Femtiotalspsykosen

15:21 16 Nov 2015

Ibland skojar jag och min kille om att vi har ett femtiotalsförhållande. Jag är osedvanligt intresserad av mat medan han blir hjälplös och förvirrad av att vistas nära en spis. Innan vi träffade hade han hela sitt vuxna liv levt på en diet bestående av Pringles och kokta ägg, och var fullkomligt nöjd med det upplägget. Han tycker inte att det är roligt att tänka på mat, eller laga den, medan det för mig är bland det bästa jag vet. Detta har lett till att jag lagar all middagsmat i vår relation. Då och då, kanske någon gång i veckan, har jag ingen lust att laga mat. För att jag är trött, eller för att jag jobbat i ett kök hela dagen och inte har lust att laga ännu mera mat. Ibland är det bara för att jag känner mig frustrerad, för att jag inte verkar göra annat än att laga mat till olika killar. Då går vi ut och äter. Jag väljer var. När jag kom hem sist efter ha varit bortrest hade han ätit knäckebröd och lösgodis hela helgen. Jag blev bestört över denna hjälplöshet, och tänkte att nästa gång jag reser bort får jag laga matlådor och lägga i kylen innan jag åker. Då insåg jag att det var dags att skriva den här texten.

I en tidigare relation hade vi ett liknande upplägg. Jag handlade och lagade all mat, för han inte kunde eller helt enkelt inte var tillräckligt intresserad, medan jag var nästan orimligt intresserad. För min del var detta en bra deal, eftersom jag tycker om att laga mat. Jag tycker till och med om att handla maten. Ibland var det inte en bra deal, som när jag var trött och/eller ville ha den bekräftelse som endast ett kärleksfullt hemlagat mål mat kan ge en. Hämtmat och restaurangbesök i all ära, det är ändå inte samma sak. När jag reser tycker jag till exempel om att bo i en lägenhet där det finns kök, och inte i ett hotellrum med endast en deppig vattenkokare, just av anledningen att det är jobbigt att hela tiden äta ute, även när man inte har lust. Det tappar charmen.

För en tid sedan pratade jag med min mor om detta. Jag berättade om mitt problem i skämtsam ton, som antydde att jag tyckte att det var underhållande och lite gulligt att männen i mitt liv varit så handikappade i köket. Det tyckte inte hon.

– Så kan du inte ha det! Sa hon. Vad ska ni göra om ni ska få barn? Ska barnet äta Pad Thai varje dag? Det går ju inte.

När vi hade denna diskussion var två andra damer i samma ålder närvarande. Han måste lära sig laga mat, tyckte de, och så drog de sig till minnes alla gånger de bett sina makar laga middagen varpå maken åker till pizzerian och hämtar upp varsin köpepizza, åtråvärd och sällan skådad i hemmet av barnen. Och så hyllas han, för han köper pizza, och det gör aldrig mamma.

Jag sitter och dricker öl med några vänner och berättar om mina motstridiga känslor för mitt matintresse.

– I vår relation har vi en deal, berättar en vän. Den som inte lagar maten diskar. Den här relationen är den första jag är i där den jag är tillsammans med verkligen är matintresserad och tar tag i det där utan att vi behöver bestämma något kring det. Det är så himla skönt!

Jag invänder att hennes förra kille ändå verkade ha koll på hur det gick till i köket.

– Ja, men han ville mest show off, säger hon. Han ville liksom laga stora skrytmiddagar när det kom hem folk, men att laga mat i vardagen var han inte så jättetaggad på. När jag växte upp var det lite så också. Mamma lagade all mat, för pappa ”kunde” inte. Nu, när de har separerat, har han börjat laga mat. Och han är så himla stolt varje gång han lagat något, vill visa upp och så, vill ha beröm. Och så tänker jag alltid på att mamma gjorde allt det där jobbet varje dag alla år, men hon räknade aldrig med beröm.

