”Var har killen med spelen tagit vägen” frågar ni er förmodligen inte. ”Firat jul, varit ledig, träffat vänner, spelat spel” svarar killen med spelen.

Med mig är det bra. Med Zangief är det sämre. Hans polare E. Honda har nämligen hamnat på sjukan.

Förstoppad pga ”Hadoukened” och ”Sonic Boomed” står det att läsa i patientjournalen. Gillar hur illustratören och träsnidaren Mick Minogue tänker.

Det finns alltid två sidor av samma mynt, brukar det heta.

Jag kom att tänka på det när jag satt och spelade Steamworld Dig igår. Steamworld Dig är ett charmigt litet spel från Göteborgsbaserade Image & Form. Det handlar om en westernvärld befolkad av cowboyrobotar. Robotar som gillar att gräva i marken efter värdefulla mineraler. Steamworld Dig släpptes precis till Steam, men kritikerrosades tidigare i år när det kom till bärbara Nintendo-plattformen 3DS.

Steamworld Dig kommer nog inte slå några försäljningsrekord (annat än för nedladdningsbara 3DS-spel, då), men det kan mycket väl tänkas att Image & Form får lite större marginaler att jobba med till nästa projekt. På så sätt liknar det inte Minecraft så mycket. Minecraft-utvecklarna, Mojang, meddelade nämligen nyligen att de nu sålt 13 miljoner exemplar av spelet. Och det bara till PC. Lägg därtill 10 miljoner på Xbox 360. Med mobila plattformar lär de närma sig 40 miljoner sålda spel, sammanlagt. Men även om försäljningssiffrorna skiljer sig åt har de två saker som knyter dem samman. De är från Sverige, och de handlar om gruvor.

Gruvor. Det är ju något med Sverige och gruvor.

Jag vet inte hur mycket det märks söderut, men här uppe i Norrland är gruvfrågan allt annat än oproblematiskt år 2013. Det handlar om flera problem med flera bottnar. Om hur Sverige bränt regelböcker och öppnat upp för internationella gruvjättar att prospektera på svensk mark utan att behöva betala för sig eller ta något miljömässigt ansvar. Om hur urbefolkning behandlats på ett sätt som kritiserats både från Diskrimineringsombudsmannen och FN. Om hur en skev svensk regionalpolitik alltid behandlat den norra landsänden som en resursbank att ösa ur vid behov.

Det här är inte menat som en kritik mot vare sig Mojang eller Image & Form. Snarare är det en betraktelse över det där myntet och dess två sidor. Samma mynt som gör det intressant att tala om Sveriges andra stora spelexport: Battlefield-serien. Om den svenska ”neutraliteten”, om den hycklande utrikespolitiken och om Bofors-affären.

För samtidigt som det planeras att startas 35 nya gruvor i Sverige innan 2030, något som på lång sikt kan vara förödande för både natur och befolkning i de påverkade områdena, gräver svensk spelindustri guld ur digitala gruvor. Guld som i de allra flesta fall skeppas vidare till spelföretagens utländska ägare. Och samtidigt som vi som spelare hittar ädelmetaller i Minecraft-djupen rånar och våldför sig internationella gruvbolag på svensk mark.

Den enes död blir den andres bröd. Nu är bara frågan vem som gör succéspelet som handlar om exploatering av underåriga textilindustriarbetare.

Texten publicerades ursprungligen på Blogemup.se

”Annat var det på min tid”, sa ingen någonsin utan att tappa trovärdighet. 

Reddit-användaren med det skönklingande namnet Auir2blaze som tagit på sig uppgiften att inflationsjustera lanseringspriset på många av spelhistoriens främsta konsoler. Alltså: om Nintendo släppt sin 8-bitarskonsol, den vi alla känner som Nintendo Entertainment System (NES), med dagens prisläge hade den kostat 412 dollar. Jämfört med Playstation 4, som ju faktiskt släppts i år, var alltså NES en dyrare produkt på sin tid.

