Om man sätter sig i baksätet i bilen utan att tänka efter ser låren groteska ut, som två utjästa avlånga degar mot sätet. Om man tänker efter kan man slippa, om man lyfter benen lite, håller foten i en vinkel nästan på tå, så blir låren spända istället och ser inte groteska ut. Jag var åtta eller nio år när jag kom på det. Ett tjugofemkilosbarn med tjugofem kilo för mycket funderingar på hur låren såg ut.

När jag gick i sexan var jag och badade med två vänner. Vi hade cyklat dit. En av oss hade ett cykellås som var av metall, u-format, och hon tog fram det och visade hur hon med nöd och näppe kunde trä det runt sin mage och låsa det med ett klickljud. Hon såg så stolt ut när det var på, där hon satt och höll andan och bevakade oss andra, försökte suga åt sig av det hon kunde se i våra ögon. Jag vet inte vad det var som syntes i våra ögon.

När vi gick i åttan skulle vi bada bastu med killarna. Vi hade bikinis. Min kompis kände sig obekväm och ville inte, vi hade ju precis ätit, och hennes mage skulle inte se platt nog ut, hon kunde inte vara med. Jag blev arg på henne för jag ville inte göra det ensam, men mest för att det kändes som en slags förolämpning, för en annan kompis jag hade låg på sjukhus och fick som bäst bara komma ut på övervakade permissioner. När jag hälsade på henne tänkte jag att det såg ut som att hon krypit in i ett stort tält snarare än klätt på sig vanliga kläder. Allt bara hängde, säckiga byxor och bylsiga sjok i många lager. Vi satt i besöksrummet och lade pärlplattor. Det kändes som att hon skulle gå sönder i flisor när jag kramade henne hejdå.

När jag av olika skäl skulle prova att avstå från socker en tid sa en kompis: nej nej nej du får inte, du är min minst ätstörda vän.

Vad svårt det har varit att inte få en helt uppfuckad relation till mat. Jag är helt utmattad. Är inte ni?