Vi enas om att vi alla har en bild av att femtiotalsmännen inte existerar längre. Att vår generation är annorlunda, att unga killar idag inte blir sådana. Jag tänker på min egen relation. Hur skiljer sig vår matsituation egentligen från femtiotalsversionen? Medan den äldre generationen män låtit sig servas först av en mamma och sedan av en fru, för att när de sedan finner sig i en situation där servicen upphör få panik, har den yngre generationen inte lika långt in till köket. Det förväntas att du klarar dig själv, och om det innebär att deras diet består av knäckebröd och lösgodis i tio år får man helt enkelt skylla sig själv. Det är precis vad min mat-autist till kille har gjort, och det med glädje.

Åter till papporna och mammorna. De andra två har haft en omvänd upplevelse. De har båda vuxit upp i familjer där pappan varit den som sköter allt hemrelaterat inklusive matlagningen, på grund av att mammorna av olika skäl inte varit närvarande.

– Grejen är ju att om man gillar någon hemmagrej mer måste man ju få göra det, tycker en av dem. Men om man bidrar med det måste ju ens partner bidra med något annat, som den är bra på. Och det är inte att köpa saker, typ köpa restaurangbesök eller presenter eller sånt, utan att göra något. Anstränga sig och ge av sin tid. För det är det som det handlar om i slutändan. Tid. Merarbete.

Innan jag började blogga här hade jag en annan blogg om mat. Den skrev jag anonymt. Skälet var att jag tycker att det finns många matbloggar som är riktigt kassa, och ett ganska stort antal av dessa skrivs av individer som fått någon slags femtiotalspsykos, och dessa ville jag inte på något vis förknippas med. Folk som verkar älska pasteller, tårtglasyr och att knyta små etiketter på burkar med hemgjorda kolor som alla är noggrant inslagna i varsitt färgglatt papper. Det är förstås härligt, men att laga mat och umgås med råvaror är inte bara en massa mys. Det kan vara att gå på McDonalds i smyg, eller att börja med raw food trots att man inte tycker att det är gott utan för att allt pekar på att man är en sämre människa om man inte gör det. Det är politik och kultur. Och så är det att vara tjugofem år och älska laga middag till sig själv och sin kille varje kväll, trots att varningsklockor från generationer av kvinnor ringer i öronen. När jag hör ljudet av de där varningsklockorna vill jag ta på mig hörselskydd och fräsa: LÅT MIG VARA, LAGA MAT ÄR DET ROLIGASTE JAG VET! Samtidigt får jag magknip när jag tänker på hur uppdelningen ser ut på pappret. Det pappret har nämligen sett likadant ut sedan grottkvinnorna satt runt elden och grillade mammutkött som deras grottmän hade fixat.

Mammutköttet må vara utbytt mot spaghetti och köttfärssås, men jag undrar likväl om jag kan älska att laga mat utan att vara en grottkvinna, och om min kille undvika att göra det utan att vara en grottman.

15 kommentarer | “Femtiotalspsykosen”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Kawa skriver:

    Du är ju så fantastiskt smart och rolig samt skriver så bra! Bokkontrakt snart?

  2. FATIMA skriver:

    Så bra skrivet av dig!

  3. Liv skriver:

    Fantastiskt fin text som får en att tänka! Ansvaret för att få en hållbar relation kommer från båda håll. Klart att man skall undvika att cementera roller som i grund och botten vuxit fram ur en uppdelning av vilka attribut som för manliga vs kvinnliga. Hit hör självklar även andra sysslor som byta proppar å ta på vinterdäck å se över räntecilljoten på banken. Dessa sysslor bör kunna utföras av samtliga personer och lever vi i en relation har vi ett ansvar att lära av varandra och kanske tvinga/peppa vår partner till åtminstånde grundläggande kunskaper i dessa basala färdigheter som krävs för att fungera i el utanför en relation.

  4. Liv skriver:

    Räntecilljoten skall altså vara räntesatsen :-)

  5. GIlda Radner skriver:

    Gud, alla par utan barn som räknar hushållspoäng. Laga mat tar tjugo minuter. Diska för fucking hand tar tio minuter. Sen kolla TV-serier eller spela TV-spel i fem timmar innan det är dags att gå och lägga sig. Godnatt jord.

