I mitt nyinförskaffade exemplar av boken Home Cooking av Laurie Colwin står det såhär i förordet: ”No one who cooks, cooks alone. Even at her most solitary, a cook in the kitchen is surrounded by generations of cooks past, the advice and menus of cooks present, the wisdom of cookbook writers.” Vilka fina ord, och så sant det är. Nu ska du få ännu klapp på axeln, en ryggdunk från en matlagare till en annan, i form av något så simpelt som en sallad. Laga den, och ägna mig en tanke när du gör det, så blir vi båda lite mindre ensamma och lite mer mätta.

Just nu tycks mitt stora mål i livet vara att få i mig så mycket dill som möjligt under så kort tid som möjligt. Jag har helt enkelt fått, förlåt jag kan inte hålla mig, dille på dill. När jag tidigare i veckan stod och bökade med att få ihop en måltid bestående av en slags färsbiffar med libanesisk kryddning, yoghurtsås och ugnsrostade grönsaker kändes det således inte mer än rätt att jag även slängde in denna favorit bland sallader: tomat i bitar, stora mängder dill och rostade valnötter. Fantastisk som den är, eller om man nu är på det humöret, blandad med tillexempel bulgur.

Att ta sig från start till mål är ingen konst när det gäller denna sallad. Du delar några tomater i bitar (behåll kärnhusslabbet eller kasta bort, båda är okej i min bok), hackar upp ett rejält knippe dill, gör detsamma med en handfull rostade valnötter. Rör sedan ihop alltsammans med några matskedar god olivolja, en halv pressad citron, lite flingsalt, och – om du har lust – några drag med svartpepparkvarnen. Voilà – ett samspel så gott som något: dillen är pigg och *fräck* medan valnötterna bidrar med matighet och stabilitet.

Sitter du på något eget recept som involverar dill och som du tycker är särskilt briljant är det hög tid att glappa på käften nu, min resa i dillens värld är inte på långa vägar är över. Hit me.

/Slaktarn