Soundtracket till din nästa syratripp, överlevnadskurs för ytterligare fyra Allians-år och en lektion i vad en trailer INTE bör vara. Trailer Park Thursday!

Fract
 

Fract är ett sånt där spel som säljer sig själv lite, men Phosfiend Systems har precis släppt en trailer som ganska grundligt förklarar exakt just det. Det är ett musikaliskt upptäckarspel som egentligen inte har någon annan poäng än att du ska uppleva dess sjukt snygga världar. Typ. Vidden av vad det innebär på riktigt kan vi nog inte fatta förrän vi testat spelet själva. Jag längtar så att det gör ont.

Thief

Thief-rebooten som Eidos Montreal jobbar på är bara ett par veckor bort nu, och för att vi till fullo ska fatta vad spelet går ut på har Square Enix plockat ihop en 101-trailer. En introduktion till exakt hur du tjuvar till dig ditt levebröd i en stenhård dog eat dog-värld – och ett löfte om att du själv ska kunna välja exakt hur du gör det. Något som ju kan komma till nytta om du vill spela det färdiga spelet – eller om Alliansen vinner valet.

Blackguards

Vad jag önskar att det här vore ett basketspel feat. Walt Frazier och ett par andra grymma NBA-pointguards, gärna i typ Darth Vader-outfit. Kanske lite som Barkley, shut up and jam gaiden. Det är det inte. Istället är Blackguards ett turordningsbaserat rollspel som ser ganska tråkigt ut. Trailer förtjänar dock sin plats i detta torsdagsinlägg pga det är så jävla dåligt. Sliskig trailer-röst som liksom bara är ljud och inte lyckas få fram informationen? Check. Karaktärer som presenteras med fullständigt meningslösa oneliners (som dessutom är helt paj i ljudmixningen)? Check. Svintråkiga gameplay-videor? Check. Tips: ska ni göra en trailer, gör inte så här.

Det är måndag. Denna handflata mot kind(/beardslap)/kalldusch/verklighetschock till dag. Oavsett vem du är eller vad du sysslar med finns det nog något du längtar efter. Något bättre än en kall och slaskig februarimåndag. Jag, till exempel, sitter i ett stökigt kök och tittar ut på en grå himmel. Jag hade mycket hellre varit någon annanstans nu. Typ i zombieapokalypsens Chernarus. 

Tror du mig inte? Kolla här och säg mig att du inte längtar till undergången:

Föreställ dig det här: du loggar på för att ta en onlinematch i ditt senaste favorit-Tekken. Du väljer din karaktär, sätter på hen en kungakrona och förlorar med hyfsat liten marginal. Lite besviken kanske, men du kunde lika gärna ha vunnit. Inget att vara besviken över. Åtminstone inte tills du får reda på att din motståndare just spöat dig med ett piano.

Påminner för övrigt lite om när självbetitlade ”Theremin Hero” spelade Super Mario Bros på en, ja just det, teremin (han kan också spela Tetris-temat på laserharpa. ÄLSKAR att det finns något som heter laserharpa).

…eller när en annan awesome-person varvade Soul Calibur på ultra hard – med Segas officiella Dreamcast-fiskespö.

(Fråga aldrig varför. Det är irrelevant).

Ösiga B-spel, knasiga fotbollsflipper och ett retrospektiv i ordets renaste bemärkelse. Det här är Trailer Park Thursday.

Earth Defense Force 2025

EDF-serien kommer från ett parallellt universum där tv-spelen aldrig hade som ambition att växa upp. Det universumet heter Japan. B-filmskategorin har ingenting på det här. Svinstora monster, asfeta vapen och städer som jämnas med marken när dessa båda möts. Det brukar vara dumkul, och jag är nästan övertygad om att fyra personers co-op i EDF 2025 kommer vara just precis det.

