Nu ska jag strax till nyårskalaset som går av stapeln hemma hos jenniestinksrök. Där kommer det vara en del vuxna men nog ännu fler barn. Tänk egyptens gräshoppor. 

Jag har gjort mig ganska fin men har inte klätt mig än. När jag tog bilden hade jag dessutom inte svalt mina nudlar (men det har jag nu). 

Vi ses 2015 gott folk, ring klocka ring.

Vi har köpt en ny soffa. Fyfan vad jobbigt det var att bära upp den till lägenheten. Den väger ca 300 kg och eftersom vi inte hade nån nyckel till grinden så fick vi bära från vändzonen. Och med ”vi” menar jag två personer (mig själv inkluderad).

Mina händer och underarmar dog under processen. Helt otroligt att vi fick upp soffan. Mina handleder är ju som nyckelbenen från en fisk. 

Så här ser soffan ut: 

Vi köpte den från en privatperson ganska snabbt utan att mäta och ta mått först. Soffan visade sig vara cirka en meter bredare än i mina vildaste fantasier, men det gör inget. 

Killen vi köpte den av sa att han var tvungen att sälja den eftersom hans kiropraktor tjatat på honom att göra sig av med soffan och skaffa en som är skräddarsydd för hans rygg. I stället för denna soffa skulle han bygga en själv gjord av ”tempur” och ”memory foam”. Ja jag vet inte vad jag ska säga. För det första, vad är det för kiropraktor som har sådan insyn på sina klienters soffor? Och för det andra, vad är det för jävla soffa vi köpt när den uppenbarligen ger kiropraktorer akut oro för sin klients rygghälsa?

Jag tycker den är jätteskön i alla fall. Kanske kände kiropaktorn sånt agg för att killen bröt ryggen när han bar upp soffan till lägenheten? För det måste han ha gjort då han bar upp den själv enligt egen utsago.

Hur det än ligger till så hade det känts värre om det varit killens medium som tjatat på honom att göra sig av med soffan. 

Varför har ingen sagt till mig att SVT har ett program som är exakt likadant som ”Så mycket bättre” bara det att man får se en större variation av kändisar och slipper både låttolkningar och reklampauser?

Jag är jättebesviken på er för att ni inte har sagt något. Nej jag skojar bara, jag är förbannad. Men jag tänker inte dra det i långbänk.

Den här sässongen börjar med Helena Bergström som rev utav första avsnittet med att tokskratta åt den abusrda programidén att kändisar samlas på en herrgård för att äta snittar.

Andra som är med i den här sässongen är Rickard Wolff, Özz Nujen, Harriet Andersson och Örjan Ramberg. Den sista har jag ingen aning om vem det är men jag antar att Helena Bergström vet det då hon av någon anledning fixerade hans huvud mellan axel och hals, vilket är ett gammalt strypknep från tidigt 500-tal. 

Sen gav hon deltagarna en ledtråd till vad dagens uppgift skulle vara, en ledtråd som särskilt Özz var mycket missnöjd med.

Uppgiften var att de skulle ta till häst och Helena Bergström höll på att skratta ihjäl sig. 

Över middagen berättade Helena Bergström saker om både sin karriär och sitt privatliv. 

Sammanfattande kommentar om hela programmet: 

Jag måste säga att jag kände mig lättad när Så mycket bättre äntligen var över och att nu upptäcka ett likadant program på en annan kanal gör mig tömd på energi. Vad fan är detta. Det är lite som att njuta av att Idol är över och så börjar Melodifestivalen. Men eftersom ”det bara är att byta kanal å göra nåt annat” när man inte gillar nåt (det är ett urgammalt knep i självförsvar) så ska jag inte klaga. Klart att kändisar ska få sitta runt ett bord, dricka vin och ge folk en ”ny bild” av sig själva. 

Underhållsvärdet på Stjärnor på slottet ligger på samma nivå som en Beckfilm, det vill säga att det tar ungefär en halvtimme att avgöra om man sett avsnittet förut men oavsett vad så fortsätter man kolla eftersom man vet ungefär vad som kommer att hända vid det här laget.

Igår såg vi en naturfilm om jaguaren på Kunskapskanalen. Ja det var i alla fall vad man kunde tro, men vid en närmare titt förstod man att detta var en naturfilm om en naturfilmare. 

Visst fick vi en del inblickar i jaguarens vardag, men mest av allt fick vi ta del av filmaren, Christian Baumeister, när han åkte omkring i små båtar eller ställde upp kamerastativet vid diverse skogspartier samtidigt som han såg målinriktad och viktig ut.

Och frågan blev: Vem var det som filmade naturfotografen med sådan oböjlig fascination för hans bestyr?

Naturfotografen repeterade gång på gång hur stort jaguarens revir är och hur himla svårt det är att fånga den i bild, samtidigt som han vandrade med den otympliga kameran med vatten upp till anklarna i nån form av träsk. Förmodligen ville den som filmade naturfotografen visa oss vilka svårigheter naturfotografen var tvungen att genomgå för att kunna leva ut sitt yrke. Naturfotografen berättade om sitt oändliga tålamod, goda instinkter och fallenhet för tur, varpå vi fick se en jaguar döda nån form av krokodil i en minut. När vi såg livet glida ur krokodilens ögon återgick fokus till naturfilmarens ansikte i siluett mot solnedgången där han åter igen sa något viktigt om sitt ”kall” att filma jaguarer samtidigt som han blickade mot horisontens förlovade land.

Så frågan kvarstår: Vem var det som filmade naturfotografen? Var det naturfotografen själv genom självutlösare? Eller var det en… jaguar? 

Vi får kanske aldrig veta. Vem det än var så fick den i alla fall några riktigt fina bilder.

Rent mentalt har den här julen varit himlen, men fysiskt har jag fått mig en törn. Jag har varit uppblåst, svullen och extremt gasig. Jag har haft problem att sätta mig ner för magen har stött emot låren, ryggen har ömmat och jag har känt mig som väldigt mycket äldre än min ”biologiska ålder”. 

Funderade vad detta kan bero på och kom ganska snabbt fram till att jag helt och hållet har glömt bort att dricka vatten i flera dagar. Enda vätskorna som jag har fått i mig är julmust och kaffe. Och på det har jag lyssnat på ”God Jul med Leif Loket Olsson” från 1993. 

Så idag har jag druckit massor av vatten och slagit dövörat till musik och utöver ett par intensiva fjärtattacker (som förmodligen var ett eko av ”vart tog tomten vägen” orsakat av det kroppsliga minnet) så har jag mått prima.