Danny Wells, i mina kretsar mest känd som Luigi i minst sagt skakiga Super Mario Bros. Super Show, är död. Och det till råga på allt under det Nintendo kommit att kalla ”Year of Luigi”. Det är spelsajten Kotaku som meddelar att Luigi-skådisen (som gjort en del annat också, bland annat en roll i Magnolia) dog förra torsdagen. Wells blev 72 år.

I dödsrunan bifogar Kotaku också ett ganska episkt klipp från Super show, med crossover från Ghostbusters-dimensionen. Oklart om det är kanon (även om just Luigi’s Mansion skvallrar om ytterligare kopplingar).

Vila i frid!

Året var 2007, och jag stod på toppen av min rockstjärnekarriär.

Allt började bara något halvår tidigare. Vi var ett gäng unga till inte så unga män som brukade träffas i kulvertarna under Umeå universitet. Där, i det högteknologiska Humanistlabbet (HUMlab) samlades vi någon gång i veckan för att avbryta studierna och göra det vi älskade allra mest: spela tv-spel. Vi plockade med oss våra bärbara Nintendo DS-enheter, kopplade samman oss (trådlöst!) och levde ut, fullständigt. Mario Kart DS, Tetris Attack och Meteos var några av spelen som gick varma. Och så en liten import-pärla som hette Daigasso! Band Brothers.

Daigasso var egentligen ett Band Hero i miniformat. Var och en av oss fick ansvar för ett instrument, och sedan gällde det att trycka på rätt knapp i rätt takt. Inte så avancerat, men väldigt svårt. Ambitionsnivån var aldrig särskilt hög. Vi spelade för lite för att bli riktigt bra, men tydligen gjorde det intryck ändå. En person från Bildmuséet hade hört oss spela, och ville att vi skulle uppträda under ”Kulturnatta” i Umeå. Vi hade naturligtvis aldrig sett oss som ett band innan, men nu började vi planera rep och fixa scenkostymer.

Vi spelade inför ett 20-tal personer. Det lät förjävligt. Men bollen var redan satt i rullning.

Lokalnyheterna fick nys om oss.

Sedan gick det fort. Vi spelade på Norrlandsoperan. Vi var med i tv-programmet Sverige. Vi red på samma våg som skateboard-åkande hundar och föräldrar som föder åttlingar brukar göra. Egentligen var det väl kanske omöjligt för bokarna på Hultsfredsfestivalen att inte höra av sig.

Om resan till festivalen, upplevelsen att ha backstage-pass och bara träffa Sahara Hotnights (som kommer från Robertsfors, ett halv stenkast från Umeå) och allt det andra finns mycket att skriva. Men jag lämnar det därhän för den här gången. Kolla istället på Rockfoto och tänk er oss, med tekniska problem och ungefär 150 pers i publiken. Tänk er Smoke on the water som extranummer. Tänk er obegränsad tillgång till läsk i logen innan spelningen.

Stylusorkestern var en brinnande stjärna som steg fort, och kraschade ännu fortare. Det började som ett konstprojekt och slutade med en rundgång under regntunga smålandshimlar.

Har jag berättat att jag uppträtt på Hultsfredsfestivalen en gång? Nej, det är klart jag inte har. Dels för att jag som nystartad NG-bloggare inte haft tid. Men också för att det hela var en så fruktansvärt märklig upplevelse. Jag lovar att skriva mer om den där Hultsfredsgrejen. Snart. Men det är inte riktigt det som det här inlägget ska handla om.

Det handlar om min livslånga längtan efter att lära mig spela ett instrument, och hur den där längtan alltid fått se sig besegrad av min totala brist på tålamod. Jag tror att jag kan ha hittat motgiftet, framgångselixiret, nu.

Rocksmith 2014.

Rocksmith är Ubisoft fortsättning på det där Harmonix gjorde till en miljardindustri med Guitar Hero-spelen. Då handlade det ju mest om en västerländsk spelutvecklare med lite bättre musiksmak än de japanska originalen. Och ett sug att tjäna pengar på dåligt ihopsatta plastleksaker, förstås. Genren tog död på sig själv rätt snabbt när klena spinoff-serier och kloner dök upp fem gånger i månaden. Men någonstans där på vägen insåg någon också värdet i spelupplägget som ett verktyg för lärande.

I Rocksmith kopplar du in din elgitarr eller -bas i tv-spelskonsolen. Efter det är upplägget väldigt likt Guitar Hero-grunden. Men istället för stora plastknappar att hålla ner är det faktiska strängar och faktiska band.

