent utav misshandla varandra ibland). 

Jag tycker att det kan kännas ganska tufft ändå att bo så långt ifrån familjen. Särskilt när barnen var små. Vanja (på bilden) bor i Stockholm och hon som kommer i morgon bor i GÄLLIVARE. 

Några fler som bor långt ifrån sin familj? Som kanske rent utav bor utomlands? 
Ibland tänker jag på dom som får barn i andra länder än sin familj. Som till exempel invandrare och flyktingar som bor här i Sverige och får barn långt ifrån sin släkt och sina rötter. Som får se sina barn växa upp med ett annat språk och annan kultur. Jag kan tycka ibland att det känns skitkonstigt att mina barn är typ Göteborgare, som Leif Loket Olsson……………….. 

Men det är ju ingenting egentligen. 

Jag stal rubriken för jag orkade inte hitta på en egen rubrik. Jag vet inte varför jag stal en rubrik om just amning för det var åtta år sen som jag gjorde det. 

Det betyder å andra sidan att jag har haft gott om tid att skapa mig en distans till det här med amning. Jag är potentiellt en form av amningsorakel. Dom som är mitt uppe i amningsbesvären har inte samma klara bild av vad som pågår som jag har. Därför kan jag förstå om det finns en hel del människor som tycker att jag är en säker källa till goda råd på ämnet trots att jag har lämnat det bakom mig med tanken att aldrig återvända till det där träsket någonsin igen.

Detta inlägg är till alla ni hundratals av min läsarkrets som just nu sitter med mjökfylld byst och undrar hur ni ska tänka när ni beslutar hur ni ska göra med amningen. 

Here we go: 

Första barnet
Första barnet gick amningen jättebra. Den var mysig och fin men jag slutade ändå efter bara åtta månader för att jag hade lust. 

Andra barnet
Med honom fungerade det dåligt. Han smuttade tomt och hade kolik. Jag slutade efter fyra månader av jämna plågor. 

Sjuka rykten och konstiga forskningsresultat
När jag ammade minns jag att det gick helt sjuka rykten om amning. Det kunde till exempel vara forskningsrapporter som visade att amning är avgörande för hela barnets framtid på ett eller annat sätt. Typ ”denna forskning bla bla visar att barn som ammas är intelligetna atleter och übermench bla bla” vilket gjorde att dom som ammade blev väldigt stolta och dom som inte ammade fick kämpa i motvind för att inte skämmas. 

Så… amma eller inte amma? 
Jag har ingen aning men tycker att du ska ska prata med nån som bryr sig om dig om du är nedstämd, hallicunerar eller inte klarar av att se ditt barn i ansiktet. Det kan vara tecken på att du inte mår bra.

Enda bilden som jag har på mig när jag ammar.