  6. Julia Gummesson skriver:

    Hej Gilda Radner! Jag håller med dig om att det kan bli tröttsamt när man zoomar in på detaljnivå. Men, zoomar man ut och speciellt då över tid, tycker jag att hushållspoängräknandet bör sitta i ryggraden på varenda jävel. Jag är glad att jag tänker på det, och att vi pratar om det i den relation jag lever i, trots att vi inte har barn. Jag kanske aldrig får några barn. Jag vill ändå inte att jag dag efter dag ska göra ”mer” i hemmet än min kille. Över tid blir det nämligen en väldans massa timmar som den ena handlat/städat/diskat/lagat mat under vilka den andra får tid att, som du skriver, titta på serier eller spela tv-spel. Eller, som det är för många, jobba. Klättra i karriären. Spara ihop till pensionen. Zoomar du ut från de tjugo minuterna matlagning så ser du kanske att det är ett reellt problem, även i relationer där barn inte pockar på uppmärksamhet. /J

  7. Lotten skriver:

    alltså xuse me Gilda Radner! Tänk de där lågt räknade 30 minuterna x 365 x 50 = så många extra minuter kan ens partner jobba på ett helt liv för att man lagar mat åt denna. Sen kommer bejbi och då är det mer ekonomiskt för familjen att kvinnan är hemma, eftersom hennes lön e lägre. Samma sak med bejbi 2, eftersom hon hamnat efter i lönen när hon var föräldraledig med bejbi 1.
    Och därifrån är det bara nerför…. Äggklocka i köket är det enda raka

  8. daniela skriver:

    tycker också den regeln, den som inte lagat maten ska diska. då kan man ju grisa hur mkt som helst, utan att bry sig. ha ha. tror också dom flesta tycker det e tråkigast att diska, så då får dom la lära sig laga mat.. mmm… älskar din blogg.

  9. Matilda skriver:

    Asså jag tänker ju det här varje gång jag läser ett inlägg så nu måste jag säga det: JAG ÄLSKAR DIN BLOGG!!! På riktigt den är så bra<333

  10. M skriver:

    Jag har haft exakt samma problem som du. Jag älskar allt som har med mat att göra, att gå på Hemköp kan vara dagens höjdpunkt. Min man är absolut intresserad av mat, men mer på ett ganska normalt sätt, typ laga mat på helgen får gärna ta tid, men i vardagen ska det helst gå fort. Vi har löst det genom att jag lagar till mig och han till sig, jag äter min mat och han sin, 8 av 10 gånger i veckan. Eftersom han gillar ”helg-matlagning” gör vi ofta det tillsammans, och uppskattar det båda lika mycket. Många tycker att detta är helt knäppt, oromantiskt, mest av mig då såklart, men hur knäppt är det inte att leva som man gjorde för tusen år sedan eller försöka ”tvinga” någon att göra nåt den egentligen inte gillar, istället för att bara köra?

  11. Lina skriver:

    Yeah, det här har gnagt i mig också. Min sambo lagar visserligen en hel del, men av någon outgrundlig anledning så blir det alltid mitt bekymmer att tänka ut VAD som ska lagas.

    Det som jag däremot försöker hemma-KBTa bort är föraktet mot ”dålig” mat. Med det menar jag inte nödvändigtvis donken, utan mer vardagsrimliga halvfabrikat. För om man tänker på det, allt vurmande för vällagat slow cooked inlagt och korvstoppat refererar till en tid då folk (kvinnor) hade som jobb att laga mat i hemmet. När de gick ut i arbetslivet så blev ju konserverna själva förutsättningen för deras frigörelse.

    Jag gillar att laga mat, men försöker påminna mig om att allt inte måste vara ”från grunden”. Vad det nu ens innebär. Ibland är det bara näring i form av knäckebröd eller tetrasoppa som bjuds och det är helt ok liksom.

  12. jahaja skriver:

    Alltså skribenten, ni bor ju inte ens tillsammans. Ses efter middagen är väl en enkel lösning. Annars är det ju som flera påpekat, den som inte lagar mat diskar och dukar. Den som inte handlar dammsuger. Osv.

  13. Miriam skriver:

    #heteroproblem

  14. jahaja skriver:

    Miriam, kan du utveckla din töntiga haschtagg? Folk som inte kan kan underbygga sina åsikter ens med det enklaste resonemang borde skickas tillbaka till mellanstadiet, få sin rösträtt förverkade och inte längre betraktas som myndiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp