Jag började spela DayZ för några veckor sedan (och skrev om det här). Det är ett onlinespel som utspelar sig i en fiktiv öststat, Chernarus, där zombieapokalypsen inträffat. DayZ är ett så kallat ”early access”-spel, betalar du ett par hundringar får du spela en väldigt ofärdig version av spelet – men också vara med under utvecklingen och få det färdiga spelet när det släpps.

Trots alla buggar och saknade features är DayZ ett fantastiskt spel på många sätt. Du startar helt obeväpnad någonstans på Chernarus 225 kvadratkilometer stora landmassa. Din uppgift är överleva. Du behöver äta, dricka, hålla dig torr och frisk och se upp för odöda. Den mesta av tiden springer du runt och letar konserver. Beväpnar dig med spadar och kofötter. I de större byarna och städerna händer det att du måste försvara dig mot zombier. Och ibland stöter du på andra, mänskliga spelare.

DayZ är mycket. Mer än vad jag har tid att skriva om nu. Men det är också ett spel som handlar om mobbing.

I DayZ kan du bli omplåstrad av andra spelare. Jag har blivit skjuten, bara för att sekunderna senare bli omhändertagen på bästa sätt. Blivit bandagerad, fått dropp och blodtransfusioner. Men du kan också göra saker som inte är menade att fungera som hjälpande åtgärder. Du kan handklova, klä av och tvångsmata andra spelare. Jag har hört berättelser om gäng som stoppat obeväpnade spelare, ställt omöjliga frågor och sedan straffat den som inte kunnat svaren. Bland annat genom att tvinga dom att dricka blekmedel.

Blir du handfängslad finns det inget sätt för dig att komma ur det. Du kan logga ut från spelet, men så fort du loggar på igen kommer du att spawna på samma ställe, med samma utrustning. Och i samma utsatta läge. Teoretiskt sett (något som diskuterats bland annat i den finfina spelpodcasten Idle Thumbs) skulle det alltså gå att hålla människor fångna och tömma dom på blod, för att förse skadade spelare med plasma.

I klippet nedan töms en nybörjare på blod av en grupp ruskigt obehagliga typer. ”Har du någonsin blivit våldtagen?” frågar en av de tre som tagit spelaren till fånga. De lovar att låta honom leva, låter honom springa iväg och skjuter honom sedan i ryggen.

Tanken är natuligtvis att spelet ska simulera saker och tings kompletta jävlighet när skiten gått ner rejält. Det funkar ganska bra. Jag har kommit på mig själv med att springa genom en lövskog, beundra utsikten och lyssna på sjungande fåglar bara för att en sekund senare kämpa för mitt liv enbart beväpnad med en skruvmejsel. Det är stämningsfullt. Rått. Men också så fruktansvärt nedsläckt. När jag ser hur internets samlade trollelit teamar upp för att grovt mobba nya, obeväpnade spelare kan jag inte låta bli att känna att det här går utanför ramarna för Chernarus digitala lilla värld.

Kanske är det inte mer än vad vi förtjänar, ändå. Ytterligare ett bevis för vilka vi har blivit. En beviskedja som sträcker sig hela vägen från fängelsen i Abu Ghraib tillbaka hem i våra vardagsrum där tv-apparaten spottar ut underhållningstortyr i 24, Splinter Cell och GTA 5, vidare till den yngre generationen som stolt slutshamar sina medmänniskor – och kommer undan med det.

DayZ, och scenerna som utspelar sig i det dagligen, befinner sig inte i ett vakuum. Det är ett spel gjort för att lyfta fram mörkret i oss, men det finns inga krav på att spelarna ska utnyttja och förnedra varandra.

Det är inget nytt budskap att de värsta monstren i postapokalypsen är de andra överlevande människorna. Däremot har det aldrig varit så tydligt att de där monstren existerar redan innan undergången.

När jag inte skriver om spel här på Nöjesguiden så händer det att jag snackar om spel i radio. Strax innan jul var jag till exempel med i PP3 och berättade om indiespelen ni inte fick missa. Och i P3 Spels nyårsspecial repriserades min barndomskrönika (typ 35 minuter in i det här klippet). Det visade sig för övrigt att jag inte alls var ensam om att ha vuxit upp på det sättet.

Nu under våren kommer bland annat jag och Nöjesguiden-kändisen Jimmy Håkansson turas om att ha krönikor i P3 Spel (dvs precis som vi gjorde i höstas). Jag sparkade igång vårterminen med en krönika som handlar om inlevelse, och hur vi borde anstränga oss lite mer för att gå in i illusionen. Vill du lyssna klickar du dig exakt 47 minuter in i det här klippet (om länken bara leder till P3 Spel-sidan så är det alltså 47 minuter in i klippet UTAN musik).

P3 Spel sänds på lördagar kl. 18.

Hur bra radioröst?!

Räck upp handen alla ni som älskar Alien-filmen, men samtidigt har ett fruktansvärt problematiskt förhållande till franchisen. Tack, ni kan ta ner händerna nu.

Jag själv har tappat räkningen på hur många gånger jag peppat för ett Alien-spel, bara för att bittert slita ut det ur konsolen/cd-släden/whatever och fräsa frätande saliv över allt vad licensspel heter. Och inte har det varit särskilt mycket lättare i filmsvängen, trots att jag själv (enligt i princip 80% av min bekantskapskrets) spelade en roll i Prometheus.