Super League Football

Jag älskar fotboll. Och jag älskar flipper. Men två bra saker sammanslagna blir inte nödvändigtvis en enda jättebra sak. Fotbollskommentatorer som snackar varje gång du får poäng liksom? Jag blir less på FIFA/PES-kommentatorerna, och dom lär ju ha hundra gånger fler inspelade lines. Zen Studios är visserligen kända för att göra hyfsade flipper-spel, men jag har svårt att se att det här blir fantastiskt. De olika lagen har ju inte ens olika bord!? Då spelar jag hellre Farsight Studios Pinball Arcade, faktiskt. Om du absolut måste ha ha knasiga flipperkombos ska du söka upp Metroid Pinball NDS istället. Där snackar vi bra skit.

Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Någon på Square Enix har fattat grejen. Som en slags inför-pepp-video till kommande Lightning Returns: Final Fantasy XIII (ja, det är det tredje FF-spelet med XIII i titeln) har de släppt en story-recap från XIII och XIII-2. Och de har gjort den i något som liknar Final Fantasy 6 (som är mitt favoritspel i serien, efter FF12). Och ärligt talat, det ser ju så sjukt mycket roligare ut än de fräsiga FMV-/CGI-festerna som vi bjudits på under senare år. Halvvägs in i klippet blir jag dock bara sugen på att stänga av och spela något gammalt, snarare än att harva i ett nytt tweenkostymdrama. Men det kanske bara är jag.

Jag var 12 år gammal när jag såg framtiden för första gången. Nedtryckt i ett plastkabinett i ett enormt nöjeskomplex någonstans vid Piccadilly Circus i London fick jag ett uppochnervänt fotbad på huvudet. Med två svinigt lågupplösta bildskärmar ett par centimeter från ögonen såg jag rakt in i det där som hette cyberspace. Typ. Året var 1991 och Virtual Reality var det häftigaste i hela världen. Det var VR-dueller i ZTV:s Funhouse och på Grönan, William Gibson var min kvällslektyr och The Lawnmower Man var den fetaste filmen någonsin.

Virtual Reality Arcade. Jag var där.

Det spelade ingen roll att allt såg ut som skit i de där VR-hjälmarna. Att en blev snurrig och illamående var liksom ett billigt pris att betala för att få stirra in i vad som bara måste vara det som komma skulle. Allt var fortfarande möjligt, och det var väl bara en tidsfråga innan VR-miljöerna såg ut som typ Rise of the Robots, eller något annat asmäktigt.

Men den där framtiden kom aldrig. Inte förrän nu. Eller, det är ju fortfarande bara löften om en möjlig framtid. En framtid där alla bär rörelsekänsliga bildskärmshjälmar, uppkopplade mot ett Gibsonskt informationsnätverk fyllt av tangentbordsjockeys och elakartade AI:s… Eller åtminstone spelar ett parti Team Fortress 2 mot varandra.

Oculus Rift plus Omni-löpband plus Team Fortress 2. Ser det ut så här i vardagsrummen i framtiden?

Nu slåss olika hårdvarupionjärer med näbbar och klor om att få vara företaget lyckas bygga nästa generation huvudmonterade displays. Oculus Rift har ju varit på tapeten sedan de drog igång den där rekordkrossande Kickstarter-kampanjen (och sedan dess samlat ytterligare 90 miljoner dollar till sitt bygge). Prototypen som finns ute bland backare nu är hyfsad, men fortfarande långt ifrån det där vi kommit att längta efter. Det är fortfarande lågupplöst, oprecist och buggigt. Multigeniet John Carmack och spelföretaget Valve (det är fortfarande oklart om Valves egna VR-displays kommer släppas till allmänheten) är ett par av de som hjälper Oculus VR med arbetet. Oculus nästa generation, kallad Crystal Cove, ska tydligen vara helt magisk.

Men det slutar inte där. Alla vill ha med en hjälm i spelet. Sony utannonserade nyligen en egen HMD (Head-mounted Display). Och den senaste spelaren i kampen om VR-framtiden är Avegant Glyph, som på bara ett par dagar har fått in mer än tre gånger så mycket pengar som de begärt på Kickstarter. En lite annorlunda lösning som skulle vara väldigt intressant. Plus i kanten för den ganska cyberpunkiga visirtanken.

12-åringen i mig slutar aldrig längta efter framtiden.