När jag väntade mitt andra barn så hände något som gjorde att jag inte kunde ta till mig graviditeten. Och när sonen sedan föddes, så kunde jag inte ta till mig honom heller. Jag drabbades av förlossningsdepression, och vi fick en tuff start han och jag. Här har jag pratat lite om den tiden och vägen ur den. Sänd på P4 Västerbotten 28/8 2015.

Och här kan du lyssna på Halo med Beyoncé

Jag måste erkänna att jag inte hänger med särskilt bra om vad som händer runt om i världen. Jag har väldigt dålig koll på olika krig och kriser som sker runt om i världen. 

Men just nu är den typen av samhällskoll kanske inte det viktigaste, åtminstone inte bland folk i allmänhet. Nu är nog det viktigaste att visa var vi står moraliskt i förhållande till våra medmänniskor. För nu har vi, som ett kollektiv, verkligen chansen att visa vad vi lärt oss sen vi var små: att vi måste ta hand om varandra. För visst är det det som vi har lärt oss? 

För inte har vi väl lärt oss att vi ska se till våra egna intressen och stänga ute den som är i nöd och ber om hjälp? Nej det har vi aldrig lärt oss. 

Jag är rätt självisk och egoistisk, eller om min mor brukade säga: ”egennyttig”, så jag vet hur det är att vara det. Jag vet precis känslan av att vara rädd för att bli utan och därför roffa åt mig mer än vad jag behöver. Jag har gjort det sen jag var liten och jag gör det än idag på olika sätt. Ibland om jag har nåt gott godis till exempel så väntar jag till alla är utom synhåll innan jag äter för att jag vill ha allt för mig själv. 

Men nån måtta får det väl ändå få vara?

Alltså, egoistisk och självisk kan man vara, det behöver inte vara nån katastrof. Dom flesta (utom typ Jesus) är olika grader av egoist. Men man har tagit det lite väl långt om man är på idén om att utestänga medmänniskor som lever mitt i helvetet.

Jag har läst om människor som har dött och som fortsätter att dö i lastbilar och lastutrymmen på sunkiga och äckliga båtar, jag har läst om små perfekta barn som flyter i land på stränder bara för att nån inte vill ge dom chansen att få växa upp i trygghet, långt ifrån bomber och soldater som använder våldtäkt som vapen. 

För det mesta när jag läser om människor som flyr katastrofer så känns det helt overkligt och jag kan inte förstå att det jag läser verkligen händer. Men då och då förstår jag att det faktiskt är sant. Då och då förstår jag att människor precis som jag, med barn precis som mina barn, måste kräla i smuts, sova under bar himmel på okänd mark och hålla för barnens mjuka små läppar för att dom inte får ge ifrån sig ett knyst.

Jag går sönder när jag tänker på det. Tänk att behöva sätta sina älskade, underbara och känsliga barn på en sunkig, äcklig, het och kladdig båt fylld med desperata främlingar utan att veta om dom kommer överleva och huruvida man nånsin kommer få se dom igen. 

Jag har ingen aning om vad jag kan göra åt situationen och att skriva ett blogginlägg om det är allt bra fjuttigt. Men att se bort och ignorera det bara för att man känner sig maktlös, det måste vara det futtigaste av det futtiga som man kan göra.

För på nåt sätt har jag fått för mig att för att prata om en sån här sak, så måste jag ha en lösning på problemet också. Att jag måste sitta på svaren. Jag vet inte vad detta kommer sig av.

För det är farligt att inte prata om såna här saker. Håller man tyst bara för att man känner sig menlös inför situationen så ger det plats åt en mycket obehaglig passivitet. Och den passiviteten är verkligen inget bidrag till att göra världen till en tryggare plats för alla.

Här får ni lite information som jag såg på facebook. Den kan kanske vara till lite hjälp. 

Bor ni i Göteborg så kan ni gå en kurs i hur man bemöter traumatiserade människor här (länk till facebookevent)
Och här kan ni gå på ett möte som Svenska kyrkan har i Hjällbo där man kan få info hur man kan hjälpa (länk facebook) 

Känn er välkomna att dela tankar/tips i kommentarerna.

Jag tänker att i början kanske man bara kan prata om det, i början kanske man är maktlös. Men så fort man öppnar munnen eller på annat sätt visar att man ser och är intresserad av att andra ska må bra, så ökar möjligheterna till att nåt verkligen händer också.

Tänk just nu är vi kanske generellt ovana och dåliga på att veta vart man ska lämna in kläder, ge pengar eller skänka hygienartiklar. Men om en vecka kan vi vara experter på det hela bunten.

Läs den här artikeln om hur en familj har det. Läs hur dom kravlar i skiten med sitt barn som inte ens är ett år. Det är absolut hjärtskärande. 

Glöm inte det där man brukar säga. Jag tycker att det är ett ganska bra talessätt i all sin enkelhet: 

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra nånting” 

Och ja just ja. ÖPPNA EUROPAS GRÄNSER OCH ÖKA SVERIGES FLYKTINGKVOT.

Alltså kolla på den här ca sju år gamla bilden

Ååååååååh *knäpper händerna över bröstet*

Tänk att inte bara ett av dom där kom ut från mig, utan båda dom där ungarna kom ut via min kropp.  Dom där ungarna har jag burit upp för trappor, jagat vid busshållsplatser och gungat i timtal.

I ärlighetens namn så var tiden då bilden togs slitsam. Jag fick ju inte en lugn stund nånsinn!? När ena barnet sov var det andra aktivt, när jag klädde det ena barnet sprang det andra omkring som en naken barbar och slängde blöjor från balkongen. 

Men ändå: Åååååååååh *knäpper händerna över bröstet* 

*glad*

Idag kom det här obligatoriska skräpberget som kommer varje år 14 månader innan jul

Särskilt under den största flyktingkrisen sen andra världskriget känns det meningslöst att sälja 91:an karlsson och herman hedning för att ”få pengar” och ”en häftig premie” (men alla vet ju att man i allra bästa fall kommer upp till premienivå: smörgåsgrill). 

Det här är nåt som många säger år efter år så det låter nästan löjligt att säga det igen även fast det är sant: men julen handlar faktiskt inte om att bereda väg för 91an karlsson och Herman hedning-album. 

Jag minns när jag sålde jultidningar att jultidningssäljandet skulle lära en att arbete leder till lön. Sorry to say this men det lärde mig no such thing. Det enda jag lärde mig var väl att avbryta folk som försökte koppla av och se på tv. 

Jag kämpade ju jättemycket med att sälja jultidningar. Jag knackade på varenda hus och sålde till varenda kotte i hela byn. Och vad fick jag? Jo, ca 100 spänn och en WWF-panda.
Så nej jag skulle inte påstå att jultidningsförsäljning är ett bra sätt att lära barn värdet av att arbeta och jag skulle inte heller vilja säga att det lär barn nåt om julens kärnbudskap heller.

Vad har ni för erfarenhet av jultidningar? 

Nån postade den här bilden på facebook och skrev ungefär ”kolla den här bilden som NASA tagit på Sverige under månens sken!!!”. 

Och kommentarerna bara vällde in hur himla fin och häftig bilden är, precis så där käll-o-kritiskt som bara facebook kan bli när nån postar en bild och sen påstår nåt helt osant om den bilden. Jag tänkte att oj, ser dom verkligen inte? Ser dom inte att bilden helt uppenbart är en animation? 

Just precis då kom en sanningssägare in genom saloondörren, granskade bilden, satte sig vid tangentbordet och…