Förra veckans krönika i p4 Västerbotten handlade om doping och min föreståelse för dom som håller på med sånt skumrask. 

Lägger ut krönikan lite sent. Men ibland (eller okej ganska ofta) så lägger jag inte ut den alls och det är ännu värre.

Jag vet inte om ni (mina läsare) har märkt nåt, men på sistone har jag varit väldigt nedstämd. Och med väldigt nedstämd menar jag alltså mer nedstämd än normalt. För nedstämd har jag varit mer eller mindre senaste 16 åren. 

16 år yes. Det är en ganska lång tid när man är 30. Jag kämpar med det här och ibland så mår jag bättre och ibland mår jag inte bättre.

Men jag är skitleds på det här nu. Det känns som att jag har hamnat i ett läge då jag måste välja mellan att leva eller att dö. Jag kan inte bara kravla mig fram som en liten slemgroda längre. Jag kan inte längre dra ner persiennen, blunda och önska att jag låg och plaskade omkring i en enorm livmoder i stället för att finnas i denna skrämmande värld.

Jag är rädd för allt. Det finns dom som i sin villfarelse tror att jag skulle vara modig på något sätt men det är jag inte. Helt vanliga saker gör jag med hjärtat i halsgropen. Några av dessa vanliga saker kan vara: slänga soporna, handla på ICA, köpa en prydnad i en presentaffär eller åka buss.

Jag är även rädd för att vara alldeles för personlig på min blogg. Vem som helst kan läsa det här och det gör mig sårbar, och finns det nåt jag hatar att vara så är det sårbar.

Men fuck it. I alla fall för tillfället. Nu vet ni hur läget är. Kram från Sonja. 

Bildmontage som jag gjorde förra valborg. Och det slår mig med väldig kraft: jag är bra på att bildredigera.

Jag bara måste tipsa om min nöjesguidekollega Valerie Kyeyune Backström. Läs till exempel den här texten om att den här hiphopexplosionen kanske bara var en inkörsport till nåt annat för alla trendiga får. 

Jag älskar hennes texter, dom flödar som musik eller som poesi eller nåt annat som är vackert (en bäck?). Jag blir lågfrekvent exalterad varje gång jag ser henne länkas på Nöjesguiden för oavsett vad hon skriver om så vill jag läsa. Hennes ord skapar en underliggande känsla som väcker tankar typ långt inne. Jag tror att det är för att hon aldrig säger rakt ut exakt vad hon vill säga. Hon säger ungefär hälften och resten lämnar hon till läsaren. 

Det finns många bra skribenter men det finns få skribenter som använder sig av undermeningar lika naturligt som hon gör. Ja det är i alla fall så som jag tolkar hennes texter. Så därför vill jag tipsa om henne. 

Här kan ni hitta en hel radda av hennes texter. 

Läs tex denna om att Drake är en tönt eller denna om vita människor som oroar sig över svarta emojis.

Minns ni min cykel som gick av på mitten och som kunde ha blivit min död?

Idag gick jag till butiken där jag köpte den (Team Sportia i Kungälv) för att höra lite mer om vad jag skulle kunna få för kompensation från leveratören (PEAK). 

Jag har dragit mig för att gå dit för jag vill inte ha något tjafs. Jag vill bara ha en dräglig kompensation för att jag har cyklat omkring på en tickande cykelkatastrof som gett mig trauma. När jag låg där på kyrkogården med cykeln tudelad mellan benen tog det en sekund innan jag förstod att jag klarat mig och jag kan typ inte cykla lika avslappnat i nedförsbackar längre.

Jag gick till Team Sportia i alla fall och där fick jag veta att PEAK är så snälla att dom kan tänka sig att betala halva priset om jag köper den billigaste cykeln som Team Sportia har, alternativt att jag kan få en tom cykelram. 

Och jag undrar… är det verkligen snällt av PEAK att erbjuda det här? För jag kan tycka att det låter rätt snålt. 

Deras motivering är att cykeln var gammal. Fem år var den. Grejen är att jag inte tycker att det är särskilt gammalt. Liksom kom igen – det var ingen vanlig skråma. Det var ingen växel som slutat fungera eller kedja som rostat sönder. Det var inte en pedal som lossnat eller ett stänkskydd som hamnat snett och punkterat däcket.

DEN GICK AV PÅ MITTEN!!!!!!!!

Jag vill ha pengar som kompensation för jag blev ju tvungen att köpa en ny cykel omgående (är svårt beroende av min cykel).

Deras cykelspecifierade personal var i alla fall inte inne idag när jag var där så jag fick inget slutligt besked. Han skulle ringa i morgon. Får se hur det går då.

Avskyr sånt här. 

För att få barn att springa krävs det vare sig knivar eller hot, det räcker med att man skriker ”JAG ÄR” följt av att man tar några steg framåt och håller händerna som en t-Rex/mumie/man håller dom neutralt och står helt still.

Sista helgen av barnens lov spenderade vi bland sanddynerna i Falkenberg. Jag fick inte tag i dom. Jag blev helt svettig och håret klistrade sig i ansiktet på mig och mina ben domnade efter två minuter.

Så fråga mig inte var dom är just nu men eftersom skolan började igår så antar jag att dom varit i skolan.

Känns bra ändå att det är höst.