I Netflixserien Chef’s Table har tittaren fått följa den gastronomiska himlens klarast lysande stjärnor. Rockstjärnor, menar jag. För det var ju verkligen det som hände, någonstans samtidigt i tid som första säsongen av serien sändes tog stjärnkockarna av sig förklädena och traskade ut ur sina kök, satte sig till bords och fann sig plötsligt vara talespersoner för en konstform snarare än ett hantverk. Och vi lyssnade, älskade det. Älskar det fortfarande.
Humorserien Portlandia har som specialitet är att ge kulturella samtidsfenomen en känga där pretentionerna bubblar över som mest, och nu har turen kommit till Chef’s Table. I klippet får vi ta del av kocken Frances Kukos tankar inför öppningen av den egna restaurangen Kūkō som bygger på konceptet ”flygplatssushi”, eller som han själv beskriver det: ”sushi that everyone can eat, but nobody wants to eat”.
Vill man fördjupa sig ytterligare i Portlandias matrelaterade bitar finns en artikel här som summerar det hela i tio punkter, vissa roligare än andra. Kycklingutfrågningklippet nedan är smärtsamt träffsäkert.
Och: är man sugen på kokboken (är man någonsin inte det?) kan man kolla in den här.
/Slaktarn
Tips! Mockumentär-serien Documentary Now! (med bla Fred Armisen), har ett fantastiskt ”Jiro”-inspirerat avsnitt om en Arroz con Pollo-restaurang som också är väldigt underhållande
Älskar Chef’s Table (och Mind of a Chef). Har tittat på avsnitten med stort intresse men samtidigt så går det inte att ta sig igenom tre säsonger (plus den franska versionen) utan att märka vissa… mönster. Den ständigt återkommande kulturtanten (av valfritt kön) som förklarar att kocken gör något helt fantastiskt, men samtidigt traditionell och nyskapande och helt unikt är en stor hatfavorit här hemma. Gärna något om att återskapa hela landets matkultur ”på sitt eget sätt” också, i kombination med en smått dumförklarande beskrivning av gästerna som aldrig har sett en dekonstruerad äppelpaj innan.