På dagis fick jag och mina kamrater lära oss att ”inte slänga skräp i skogen, för fåglarnas skull”. Vi brukade göra utflykter där vi gick i långa led, två och två och hand i hand, för att plocka skräp i skogsdungar och vid vägkanter. En dag berättade vår dagisfröken om Svanenmärkningen. Sedan satte vår dagisfröken upp en stor plansch på väggen, där det var en bild av Svanenmärket, och under den ett slags rutmönster. Etthundraen rutor. På den sista rutan var det en bild på en grön tårta. ”När vi har samlat in hundra svanenmärken ska vi äta tårta med grön grädde” sa hon. Vi, barnen alltså, skyndade oss hem den kvällen och klippte svanenmärkningar ur allt vi kunde komma över. Jag gick igenom hela skåpet under vasken och klippte ut botten på papperskassarna vi förvarade där. På morgonen hittade min mamma den här lappen på matbordet.

En påminnelse om att ”ta mä miljömärken”. Inte så mycket för fåglarnas skull kanske, utan mer för den där grönfärgade tårtans skull. Allt detta var långt innan begreppet växthuseffekt gick från hot till sanning, och långt innan grön karamellfärg kanske inte kändes som det bästa sättet att uttrycka sin vördnad för naturen.

Plastförpackningarna i alla fall, de där vi plockade upp från vägkanten som barn för att sedan som tonnåringar slänga ner igen. De svämmar över. Fattar ni hur mycket emballage människors liv ständigt kräver? Just precis nu, i skrivande stund, sitter jag och äter en Bibimbap ur en engångsförpackning plast. Ikväll när jag går och handlar kommer jag plocka ner saker i korgen som samtliga är inplastade, på ett eller annat vis.

Nu har ett gäng forskare vid USA:s jordbruksdepartement tagit fram ett förpackningsmaterial som är tillverkat av mjölkproteinet kasein, tänkt att ersätta plastförpackningar för mat. Det är genomskinligt, kan göras lika tunnt som plast, tål väta, och stänger ute syre femhundra gånger mer effektivt än plast vilket skyddar maten bättre. Bonus: du kan äta upp förpackningen, om du nu inte riktigt blivit mätt av maten den skyddat. Bioligiskt nedbrytbara förpackningsmaterial är ingen nyhet, men de flesta tidigare framtagna sådana har varit baserade på stärkelse. Men stärkelse är poröst, och står inte emot påfrestningar särskilt bra.

Förutom att mitt inre svanenmärkessamlande barn jublar betyder detta att jag också vilt kan börja spekulera i smaksättningar på förpackningar! I nuläget säger forskarna att materialet inte smakar någonting alls, men de är inte främmande för att addera smaker och kryddningar såväl som vitamin- och mineraltillskott.

Kossorna levererar. ”För fåglarnas skull”.
/Slaktarn