Personligen har jag inte riktigt fäst mig vid selfietrenden eftersom jag är snyggast på minst fem meters avstånd, helst längre. Men ibland tar jag selfies ändå i brist på annat och ikväll när jag bläddrade igenom veckans bilder fick jag syn på mig själv i denna… ”Gretes”-tröja!?

Ja här går jag alltså omkring med en tröja det står ”GREATEST” på i äkta självälskaranda men när jag försöker leverera dokumentation på detta självförtroende så ser det ut som att jag bara är en ägodel till nån ”Grete” vem fan det nu kan vara. Som en brännmärkt kalv (eller en kalv i en tröja beroende på hur man vill dra liknelsen). Är så besviken.

Idag hälsade jag på en kompis (jenniestinksrök) som just har fått en bebis. Innan var jag rätt orolig att jag skulle slå slint och bli sugen på en till. Jag var rädd att den biologiska klockan skulle löpa amok.

 Här är de grejer som slog mig

1. SÅ LIIITEN
2. Har jag haft en sån här? 
3. Har jag haft TVÅ såna här? 
4. Har jag verkligen haft två såna här?
5. Men gud vad konstigt. 

På ett sätt kändes det som att det var första gången jag träffade en nyfödd. På ett annat sätt kände jag att vanan fanns kvar där djupt inom mig. Inte en chans att jag skulle hålla honom fel eller tappa honom i backen. Hade jorden börjat skaka och marken rämna och jag blivit lämnad med honom tror jag till och med att jag utvecklat bröstmjölk på bara ett par timmar. 

Men den biologiska klockan lyste med sin frånvaro (och så även jordbävningen tack och lov). Vad jag kände var: mmmmm. Sötsötsöt. Gullig. Doftar gott. Oj, bajs! Hehe. Sött!

Här är en bild som jag råkade ta med blixt. Lägg märke till att han är prickig som en prickigkorv. 

En god vän till mig hade mailat till SVT att ”Vulvagänget” ville komma och sitta i publiken till Babben Larssons show ”Stjärnor hos Babben”. Så igår var jag och ”Vulvagänget” där.

Och det var inte alls som jag föreställt mig. Innan själva showen började fick vi sitta och torrskratta så att de hade skratt inspelade ”utifall att”. Sen fick vi sitta och se extatiska ut medan de filmade våra ansikten ”utifall att” (utifall att Babben inte skulle vara rolig sen alltså, då skulle de kunna klippa in extasen i efterhand). Efter det fick vi sitta och lyssna när husbandet spelade in massa melodier, och sen kom Mikael Wiehe plötsligt in och spelade samma, rätt långa låt, två gånger. Och så vidare och så vidare.

Men när inspelningen kom igång på riktigt och Babben kom in så var det mest bara soft och kul och underhållande alltihop. Babben var grym och Pia Sundhage, som var kvällens gäst, var också typ bäst. Hade inte hört talas om henne innan men det har jag åtminstone nu och jag kan säga att skulle jag få frågan om att följa med och campa i Klondike med dem, så skulle jag efter viss betänketid tveklöst säga ja. 

Funderar på att kanske följa Stjärnor hos Babben sen när det går av stapeln till nästa år. Funderar på att kontakta dem igen om fler biljetter. Funderar på att bli Babbens assistent. Här får ni en bild som innehåller lite mer. 

Yes I know Im a photographer much. 

(erkänn att layouten på min rubrik kom att likna en förpackning mensskydd!) 

Jag börjar med pluset för det känns bäst att göra så. Det hände egentligen igår men skit samma, och det var när Rossana Dinamarca ba ”du är inte min talman” åt Björn Söder efter att han med lite väl gnällig röst påpekat ”herr taalman. Herr taaalman säger vi faktiskt”. Han påminde om Cartman (”RESPECT MY AUTHORITAH”). Nu tror jag tyvärr inte att hennes kommentar fungerar så bra som icebreaker på fest men hade den gjort det så hade jag använt den som det. 

Dagens dåliga är ”kvinnoregistret” som Ekot avslöjat. Tydligen har polisen i Stockholm fört register över kvinnor som anmält män för misshandel och anteckningarna är nedlåtande, förminskande och hånfulla. Detta i samspel med DNs granskning att kvinnomisshandel är det vanligaste brottet bland poliser gör hela bilden ännu mer motbjudande. Här har Sanna Samuelsson skrivit mer om detta här på NG. Och här har genusfolket på politism skrivit om det. 

Näe det här kan jag helt enkelt inte avsluta inlägget med. Man blir ju helt nedstämd. Så jag ger en uppmuntrande bonus. 

Den här rubriken! 

Vad jag har förstått är Jul med Ernst ett återkommande program, så jag googlade bilder i brist på entusiasm att se ett avsnitt. Vad jag fick upp var en skrattande Ernst vars ansikte ibland täcktes av skäggskrud, och ibland inte. Och det fick mig att tänka på Sean Connery som också växlar mellan rakat och skägg oftare än vad årstiderna växlar. 

Och det fick mig att tänka på en ny programidé. 

Som ni vet så finns det bara en sak som är charmigare och roligare än Ernst som pysslar och det är när någon talar om för svenskar vad som är ”typiskt svensk”. 

Det räcker med att någon säger ”fika??” med brytning så vrider sig en stor del av befolkningen av självdistansens skratt. Lägg till något om köer och social förstoppning och komiken har nått sjunde himlen.

Visst finns det de som har misslyckats med detta generellt vattentäta koncept, till exempel serien ”Welcome to Sweden”. Fast de har inte alls misslyckats ser jag nu efter en snabb googling, en andra sässong är på väg, och det stärker min tes eftersom jag har sett ett par avsnitt av den serien och var helt övertygad om att det var en flopp. Men jag borde ha förstått: denna typ av humor kan ej misslyckas.

Programbeskrivning: 

Sean Connory är en känd skådespelare från Skottland som har gjort sig ett namn i Amerikat. Han har spelat bland annat James Bond och är van med lyx och pengars överflöd. Vad händer när han placeras i Stockholm strax innan jul? Med endast några lumpna kläder han har på sin kropp försöker Sean Connery klara mat för dagen. Folk tar avstånd vid busshållsplatsen och krystade sociala situationer uppstår utanför NK när han ber om småmynt, men till sist blir han av nån anledning anställd som tomte hemma hos Johan Rheborg.