Microsoft höll en presskonferens igår gällande Windows 10. Och eftersom Microsoft är Microsoft och inte, säg, Apple, kändes det så där spännande att bänka sig framför. Men jösses vad fel en kan ha. Microsoft hade nämligen bakat in en till liten nyhet.

Hololens.

Det här är inte Oculus Rift, det är ingen Virtual Reality-hjälm. Hololens är en augmented reality-hjälm, om något. En apparat som placerar operativsystemet i hela ditt synfält – och interagerar med verkligheten runt omkring dig. Och tanken är att Hololens ska komma ut samtidigt som Windows 10. Jag kan ärligt talat erkänna att det här är första gången min kalender har en markering för ett Windows-släpp.

Hololens ser helt fantastisk ut på idékonceptstadiet. Enligt de som haft möjlighet att testa maskinen är den inte riktigt så klockren som klippet vill få den att vara. Domen ”imponerande men väldigt prototypig” verkar vara allmän åsikt. Alltså lite som samtliga VR-hjälmar just nu. En mäktig grej med Hololens är att den inte behöver kopplas in i en annan maskin för att funka, allt finns liksom redan i (den ännu ganska stora) apparaten.

Framtiden. Snart är den här.

Nu är det ju så här, att jag är inte bara tv-spelare – jag har en hög andra nördiga intressen också. Jag samlar på leksaker och actionfigurer, till exempel. Och läser sällan böcker utan bilder (dvs grafiska noveller aka serietidningar). Och visst, det här är en ”spelblogg”. Men ALLT kan väl inte handla om spel jämt? Nej, just det.

Det här inlägget kommer i alla fall att handla om min första kärlek. Spindelmannen. Jag älskade honom innan jag fullt ut förstod vad känslan ens betydde. Långt innan jag visste vad (eller hade förälskat mig i) tv-spel var, faktiskt. Den inbitne Spider-Man-nörden har ju säkert redan sett det här, och vet allt om det. Men för mig är den japanska, ruskigt orelaterade Spindelmannen-tv-serien inte mer än en legend. En källa av en outtömlig ström av episka gif-animationer. Inget annat. Tills nu.

Japanska Spindelmannen var inte riktigt som den spindel vi känner. Till exempel kunde han förvandla sig till en sviiinstor robot (med det genialiska samt fullt logiska namnet Leopardon):

…och han hade inga problem att använda riktiga vapen mot skurkarna:

Och nu kan jag äntligen se det. Avsnitt 1, som ursprungligen visades på japansk TV den 17 maj, 1978.

Det blir rätt mycket annat än rent spelsnack här på spelbloggen, så nu zoomar vi in från metadiskussioner för en stund och flyttar fokus till självaste kärnan. Spelen.

Hisspitchen för Drift Stage (som greenlittats på Steam) är, gissningsvis, Outrun möter Daft Punk. Japanska scifi-skylines och oändligt långa motorvägar – och så en ensam, svinsnygg bil som ligger i bredställ genom kurvorna.

Ja, inte så mycket mer än så egentligen. Spelet går äntligen att testa (för Mac, PC och Linux) – här – och vill du hellre kolla på en trailer gör du det bäst nedan. Kom ihåg att det bara rör sig om en väldigt tidig alfa-version än så länge, och att spelet alltså inte på något sätt är färdigt.

Tycka vad en vill om Robot chicken, men jag fick just ungefär tusen gånger mer respekt för animatören Dillon Markey. Han stopmotion-animerar små kortfilmer – och använder en modifierad Power Glove som sitt kanske främsta verktyg. För den som inte vet är Power Glove det absolut coolaste Nintendo någonsin släppt – och ja, det inkluderar ALLT de gjort. När jag var liten såg jag bara handsken på reklambilder, men det räckte liksom för att lill-Micke skulle förälska sig. Det kändes som det första naturliga steget mot att bli en fullfjädrad gamingcyborg. Jag föreställde mig hur de skulle släppa en ny del per år och att det till slut skulle bli en hel Power Suit. Gärna med VR-hjälm som kronan på verket.

Ärligt talat drömmer jag fortfarande om det här.

EDIT: OKEJ, så det var inte Nintendo utan Mattel som skapade Power Glove. Jag har levt en lögn.

Playing with Power from Ava Benjamin on Vimeo.

Gamergate. Jag har skrivit en del om det på den här bloggen. Faktum är att jag skrivit om det så mycket att jag fått frågan om det här ens är en spelblogg. Att jag skriver mer om hatet än om spelen. Men den senaste månaden eller så har det varit tyst. Inga upprop mot organiserad mansidioti. Inga upprörda känslor i kommentarerna. Det är nästan som att det blåst över nu, Quinnspiracy. Om det inte vore för de av mina (kvinnliga) vänner och kollegor som fortfarande regelbundet attackeras på sociala medier berättar om det skulle en ju kunna tro att det var slut nu.

Här om dagen var jag på väg att skriva något hoppfullt om hur saker och ting kanske ändå slutade på plus. Intel, ett av världens största elektronikföretag, gick i samband med CES-mässan ut och meddelade att de satsade stort på att få jämlik representation på sitt företag. 2013 fanns det 24% kvinnor på företag. Målet är att ha ”full representation” (här räknas också minoriteter in) till år 2020. Intel var ett av de företag som drog öronen åt sig när Gamergate-mobben började med sin systematiska mailbombning av företag som sponsrade sidor där ”feministiska” journalister skrev. Det var en av de första – och definivt största – segrarna för pro-gamergate-sidan.

Att Intel vill visa att de inte står för misogyna och hatiska åsikter är fantastiskt. Men Gamergate är inte över. För Zoe Quinn, personen som befinner sig mitt i skitstormens öga, har den där absurda augusti-månaden då allt startade aldrig slutat. Fem månader efter att hennes expojkvän drog igång allt blir hon fortfarande dödshotad. Hon kan fortfarande inte bo i sitt eget hem utan flyttar runt bland bekanta. Hennes familj och vänner blir systematiskt förföljda och doxade.

I blogginlägget ”August never ends” berättar Quinn om sin verklighet. Det är otroligt stark läsning. Om kampen mot de människor som – av någon märklig anledning – gjort till sin sak att driva korståg mot henne. Om de som försöker driva henne till att ta självmord. Om hur rättssystemet liksom inte förstår vad internet är – eller innebär – än. Om domare som tycker att det väl bara är att sluta vara på internet. Om försvarsadvokater som inte förstår ämnet. Om hur material som borde vara hemligt regelbunder läcker ut till Gamergate-mobben. Hur de framsteg som görs i rätten spinns till att vara ondskefulla planer från Quinn själv (restraining orders är ett hot mot yttrandefriheten, tydligen).

Zoe Quinns kamp är långt ifrån över, men i mobbens ögon är hon redan dömd – deras (självpåtagna) arbete är att utfärda straffet.

Gamergate är långt ifrån över. Och det spelar ingen roll att du och jag kanske inte blir utsatta längre. De finns fortfarande de som dagligen får motta dödshot. Och de strukturer ur vilka den här enorma hatvågen är sprungen ur finns fortfarande kvar. Så kan vi inte ha det.