En kompis skickade den här bilden till mig:

Hon visste inte hur hon skulle reagera. ”Har nån photoshoppat in Fridolin bland barnen?” frågade hon ängsligt. 

Men det är inte det som är värst. Det värsta är att det är ett exakt plagiat av en kampanj som republikanerna använde sig av i det mytomspunna valet år… 2000-nånting. 

Kolla här:

Men även om det inte är ett plagiat, även om det bara är en olycklig slump orsakad av pr-folkets undermåliga fantasi (eller det faktum att jag har redigerat bilden lite), så förstår jag inte detta användande av BARN i kampanjer hit och dit.

Varför pressar maktens människor ihop sig med barn? Det måste ju ha en ursprungskälla någonstans ifrån. Det måste finnas någonting som gör att makthavare tycker att det är en utmärkt idé att stapla upp massa aningslösa barn vid sin sida.

Kanske får vi svaret om vi går tillbaka ca 2000 år i tiden.

Jesus. Ja, jag tror att det kan vara han. Jag tror att det kan vara så att politiker uppträder med barn för att vi undermedvetet ska associera till Jesus. 

Att dom vill att vi ska tänka: ”När han sitter sådär med barn påminner han mig om nån… Kommer inte på vem men… VARFÖR FÅR JAG KÄNSLAN AV ATT HAN ÄR VÅR FRÄLSARE?”.

Eller så är det inte så. Förmodligen är det inte så. Det vore ju för hemskt om det var så! Inte för att det är nåt fel att försöka efterlikna och ha Jesus som förebild (optimala förebilden!!!) men det vore så himla lömskt att använda barn och Jesus politiskt på det sättet.

Och så lömsk kan väl ingen makthavare vara. Vi får hoppas att det bara är våra känslor för barn som manipuleras och att Jesus är lämnad utanför detta. Det är trots allt ett ganska vanligt grepp att blanda in barn. ”Tänk på barnen!” brukar vara ett hållbart argument i alla konflikter någonsin. 

”Jag ska skaffa bulldog” ”MEN TÄNK PÅ BARNEN” / ”Jag ska sluta raka armhålorna som feministiskt statement” ”MEN TÄNK PÅ BARNEN” / ”Jag funderar på att söka till Bonde söker fru” ”MEN TÄNK PÅ BARNEN” / ”Au pair verkar va ett schysst knäck” ”MEN TÄNK PÅ BARNEN” / ”Kaffe på maten” ”MEN BARNEN DÅ” osv etc i all evighet. 

Sen måste jag ju ändå ge Fridolin att han inte är helt out of concept när han poserar med barn då han trots allt är utbildningsminister. 

Det förklarar dock inte varför han på bilden ser ut som en julgran som någon har pyntat med barn.

Föreställ dig att du har en lugn och belåten gammal katt där hemma som helst myser och spinner och njuter.  

Föreställ dig sen att du med en unik sammansättning av kattmynta får makten att kan riva upp hela kattens tillvaro genom att framkalla intensiv ångest och panik hos katten. 

För inget gör en kattägare mer tillfreds än en katt som hoppar, skriker och dör av hjärtstillestånd.

Inget gör en kattägare gladare än att få se sin katt bli styv i hela kroppen och hastigt avlida i ett utdraget fräs.

Det är allt en kattägare önskar för sin katt. 

(bilden postades på facebook av min lillasyster)

För ett tag sen skrev jag det här inlägget och jag vill tacka er som kommenterade så fint på det. Det var inte ett dugg jobbigt att dela med sig till er (som jag trodde att det skulle vara) utan det kändes oväntat bra. 

Jag är omgiven av många vänner, både kända och okända, och det är jag glad för.

Jag kommer att göra vissa ändringar i livet framöver. Jag vet inte exakt hur dessa ändringar kommer att se ut för jag tar en dag i taget, kanske märker ni nåt, kanske inte. Men ändras mitt sätt att blogga så vet ni varför.

Jag har varit oärlig ganska länge. Det är inte det att jag ljugit direkt, men jag har undanhållit en stor bit av mig själv, för mig själv. Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag har inte hanterat mig själv. Jag har haft vissa känslor som har varit så jobbiga att jag har låtsats som att jag inte har dom. Jag har tryckt undan och gömt mig och blundat. Jag tror att jag har försökt ignorera att jag är känslig och att jag har haft (och fortfarande har) ont.

Och det är nog det som jag måste ta tag i nu och sluta blunda inför. Vilket är skrämmande, jag är ganska rädd. Men samtidigt känner jag hopp. Det har tagit mig lite med förvåning att jag känner hopp faktiskt, för hopp har jag nog inte känt på länge. Jag har känt mig förlorad. Men just nu gör jag inte det. Just nu känner jag hopp.

Bild från i somras när jag var och bodde på platsen där jag växte upp,  Latikberg. 

Idag kom accent och när jag satt och bläddrade mellan olika artiklar uppfyllda av nykterhet så kom den här reklamen

Succen i Köping fortsätter. JULKONSERT med lokala artister och… LILL-BABS

Men vad är det Lill-babs gör där i Köping,  sjunger och uppträder hon eller… läser hon tankar? Jag tycker att det ser ut som att hon gör det,  jag tycker att det ser ut som att hon kommer till Köping för att läsa tankar och för att ta kontroll över människor utan att dom märker något. Precis som Henrik Fexeus som har gjort den här läskiga gåvan till sitt levebröd. 

Jag tycker inte om när människor ska försöka läsa tankar. Åtminstone när dom ska göra det med den där genomborrande blicken och fingret mot pannan, mot röd bakgrund i ett dunkelt rum. Det känns oärligt och skumt när folk försöker läsa tankar på det här sättet.

Vissa säger att folk blir galna vid fullmåne men det finns nog inget som kan göra en människa så galen som när nån stirrar på en och har fingret mot pannan och försöker påverka en utan att man märker nåt.

Men hoppas Köpingborna får det så trevligt och jag hoppas att Lill-Babs inte tar kontoll över dom i år heller. Enligt reklamen så är det ingen som har klagat under dom här fem åren men går hon samma linje som Fexeus så jobbar hon ju i det fördolda bortom människors vetskap om vad som egentligen pågår.

När jag var tonåring skrev jag en historia om en man som fått en psykisk sjukdom som gjorde att han hyrde ut rum i sitt hem i tron om att det var ett hotell. Detta besvärade hans fru som gång på gång fann främlingar i köket sent om kvällarna.

Jag tycker att omslaget på Claes Malmbergs biografi lika gärna hade kunnat vara en illustration till den historien: 

För visst ser det ut som att Claes Malmberg tror att hans hem är ett hotell, och att han därför bjuder in en massa främlingar som besvärar hans fru?

Jag hoppas i alla fall att han inte är allt för privat i sin biografi. Till exempel så var ju Johannes Brost allt för privat, vilket ledde till rubriker om honom och ”lyxfru-Gunilla” som beskrev saker som jag tycker hade kunnat få stanna mellan dom två until the judgement day.