Ibland när man reser bort behöver man inte ta med sig tandborste eftersom man vet att man har en där. Man är där såpass ofta liksom. Skitbekvämt för tandborsten är sååååå jobbig att packa ner, I’m kidding you not.

Enda kruxet med denna lyx är att jag aldrig kommer ihåg vilken som är min. Jag var rätt säker på att den lila tandborsten är min men vad fan, det finns ingen lila tandborste. Så då får jag stå och fundera aslänge innan jag slutligen bestämmer att den torra tandborsten måste vara min, eftersom alla andra har gått och lagt sig. Synd bara att ingen av tandborstarna är torr. Så det enda som kvarstår är att välja den som luktar minst av färsk saliv. Inte särskilt rättssäkert eftersom jag knappt har nåt luktsinne, men vad fan ska man göra.

Igår kväll efter julklappsöppningen satt jag och sonen och slentriantittade på tv. Plötsligt kom vi över en kanal som visade ”Sune i Grekland”. 

Jag kommer ihåg att Sune ska vara ”väldigt roligt” (har dock aldrig direkt tyckt det själv) så jag tänkte att vi skulle kolla. 

Men alltså………..

Först och främst kan Sune inte behandla andra barn i sin ålder som om de vore människor. Hälften av dem ser han som tjejer som han ska ”tjejtjusa” genom att stamma fram dålig poesi och så vidare. Det är riktigt plågsamt att se. 

”Tjejer” är alltså inte av samma skrot och korn som Sune själv enligt Sune. Sune ser dem som några slags främmande varelser som han måste försöka ”tjusa” på diverse specialanpassade sätt. Sune är alltså typ 11 år, året är 2012 men ändå tycks han ha anammat samma inställning till kvinnor som typ… Sokrates för 2000+ år sen (vilket dessutom var en väldigt mörk period för mänskligheten, sådär strax före Jesu inträde). 

Hur svårt ska det vara att skildra små pojkar och flickor på ett jämbördigt sätt, som personer som kan ha utbyte av varandra utöver det här fabricerat ”romantiska”? 

Den mest sympatiska personen i filmen är lillebror Håkan och detta trots att han ägnar hela semestern åt att försöka stjäla potatischips.

När filmen var slut skämtade sonens pappa ”tänk.. det där är kanske du om ett par år höhöhö”. Sonen reagerade genom att ryta ifrån rejält i avsmak. 

Sonens reaktion kan kanske tolkas som att han är rädd för ”tjejbaciller” och inte vill bli nån ”tjejtjusare”. Men man kan också tolka det som att han tycker att Sune är socialt handikappad och beter sig som dum i huvet när han gör sig löjlig mot mot tjejer. Och att det inte är så kul att höra nån säga att man kanske kommer bli på det sättet. 

Nej det är tråkigt det här och det är jobbigt att låta barnen se sån skit också tycker jag. Varför utsätta barnen för den här typen av bilder, varför slå in såna här idéer i huvudena på dem mer än nödvändigt? 
Precis som man inte låter barnen sitta och titta på våld så känns det inte bra att låta dem sitta och titta på sånt här heller. För jag vill ju gärna att de ska se sina kamrater som jämbördiga människor i möjligaste mån, och inte se sig själva och kamraterna som delar i nån ständigt pågående, aldrig upphörande parningsritual. 

Men nu lät jag honom se filmen trots allt eftersom jag dels inte visste hur dålig den var, men också för att det kan vara kul för barnen att hänga med i samtalen kring samtidskultur på skolan (suck). 

Sen såg jag att Alex Schulman skrivit om den nya Sunefilmen också, ”Sune i fjällen”. Även om hans kritik inte ser likadan ut så har han kommit fram till ungefär samma slutsats. 

Eftersom det är jätteviktigt att vara snygg på julen så köpte jag en rengörande ansiktsmask som jag smetade in i ansiktet enligt instruktionerna. 

Det var jätteskönt och jag kände verkligen hur jag tog hand om mig själv medan jag sprang omkring med ansiktsmasken i en kvart. Jag rekommenderar det verkligen. 

Jag har köpt en till ansiktsmask som är mjukgörande, men den sparar jag till i morgon, till självaste julafton, för då vill jag fan va mjuk. Jag tänker inte berätta märke på ansiktsmaskerna men det var nåt billigt jag hittade på icas kosmetikaavdelning. Annars tror jag man kan blanda en egen med mosade bananer och en citron.

Tyvärr har jag ingen bild på hur jag ser ut just nu där jag sitter och lyser, så ni får i stället en bild på den här superhärliga Lucian som står i ett hörn här i lägenheten (ej min lägenhet) och väntar på att få mordbränna hela familjen till döds at any given moment.

Jag ser över julklapparna som jag skaffat och känner sån fasa över att folk som får dem kommer att undra varför jag gav dem en så dålig julklapp. Tänk om de kommer fram till att det måste bero på att jag hatar dem? 

Jag tycker att det här med julklapp är jättesvårt och har resonerat att ”tanken räknas” hela tiden och jag har känt mig jättenöjd med den fina tanken ända fram till ikväll. För tänk om det inte är ”tanken” som räknas trots allt? *dör*

Och de vänner jag får julklapp av…tänk om jag får nåt jättebra av dem? Tänk om jag får något får mig att känna mig som en älskad och uppskattad vän när de har fått typ.. ett reflexband i julklapp?!? Tack gode gud för de här vännerna som inte gett mig något så att jag slipper oroa mig. 

Igår satt min dotter och ritade. Jag tyckte att det hon ritat såg ut som en vulva, men när jag frågade vad det var sa hon ”vänta får du se…” och såg lite lurig ut. När hon fortsatte visade det sig att det var en…

.

.

.

.

.

.. Aha! Självklart! En gullig hund! 

Två gulliga hundar!

Och brorsan tog efter: 

Så mycket kärlek och så många gulliga hundar på en och samma plats! Och alla med en stor uppenbar vulva på halsen (utom möjligen en). 

Jag ritade också. Barnen frågade om jag kunde rita en sovande bebis, och jag sa javisst, självklart.