Här kan vi till exempel se vad några av de första framgångsrika konsolerna för hembruk kostade. På den tiden fanns det ju fortfarande arkadhallar (RIP), men för den som insåg att alla de där femkronorna till slut blev jävligt mycket pengar var en konsol ett bra alternativ. Sjukt bara att maskinerna var så ABSURT dyra. Alternativet var ju förstås att köpa hem ett arkadkabinett. Och det är inte billigare.

NeoGeo var i princip just det. En arkadmaskin för hemmabruk. Mellanstadie-Micke brukade drömma om att vinna på måltipset. Högst på önskelistan var en 486:a och en NeoGeo. Fun fact: jag har fortfarande inte råd med en NeoGeo.

1993 CD-skivan var så jävla mycket skiten. 3DO var en konsol med CD-läsare, som kunde visa 3D-grafik och som kostade ungefär lika mycket som ett mindre lands BNP. Det gick, så klart, åt helvete för den.

Det lustigaste(?) med den här listan är att några av de absolut bästa maskinerna också var de allra billigaste. Super Nintendo (förra raden) och Dreamcast var ju till exempel rent utav prisvärda när de släpptes. Läxan: gå inte på prislapp när du köper tv-spelskonsol.

Citatmaskinen och före detta VD:n på Sony Computer Entertainment, Ken Kutaragi, har sagt ganska roliga saker om Playstation 3 och dess tjocka prislapp. Det är nästan i linje med det där chipspåse-argumentet och SL-korten, du vet. Sug på det här:  
”It’s probably too cheap… If you can have an amazing experience, we believe price is not a problem.” 
”We want consumers to think to themselves ‘I will work more hours to buy one.’ We want people to feel that they want it, irrespective of anything else.”
”If you consider the PlayStation 3 a toy, then yes, it is an expensive toy. However, it is more than a toy. It is a PlayStation 3. And it is the only PlayStation 3. I hope that those who understand this will gladly purchase it.”

Och så till den här generationens konsoler. Priserna haltar naturligtvis lite med tanke på att vi i Sverige ALLTID får betala betydligt mer för en konsol än vad folk på andra sidan pölen får göra. Men jämförelsen är ändå relevant eftersom momspåslag och liknande borde vara likadant över hela brädet.

Allt började under en överlevnadsövning med Nya Zeeländska armén. Dean Hall och hans soon to be-soldatkollegor hade blivit utslängda i spenaten någonstans i Brunei. Hall hade svårt att komma överens med djungeln. Han fick magproblem, åt upp sin lilla matranson alldeles för fort och skadade sig till råga på allt. Hungern drev honom till att äta en hel, rutten fisk efter ytterligare några dagars svält. Under en väldigt kort period tappade han 25 kilo. Och ganska mycket hår. Dean Hall upptäckte att han inte var en soldat lämpad för djungelvegetation. Och han upptäckte det den hårda vägen.

Så här i efterhand var den där prövningen nog det bästa som kunde ha hänt. Dean Hall, eller ”Rocket” som han kallas av sina fans, lärde sig massor av det. Om vänskap i desperata situationer. Om stressen när saker ställs på sin spets. Han ville berätta om det här, förmedla känslan i ett spel. Det spelet blev en modifierad version av militärsimulatorn ArmA 2. Modden kallades DayZ och tog internet med storm förra året.

DayZ är ett online-spel där mellan 50 och 150 mänskliga spelare slumpvis placeras ut på en 225 kvadratkilometer stor karta. Spelplatsen är den fiktiva öststaten Chernarus, som nyligen drabbats av ett virus som gjort att en stor del av befolkningen förvandlats till monster.

Zombier.

Precis som i nästan all annan populärkultur av idag har det där odöda monstret gått från att vara en [av mainstream-publiken betraktad som] småfånig bikaraktär till kanske det mest uttjatade. Frånsett tonårsvampyrer, möjligen. Men DayZ gjorde zombien relevant igen. Och det gjorde det på klassiskt Romero-vis. I DayZ är det nämligen inte de odöda som är det värsta du kan stöta på. Det är andra, mänskliga, spelare. Oftast är de rövare som driver runt i gäng och skjuter dig för att plocka av dig de surt förvärvade konservburkar och bandage du lyckats samla på dig. Ibland vill de hjälpa, och låter dig vara med i gänget.

