Morgonens bästa nyhet kom varken med Luciatåget eller tunnelbanenätet. Nej, det bästa med den här morgonen var att upptäcka att trailern för säsong två av Telltales The Walking Dead äntligen landat. Det sägs att första episoden kommer släppas på Steam den 17 december. Vilket ju är alldeles strax! I trailern får vi se en Clementine som inte längre är ett barn, och visst ser det ut som att det är Kenny som dyker upp vid 0:38?
För den som missat är The Walking Dead ett manustungt äventyrsspel paketerat i fem episoder på typ 3-4 timmars speltid var. Ett spel som mer eller mindre vann 2012.
Om det finns en sak (i själva verket finns det flera) jag stör mig på är det hur plump spelsexism förklaras med hur allting började hos unga, blyga japanska män. Hur en liten grupp ofarliga (?) och socialt missanpassade pojkmän blir till alibi för ett problem som sträcker sig långt utanför de där trånga pojkrummen dit solljus aldrig når.
Xbox One-titeln Ryse: Son of Rome är det senaste i raden av spel som bär på ett problem som ofta ursäktas av just det här. Vad problemet är? Att en speciell del av vissa karaktärers kroppar lever och verkar under andra tyngdlagar. Vilka? Just det, brösten.
Ryse börjar med att en ung romersk soldat ser sin familj bli mördad av barbarer. Det i sig är så fruktansvärt klyschigt att det var gammalt redan när det gjordes i God of War, för nästan tio år sedan. Men i alla fall. Marius Titus, som soldaten heter, ser det här som en ursäkt att gå ballistic på ett helt skrå (eller vad nu ”barbarer” bör betecknas som).
Någonstans i allt det här träffar Marius en gudinna. En gudinna som inte lyder under de dödligas naturlagar.
Det brukar heta att allt började med en slags fan service till japanska män. Studsande bröst gav de här männen något att leva för, förutom koffeinhaltiga drycker och actionfigurer. Någon gång på 90-talet fick en pixlig karaktär i ett obskyrt fightingspel en levande byst, och vips var en voyeuristisk trend startad. Fightingspelserien Dead or Alive tog det vidare, och allt kulminerade typ med spinoff-titeln Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball. Betoningen ligger på ”Xtreme” här, för särskilt mycket volleyboll spelas aldrig. Däremot kan spelare klä ut karaktärer i avslöjande bikinis och fota dem ur olika vinklar samtidigt som de hoppar och fnittrar. Tomonobu Itagaki, DoA-seriens fader och tillika en stor profil i genren (bröststudsar-genren, that is), har till och med uttryckt det som att det inte finns någon poäng med realistisk bröstfysik. ”Vad är meningen med det om det inte är vackert?”
”Extremt japanskt” är ursäkten det brukar skrattas bort med.
I en intervju med brittiska The Guardian uttalar sig spelutvecklaren Paul Abbott om bröstfysiken i Ryse. Han ger en lite mer tekniskt trovärdig tolkning av problemet. Förklaringen skulle, enligt honom, kunna vara att de som utvecklat Ryse helt enkelt inte hade tid eller råd att styra upp ett fysiksystem för gudinnans bröst och ett för hennes kläder. Istället har brösten fått töjbarhet och tyngd, till exempel, som hennes klänning. Allt för att utvecklarna skulle hinna få ut spelet i tid till Xbox One-lanseringen. Det är säkert en del av problemet, men inte den största.
Förklaringen? Tidspress. Materiallära. Japanska misfits. Eller så är det kanske bara ytterligare ett bevis för att fler kvinnliga karaktärer i spel liksom inte räcker, så länge det bara är snubbar som gör spelen.
Toppbilden är tagen från ett spel som gjordes till ”Boobjam”, ett upprop där amatörutvecklare skapade spel där det på ett skämtsamt sätt drevs med spelbranschens skeva bröstrelation.
Arizona-baserade Nebula Vaping Lounge säljer e-cigarett-kit med blommor på, vattenpipesmaker som heter saker som ”Halley’s Comet” och har 90-talspsykedeliska tavlor på väggarna. Det verkar vara för seriösa kännare av rökdon vad Karamellkungen är för söttandade mellanstadiekids: himmelriket.
Med hjälp av ett par skruvmejslar och lite för mycket fritid har Vaping-experterna precis träffat en guldåder. Genom att rensa ut innandömet på en Gamecube har de byggt den kanske mest gamer-flörtande vattenpipan sedan någonsin. Frågan är naturligtvis hur många som kan tillverkas innan Nintendos jurister nosar upp och stänger ner det.
Och för dig som undrade/rasade: nej, det handlar naturligtvis inte om droganvändning på något sätt.
Men, jag tyckte ändå det passade att avrunda det här inlägget med en topp tre-lista på de mest minnesvärda drogtripparna jag upplevt (i spel). Det är ju ändå fredag.
Yoshi’s Island
Översöta Super Mario World 2, eller Yoshi’s Island som det heter i folkmun, är förmodligen det sista spelet dina föräldrar skulle leta efter droger i. Men de finns där, mitt i allt det där sockersöta. Yoshis uppdrag är att bära Mario-bäbisen till säkerhet, men råkar hen springa in i en sån där stor maskrosfluff blir verkligheten snabbt skev. Kan mycket väl vara det trippigaste som upplevts i Svampriket (glöm då inte Mario-brödernas grava svampmissbruk).
Max Payne
Oavsett vad din Hem och Skola-representant försöker hävda så är droger sällan något bra i tv- och datorspel (förutom de som ger tillbaka hälsa/gör dig starkare/snabbare/större dvs). Sällan är det väl så tydligt som i Max Payne. Max är en sliten New York-snut som sett sin familj mördas och nu, bokstavligt talat, är ute på hal is på jakten efter att stilla sitt hämndbegär. Militärdesignade drogen Valkyr visar sig spela en viktig roll i berättelsen, och när Max drabbades av den (i juli 2001) bjöds jag på en av mina mest obehagliga spelupplevelser någonsin. Drugs are bad, mkey?
(typ 1:52 in i klippet. Ledsen för snubben som kommenterar)
GTA V
Mycket kan sägas om GTA V, och inte allt är nödvändigtvis bra saker. Men när du (free)basejumpar enbart iförd gubb-kalsipper är det svårt att inte älska vansinnet. Det är när ex-gangstern Michael sliter sin son, Jimmy, ur tv-spelsrummet för att få lite kvalitetstid med sin avkomma som det barkar. Michael vill styra upp Jimmys liv. Få honom att sluta spela tv-spel och röka gräs. Jimmy är inte lika peppad. Så han spetsar Michaels sockerhaltiga läskedryck med syra. Resten är historia.
Nästa gång det skrivs om spel och droger ska vi koncentrera oss på spel som vill ge en rusliknande effekt (säg hej till Rez och Space Giraffe!).