Jag har suttit hela förmiddagen och nött rytmgitarr till Weezers ”Say it ain’t so” (jag är alltid så sjukt svag för Weezer-låtar i musikspel). Det går framåt. Långsamt, men ändå framåt. Spelets ”Learn a song” är så fruktansvärt pedagogiskt gjort. I början spelar du bara specifika nyckeltoner. Ju bättre du är, desto mer av låten spelar du. Efter en dags jobbande sätter jag ungefär halva låten. Men det bästa är att det inte bara känns som att jag trycker in knappkombinationer i muskelminnet. Jag lär mig hela figurer. Får träna på extra svåra passager i halv hastighet.

Jag har fortfarande fullt förtroende för att mitt tålamod ska ta död på också det här försöket. Men kanske, kanske kan den där drömmen om att få spela på Hultsfred igen få besannas.

Det gäller ju att sikta högt.

(Kommer jag lära mig låten? Jag återkommer med rapport under veckan!)

Jag fick en stor låda med posten igår. Och nu har jag ju visserligen spoilat innehållet redan (lugn, det ska inte bli en vana), men gissa vad som var i? Jo, två av mina favoritgrejer.

Bubbelplast.

Tv-spel.

Jag vet inte om det är något att kokettera med egentligen, men jag kollar på en del unboxingvideor. Och de allra bästa unboxarna har bomullsvantar och svinvassa knivar. Med kniven läggs snitt som är så pass kirurgiska att ingen lekman kan se snittytan på tejpen. Sjukt viktigt pga vi vill hålla förpackningen så nära mint det bara går.

I stora lådan fanns en mindre låda. Sjukt klyschigt men ändå roligt för de/oss som får puls av hårda förpackningar.

Jag tror aldrig jag kommer bli så härdad och cynisk i min yrkesroll att jag slutar känna den där metalliska blodsmaken av pepp i munnen när jag öppnar kartongen till en ny konsol. Jag vet inte om det beror på min historia (låt mig återkomma till det vid ett senare tillfälle) eller om det är likadant för er också. Det måste vara så här troende kristna känner när dom äntligen får fira Jesus födelse med en råsaftcentrifug.

Lukten av nyöppnad hemelektronik. Näst efter lukten av min dotters bäbisskalle är det nog det bästa jag vet. Oavsett vad Tyler Durden säger.

Handkontrollen förtjänar egentligen ett inlägg för sig, men här kommer ett par bilder som visar DualShock 3 bredvid den nya, upphottade (och fantasifullt döpta) DualShock 4. Sony tar ett inte så litet steg mot sköna Xbox 360-handkontrollen, utan att för den skull tappa sin egen identitet. Kontrollen har en pekkänslig platta där startknappen brukade sitta, en högtalare just under den och ett hörlursuttag i nederkant. Där finns också en Move-lampa på toppen. Och en ”Share”-knapp. Det där sista kan tyckas vara en liten detalj. Det är det inte. Det är en revolution, något som mycket väl kan komma att definiera den här generationen. Kom ihåg var du hörde det först (och jag ska återkomma om varför). Det följer också med ett pyttelitet och ganska rötet headset. Bättre än inget, men enligt rykten ska de flesta headset funka att koppla in (när jag testade med mina iPhone-lurar rundade det dock järnet).

Konsolen i sig är så jävla fin. 80-talsfuturistisk på ett sätt som är så sjukt rätt nu (för två år sen?) och som säkert kommer hålla måttet för evigt (skrattar vi åt den om tio år?). Min första tanke är dock ”undrar hur den kommer se ut i vitt utförande”. Jag behöver en vit.

Jag fick också ett par spel skickade till mig i recensionssyfte. Förpackningen ger jag tio plus pga bubbel, ytterligare betyg måste jag vänta med tills senare. Efter att ha ruskat försiktigt på plasten visade det sig att spelen jag fått med var Killzone: Shadow Fall och Knack. Lanseringsspel brukar sällan hålla särskilt hög klass, och jag fruktar att så också är fallet här.

Så. Redo att pluggas in och ta steget in i nästa generation tv-spel. Undrar hur många hundratusentals nördar som krämbrallar i just detta ögonblick.

Hej hörrni! Michael Gill heter jag, speljournalist till yrket. Ni kanske känner igen mig från Blogemup.se, P3 Spel, Super Play eller Aftonbladet. Eller så gör ni inte det. Oavsett vilket så kommer jag ha hand om Nöjesguidens speltäckning från och med det nummer som kommer ut nästa vecka. Det kommer bli grymt. Men jag har inte riktigt tid för presentationer nu, för det har liksom hänt en grej.

Playstation 4.

Och vad passar väl egentligen bättre än att sparka igång en spelblogg med släppet av den första riktiga nextgen-konsolen? Stay tuned för ett svulstigt unboxing-inlägg!