Jag älskar verkligen Ellen Ripley. Jag skulle vilja bära hennes barn, även om förlossningen skulle bli genom bröstkorgen. Det är därför jag aldrig slutar hoppas. Och det är därför jag nu åter igen tvingas ställa mig frågan:

Är Alien: Isolation spelet som äntligen gör original-filmen(/-erna) rättvisa?  

Jag hoppas verkligen det.

Det finns ingenting, typ, som gör mig lika ödmjuk som speedruns. En speedrun är när en riktigt skicklig spelare klarar ett spel på overkligt kort tid. Ofta genom att exploatera små kryphål i banor. Eller bara vara ruskigt snabb i tummarna.

En speedrun är till exempel när någon klarar Super Mario Bros på under fem minuter.

Awesome Games Done Quick är ett event skapat av Speed Demoes Archive. I sju dagar (mellan den 5-12 januari) samlas några av världens snabbaste tv-spelare för att spela igenom mer än 115 spel, ofta på rekordtid. Spelandet strömmas över Twitch, ofta med en bra bit över 100 000 tittare. Under veckan samlas pengar in till förmån för cancerforskning. Alla intäkter skänks till Prevent Cancer Foundation.

Så, vad kan en förvänta sig av AGDQ 2014? För den som inte vill se sakerna live (länkar nedan!), kommer här en liten (två timmar!) best of-video från 2013. Här hittar du ingen som skäms för att riktigt insnöad och nördig. Tvärtom. En sjuk duktig spelare sitter med handkontrollen, en eller ett par kommenterar för strömmens tittare, och ett gäng dudes (oftast av manlig karaktär) hejar på. Så mycket skills. Så mycket kärlek.

Jag älskar det här. Förbehållslöst. Den där gemenskapen. Tanken på hur många hundra timmar varje person lagt på spelen innan hen tagit sig till AGDQ. Belöningen i att äntligen få visa upp sig, live, för sina gelikar.

Allt från Hotline Miami och Super Mario World till Katamari Damacy och Mirror’s Edge kommer att spelas (eller har redan spelats) på AGDQ 2014. Schemat för sändningarna hittar du här. Twitch-strömmen hittar du nedan, eller här.

Missa inte det här. Snälla.

(Bonusliv till den som känner igen den löst relaterade toppbilden)

Minns ni den där tjejen som skrev till H&M och undrade varför tv-spelströjor bara finns på killavdelningen? Tioåriga Uma ville köpa en Super Mario-tröja och tyckte det kändes konstigt att det bara fanns sånna på pojkavdelningen.

I går fick 14-åriga Moa Strand inlägget ”Tjejspel på nätet är en del av könsförtrycket” publicerat på SVT:s debattsida. Det är ett öppet brev till föräldrar med spelande barn, men också en vädjan till en skev vuxenvärld och till en bransch med grava problem.

Umas H&M-kritik fick stort genomslag i sociala medier, men klädjätten bemötte den genom att säga ”De flesta av våra kunder uppskattar vårt upplägg i butik. Sedan är alla självklart välkomna att handla från samtliga våra koncept”.

När någon nu länkat till Moas inlägg på Svenska spelbranschens Facebook-sida (som inte på något sätt är representativ för branschen, men ändå välbesökt och aktiv) möts den, av vissa, på ungefär samma sätt. (Parafraserat) ”Alla kan välja allt”, ”det är föräldrarnas sak att lära barnen att skita i normer” och så vidare.

För det första: den som lägger över hela ansvaret på föräldrarna har uppenbarligen själv inte haft ett barn som varit gammalt nog att ha ett eget socialt sammanhang. Ett sammanhang där föräldern själv inte kan övervaka varje sekund. Där grupptryck och förväntningar formar med vassa armbågar och elaka skratt. Förälderns ansvar är enormt, men vårt inflytande allt mer begränsat ju äldre barnet blir.

Och visst, det är det väl så att vi inte kan förvänta oss att (stora) företag ska fungera som moraliska kompasser. Kalla mig naiv, men jag tror inte någon bolagsstyrelse (med förmodad mansmajoritet) kommer erkänna de här strukturerna som ett problem så länge de inte kan tjäna pengar på en förändring.

Men det gör inte Moas rop på hjälp mindre verkligt. Och det tar inte bort hennes lillebrors känsla av att inte passa in.

Tvärtom. Spelbranschen och -kulturen är nämligen platser som är i skriande behov av förändring.

Det är här en person som Anita Sarkeesian, som gjort till sin sak att visa branschens strukturella könsrasism, möts av dödshot och spel som går ut på att misshandla henne. Det är här kvinnor väljer att vara anonyma när de spelar online för att slippa bli trakasserade. Det är här kvinnliga journalister behandlas som hål på branschmässor. Det är här vi har tidningar som antingen bedömer kvinnliga karaktärer utifrån deras byst ELLER retuscherar bort de kvinnliga karaktärerna från omslagsbilderna. Det är här den manliga majoriteten utvecklare fortfarande är så stor att ”förkrossande” inte räcker.

Tjejspel på nätet ÄR en del av könsförtrycket. En liten kugge i ett trögt och massivt maskineri. Spelen är ju inte frånkopplade från allt annat, även om så många menar att det ”bara är underhållning”. Det finns därför heller ingen enkel lösning på (grund)problemet. Men att belysa, ifrågasätta och problematisera är en bra början.

Så låt oss lära av Uma och Moa. Och låt oss inse att det är våra barn som får leva i den skit vi lämnar efter oss.  
 

(Bilden ovan, från ett spel vi kan låta vara namnlöst men som handlar om kuddkrig och brudar, har inget med texten att göra. Och samtidigt allting att göra med den)