I DayZ är realismen (relativt begrepp much?) viktig. Du måste ta hand om dig, äta mat och alltid se till att hålla dig borta från stora, öppna områden. Skadar du dig kommer du tappa rörlighet. Tappar du rörlighet blir du ett lätt mål.

DayZ är ett av de mest spännande spel jag någonsin spelat. Men också en rent tekniskt ganska risig modd. Och just därför är den här tiden så otroligt spännande. DayZ är nämligen tänkt att bli ett eget, fristående spel. Det är långt ifrån färdigt, men alfa-versionen släpptes igår.

Jag är så fruktansvärt peppad.

Beau Blyth har fattat grejen.

Japansk kampkonst, hiphop och tv-spelig 80-talsromantik går ihop som makaroner och ost. Bevislistan över det uttalandet kan göras exakt hur lång som helst – och funkar över exakt hela det popkulturella brädet. Wu-Tang Clan, Afro Samurai, Ninja Five-O, Bushido Blade. Senaste tillskottet på den listan är Samurai Gunn.

Samurai Gunn är ett indiespel, utvecklat av en person. Det går ut på att med samurajsvärd och pistol göra sig av med sina motståndare. Fokus ligger framför allt på flerspelarläget – men det går att spela ensam. Här finns ingen berättelse, ingen början och inget slut. Det handlar bara om att lära sig bemästra kontrollen. Och att hålla sig levande så länge som möjligt. Du hoppar på väggar, slajsar bambu, slår tillbaka pistolkulor med svärd och ser pixligt samurajblod spruta över hela skärmen.

Det är så sjukt bra.

Spelet är en liten pärla som byggts i Game Maker Studio, ett spelutvecklarverktyg för alla med mer ambitioner än programmerarskills. Det är på många sätt också ett primitivt verktyg, men har samtidigt legat till grund för ett par riktigt fina indieupplevelser de senaste åren. Beau Blyth är den ganska beskedliga mannen bakom företaget Teknopants. Och Teknopants har inte gjort något större väsen av sig tidigare. I och med Samurai Gunn har det faktumet förändrats.

Men Steam-versionen av Samurai Gunn är långt ifrån ett färdigt spel. Det saknas möjligheter att spela mot andra online och det är absolut inte buggfritt. Kontentan av det hela är att här finns ett välutvecklat embryo till något fantastiskt, men det är inte riktigt färdigt. Och den mest troliga anledningen till det är att Teknopants för tillfället sliter stenhårt för att få ut spelet till Playstation 4 och Playstation Vita. Där lär också många av felen ha rättats till. Online-multiplayer lär också vara en del. Eftersom PS4:an spelar in allt som händer på skärmen lär du aldrig behöva sörja över att dina vänner inte ska kunna se allt det där grymma du lyckats med.

Men det är ändå ett spel som måste rekommenderas. Särskilt om ni är fyra personer som kan samlas runt en datorskärm. För den som letar efter spelreferenser skulle kanske Smash Bros. ligga bäst till.

Musiken kräver en extraparagraf också. Doseone (Anticon, du vet?) ligger bakom ett (mar)drömskt soundtrack med lika delar Kurosawa-atmosfär och post-Wu-tang-shaolin-pepp. Det hela känns som en lågbudgetversion av vad RZA gjorde för Afro Samurai-serien. Jag skulle sträcka mig så långt som att säga att det här är det bästa soundtracket sedan Hotline Miami (som ju för övrigt också gjordes i Game Maker). Och funkar lika bra som subtil ljudmatta bakom spelet som i lurarna på vinterpromenad. Titelspåret är en helt underbar blandning av traditionella samurajljud (du vet) och vokaler som låter typ lika onda och mörka som Zebra Katz gör på DRKLNG-mixtapet.

Jag längtar tills det blir riktiga onlineturneringar i det här spelet. Tills det har hänt kan vi nöja oss med att se det här klippet från finalmatchen i Fantastic Arcade 2012-turneringen.

Bonuslänk: lyssna på spelsoundtracket här!

Bonusinfo: att slå pistolkulor med svärd är inte alls overkligt: