Inlägg taggade: kokböcker

12:13 22 Aug 2017

Bekännelse: potatis är, om inte det bästa jag vet, så åtminstone definitivt med på topp tio-listan. Jag säger detta med samma och hängivenhet övertygelse som Samwise Gamgee uppvisar i Lord of the rings: The two towers när han drömmer om att addera ”taters” till den kaningryta han jobbar på att få ihop, och Gollum undrar vad så kallade ”taters” egentligen är: ”PO-TA-TOES” svarar han, ”boil em, mash em, stick em in a stew!”. Stark scen.

Med några potatisar i kylen är du alltid halvvägs till en måltid, och mängden tillredningssätt är nästan oändlig. Det vet ni redan. Något annat som ni säkert redan vet är att potatissallad är ett av dessa tillredningssätt, och att det är upp till var och en att ansvara för att ackumulera ett optimalt, eller i alla fall tre stycken fantastiska, recept på potatissallad under sin livstid. I jakten på den heliga graalen får man testa sig fram. Är du inne här och läser ofta kan du inte missat att jag svävar på nyförälskelsens rosenskimrande moln, det sedan jag upptäckte den amerikanska författaren Laurie Colwin och hennes matskriverier. Hon återkommer flera gånger i boken Home Cooking till ett och samma potatissalladrecept, nästan alltid i samband med att ugnsrostad kyckling, och jag kunde inte låta bli att härma.

ur boken Home Cooking av Laurie Colwin

Take it or leave it: Laurie Colwins potatissallad.

Laurie Colwins variant är mycket enkel, med en bas på majonnäs men där den feta krämigheten stuckits hål på med hjälp av citronsaft. Om potatissallad generellt och receptet specifikt har hon följande att säga: ”It is always wise to make too much potato salad. Even if you are cooking for two, make enough for five. Potato salad improves with age – that is, if you are lucky enough to have any left over.”

1. Koka potatisen (mängd är upp dig). Använd en sort du tycker om – så här års är färskpotatisen inte dum – men undvik mjöliga varianter.

2. Gör en dressing på majonnäs utspädd med citronsaft och svartpeppar. Några mängdenheter anges inte, en får återigen helt enkelt lita på sitt eget tycke och smak. Salt behövs inte, anser Colwin, då butiksköpt majonnäs är salt nog i sig.

3. Skär den kokade potatisen i bitar och blanda med hackad vårlök och rejält med finhackad dill. Häll över dressingen, som jag själv tycker gör sig bäst när den får agera klister för potatisen snarare än sjö för den att simma i, och låt alltsammans stå i minst en timme innan servering.

Laurie Colwins potatissallad

/Slaktarn

7:06 9 Aug 2017

Vila betyder olika saker för olika människor. För mig betyder det att vara ensam och göra behagliga saker. Som att hämta ett paket med några efterlängtade böcker på posten, handla en korsordstidning och en konstig ljusstake på Ica. Fortsätta till Totemo Ramen för att hämta lunch att äta i den närliggande parken, lösa korsord i gräset och somna i solen, och senare slå mig ner på ett kafé med en kardemummabulle och en kaffe och sätta tänderna i en av tidigare nämnda böcker. Tillåt mig presentera: en dag i livet.

Låt oss tala om ljusstaken först. Jag kände mig oerhört nöjd när jag inne på Ica upptäckte att jag hade möjlighet att öka antalet heminredningsobjekt på temat kräftor i mitt hem med hundra procent, och det till det facila priset av tjugonio kronor.

crayfish candle holder

Med ljusstaken i tryggt förvar i väskan fortsatte jag mot min för dagen utsedda lunchdestination: Totemo Ramen på St Eriksgatan 70. De har haft semesterstängt ett tag, men höll öppet första dagen efter sommarens uppehåll just denna dag, och det uppenbarligen till mångas stora glädje, för det var otroligt mycket ramenhungrigt folk där.

Allt i livet handlar ju om balans, och efter att ha vältrat mig i ful-nudlar var det dags att besöka den andra sidan av spektrat, och detta genom en underbar komposition på kyckling- och fläskbuljong, dashi, wood ear-svamp (någon som kan det svenska namnet?), fermenterade bambuskott, vårlök, några fantastiska bitar bakad fläsksida, handgjorda nudlar och ett 64-graders ägg (som jag till min stora glädje noterade kommer från Sanda Hönseri! Yeah yeah wow wow är väl det enda rätta att säga om den saken).

totemo ramentotemo ramen

Helt enkelt en förbannat god skål med nudlar. Efter en och en halv timme parkerad i parken var jag redo för nya äventyr. På väg tillbaka till mina hemkvarter passerade jag Café Lela, som ligger vägg i vägg med Totemo Ramen – ett nyöppnat etablissemang som serverar georgisk mat i alla möjliga former. För den som ännu inte upptäckt det georgiska köket kan jag bara säga – you’re missing out. Om maten på Café Lela är ens en bråkdel så god som den jag ätit på de två andra restauranger som representerar det georgiska köket i Stockholm (restaurang Tiflisi på Hantverkargatan och Tbilisis Hörna vid Gullmarsplan) kommer de att få sig en ny stamkund i form av undertecknad. Hör på de här rätterna från menyn tillexempel: Auberginerullar med valnötter, kachapuri med ost och ägg, nötkötscheburek och potatispiroger. Ja!

En kort promenad senare var jag framme vid ett bageri jag utsett till mitt eftermiddagstillhåll. Väl på plats beställde jag en stärkande kardemummabulle och en kopp kaffe, vilket kändes som det perfekta ackompanjemanget till den nya bok jag varit och hämtat på posten och nu skulle till att sätta tänderna i: Home Cooking av Laurie Colwin, en fantastisk samling essäer på temat mat, och dessutom ett och annat ovärdeligt recept – ovärdeligt säger jag ja, för det har jag hört från Nigella Lawson, och henne anklagar man då rakt ej för lögn.

kanelbulle och kaffe

Efter en påtår och ett stort antal Laurie Colwin-visdomar senare tog jag mig hemåt, och i och med det slutar dokumentationen av denna mycket behagliga dag i livet.

Tack för mig och på återseende,
/Slaktarn

9:19 3 Jul 2017

Hej på er. Jag har legat i sängen i några dagar på grund av en ovanligt nasty förkylning. Idag ser jag ljuset i tunneln, jag har varit uppe och skrubbat rent i köket och till och med varit ute på en liten utflykt i närområdet för att inhandla diverse förnödenheter. Imorgon kanske jag kan slå till på lite vildare aktiviteter, vem vet.

Att se friskhetsjuset i förkylningstunneln har också medfört att jag kan använda min hjärna igen! Och kvack, vad många olika viktiga tankar som står i kö för att behandlas. Många av dem har med mat att göra, eftersom det ju tillhör min favoritkategori av saker att tänka på, och som en liten teaser för framtiden och kontroll av vad ni läsare helst vill ta del av för läsning tänkte jag dela med mig av dessa.

1. Det var ju det här med Harry Potter.


Jag har senaste två månaderna (absolut enbart i researchsyfte och inget annat) plöjt igenom samtliga HP-böcker OCH sett samtliga HP-filmer i syfte att kunna göra en så utförlig analys av HP-världens gastronomiska aspekter det bara går, och i förlängningen dela med mig av mina lärdomar i detta forum. Det enda positiva jag har att säga om senaste dagarnas sjukdom är att det möjliggjorde att slå spiken i kistan på detta projekt, jag såg nämligen de sista två filmerna igår. Yes! Jag har förstått på era uppmuntrande kommentarer att det inte bara är jag som går igång på det här, och jag vill bara säga: det är på G. Tålamod!

2. Fikonträdens hemlighet


Fikon är en frukt som har en stor och hängiven fanbase – men jag tror knappast att gemene fikonlover känner till dess mörka och häpnadsväckande hemlighet! Det gjorde inte jag heller, tills imorse, när jag av ren slump snubblade över en text på ämnet. Det visar sig nämligen att processen från blomma till frukt är riktigt sjuk i just fikonets fall. Mer om detta i ett kommande blogginlägg (som förmodligen mer kommer likna en synopsis till en science fiction-rulle än ett mysigt livsstilskåseri).

3. Maten som ska göra en vacker


Norstedts förlag gav nyligen ut en bok som heter Beautyfood. Den beskrivs såhär: ”Går det att äta sig snyggare? Finns nyckeln till strålande hy, starkare naglar och glansigare hår på tallriken? Kan vi, med helt vanliga råvaror, montera upp en stoppskylt mot rynkor, plitor och grånande hår? Ja! enligt skönhets- och hälsoredaktören Maria Ahlgren. I en modern, effektiv skönhetsrutin är kastrullen lika viktig som krämburken.”

Det där med att man så att säga är vad man äter kommer ju knappast som en chock, men att bläddra i den här boken gav mig starka obehagskänslor och genererade minnen av tiden då min ansikshud var allt annat än finnfri och slät som en babyrumpa. Jag testade allt – krämer, syror, tabletter, huskurer, självspäkning, kokosolja, läkarbesök… och naturligtvis precis det som boken handlar om, nämligen att äta saker som mirakulöst skulle förvandla det skrovliga och röda till slätt och strålande. Min resa att äta mig acnefri involverade en mängd olika intag, det ena mer orimligt än den andra, och slutade med en gigantisk burk svindyrt vitaminpulver jag i ett ögonblick av panikartad desperation beställt från USA. Det blev varken någon beauty eller någon food att tala om.

Känner att det finns mer att säga på ämnet ”beautyfood” – har du egna upplevelser, positiva som negativa – får du gärna dela med dig via mail (julia.gummesson@nojesguiden.se) eller i kommentarerna. Så kan vi snacka om det allihopa! Tillsammans!

4. Vilken värd-typ är du?


Att bjuda hem folk och utfodra dem är bland det bästa jag vet. Att vara ”värd” innebär dock en uppsättning ställningstaganden, hur liten eller stor affär man än vill göra av det här med att bjuda hem folk. Ju fler middagar hos andra jag går på desto mer medveten blir jag om min egen approach, och alla upptäckter jag gör om mig själv i det avseendet är långt ifrån smickrande. Till exempel hatar jag knytkalas, åtminstone om det inte sker under extremt kontrollerade former, och jag avskyr att ”mötas upp och handla” när jag ska hem till någon på middag (tycker överhuvudtaget inte om att gå i butiker i sällskap av andra, sen finns det ju ett element av att så att säga bli snuvad på konfekten – jag gick ju hem till dig på middag för att slippa handla och laga mat?! osv). Nå, många tankar som ni hör. En vacker dag inte allt för långt bort ska jag skriva ner samtliga.

5. Några temamiddagar jag längtar efter att utsätta andra för

  • McDonalds-middagen
    En middag värdig alla vuxna barn out there. Förrätt, varmrätt och efterrätt, alltsammans hemlagade versioner av McDonalds-klassiker. Typ såhär: förrätt i form av hemlagade chilicheese med olika dipsåser, varmrätten blir naturligtvis utformad som Happy Meal med tillhörande leksak och skulle kunna bestå av en McBean (har precis upptäckt ett enastående bönburgarrecept) med pommes frites och passande dryck, och efterrätten små individuella fyrkantiga pajer i smördeg (de här tillexempel, med fyllning av jordgubb och rabarber). Alltsammans förstås levererat enligt McDonaldsmodellen – brickor med tillhörande informativt underläggspapper på, sugrör och pappersomslag. Längtar så jag nästan spricker.
  • Dalí-middagen!
    Jag gick igenom första halvan av Salvador och hans hustru Galas oerhört excentriska tegelsten till kokbok Les diners de Gala i det här inlägget. Tänk att få ta sina gäster (som ej bör vara för kinkigt lagda) med storm med rätter som Afroditepuré, kräftor på en bädd av hetlevrade martyrer och snigelsaltimbocca? Några som redan gjort slag i saken är Erik Galli och Martin Persson från tidningen Bon, och deras upplevelse finns dokumenterad i text och bild här. Läs!
  • Drömmen om en helt monokrom måltid består, egentligen sjukt att det aldrig blivit av.

Bubblare: människor som luktar tryffel fast de inte ätit tryffel. Hur sjutton kan det komma sig? Finns det någon märklig vetenskaplig anledning till att det skulle kunna hända? (spoiler: ja)

Som sagt, så mycket kul i hjärnan just nu! Vad ska vi avhandla först?

Er ständigt kunskapstörstande och mathungrige,
/Slaktarn

12:21 11 Maj 2017

Killmaterskan! Hört talas om henne? Naturligtvis har du det, i alla fall om du med någorlunda regelbundenhet lyssnar på P3, eller lyckades pricka in när hon blev grundligt utfrågad av Nöjesguiden för en dryg månad sedan.

Har du inte hört talas om henne så är du så att säga in for a treat. Bakom aliaset finns nämligen Linnea Wikblad, som är journalist och programledare i PP3, men också en person som lagar mat, fotar den, och blottar alltsammans i en strid ström av Instagramposter. Det är hon inte ensam om att göra, men just Linnea Wikblads usp är att hon dels är mycket fyndig, och dels att hon lagar mat som man själv gärna vill laga (eller åtminstone äta).

Nu har boken Killmaterskan – en kokbok för dig som har ett kök kommit, utgiven av förlaget Rabén & Sjögren. En go bok fullpackad av recept (med tillhörande bilder av fotograf Sima Korenivski), samt textbaserat nedbrytande av nervositetsframkallande matlagningspekpinnar, fördelat på 124 sidor.

killmaterskans kokbok
killmaterskans kokbokTvå smakprover ur boken. Bilder av Lina Forsgren, som stått för det grafiska.

Jag ska unna mig ett exemplar på en gång. Sådär ja.

/Slaktarn

2:31 16 Mar 2017

I samma stund som jag fick höra om Salvador och Gala Dalí’s gamla kokbok från 1973, och att den åter fanns i produktion, klickade jag hem ett exemplar till mig själv i en slags alla hjärtans dags-bevis på uppskattning mot mig själv. Några dagar sedan dök den upp, lika svulstig som jag hade hoppats: en stadig pjäs med ett omslag i guld och smarriga juveltoner. Nästan irriterande excentrisk.

Jag öppnar boken och upptäcker att jag har tolv kapitel framför mig. Titlarna på vardera kapitel är även de en slags uppvisning i författarparets förtjusning i dramatik. Endast ett par riktiga divor skulle väl få för sig att döpa ett kokbokskapitel på ämnet sniglar och grodor till ”les spoutniks astiqués d’asticots statistiques”? Jag är fel person att konsultera gällande den exakta översättningen, men som av ett mirakel vet jag sedan tidigare att ordet asticots översätts fluglarver, och det får faktiskt räcka.

dali

Innan läsaren kastas in i en serie bilder där Dalí, iklädd röd sammetskavaj och med uppspärrade ögon står eller sitter bakom olika pampigt (guld, påfåglar, allehanda fruktstilleben) dukade middagsbord, får vi också veta att Les diners de Gala är en bok som helt och hållet är dedikerad smaklökarnas njutning, och inget annat: ”Don’t look for dietetic formulas here. We intend to ignore those charts and tables in which chemistry takes the place of gastronomy. If you are a discipline of one of those calory-counters who turn the joys of eating into a form of punishment, close this book at once; it is too lively, too aggressive and par too imperient for you.”

Det är väl på plats att nämna här att Salvador Dalí dog av hjärtsvikt.

dali1

dali2

Nå. Till recepten. Vi börjar med kapitel nummer ett, som täcker kategorin ”exotic dishes”. Efter ett recept på Bamako soup och innan receptet på Tropical chicken finner vi ett ett recept på en ganska spektakulär paj med det högst relevanta namnet Oasis leek pie (se bild nedan), en skapelse med fyllning av purjolök, ost, curry och bacon som strax innan servering ska krönas av en horisontell purjolök vars blast skurits för att likna palmblad. Fiffigt!

dali pieOasis leek pie

Jag fortsätter min utbildning i Dalí-parets repertoar av exotiska rätter, genom recept på Conger of the rising sun (conger = ål), Peruvian crayfish, sedan genom Mexican baby turkeys, och får slutligen ta del av Parisrestaurangen Maxim’s recept på vaktelägg med rysk kaviar.

Nästa kapitel täcker ämnet ägg och skaldjur, och åtminstone det senare tycks ha legat herr Dalí varmt om hjärtat. Han avskydde spenat, och det av anledningen att den var otilltalande formlös efter upphettning. Skaldjur däremot var han mycket förtjust i, och det för att de var spenatens motsats: klädda i rutstning. Så här: ”I only like to eat what has a clear and intelligible form. If I hate that detestable degrading vegetable called spinach it is because it is shapeless, like Liberty. I attribute capital esthetic and moral values to food in general, and to spinach in particular. The opposite of shapeless spinach, is armor. I love eating suits of arms, in fact I love all shell fish… food that only a battle to peel makes it vulnerable to the conquest of our palate.”

Vad finns då att hämta i detta ägg-och-skaldjurs-kapitel? Först ut är ett helt uppslag täckt av en illustration av rätten The Crayfish of Paracelsus. Helt enkelt ett berg av kräftor som enligt författarparet ”has to be served along with the head or torsos of hot-blooded martyrs”. Se bild nedan.

dali15Kräftor på en bädd av hetlevrade martyrer!

Lite mindre uppmärksamhetssökande är nästa recept på Kräftconsommé. Efter detta följer recept på Egg broth, räkparfait, och så ett recept kallat Goose eggs som inleds med orden ”of course, these are nothing but hen’s eggs. We are simply going to transform them”. Sedan har vi sillpuré, och så Oysters à la Brolatti från restaurang La tour d’Argent i Paris. Vidare förbi tusenåriga ägg och Mussels surprise finner vi det spexiga receptet på Eggs on a spit, som inleds med orden ”It is fun to present this dish, which is also good to eat”. Det tror jag när jag ser det! Vem känner sig manad?

Förrättskapitlet, Les suprêmes de malaises lilliputiens (översättning tack?! Står det verkligen det jag tror att det gör?) inleds med ett löfte: ”Here is the supergelatinous, the flabby, the supersoft, the vicious, the dish deserving a persistent memory”. Dessa dramamakerskor har på nytt lyckats maximera min nyfikenhet. Liksom mina annalkande äckelkänslor. Nyfiken tar dock som nästan alltid i matsammanhang överhand, och jag finner när jag bläddrar vidare recept på puréad kalvlever, ett recept på Blood sausage and chestnuts souffle, som är presenterat på ett särskilt äcklande vis där blodkorven ringlande sticker upp ur kastanjesufflén som en slemmig ål. Sedan har vi foie gras inslagen i kyckling, kalvhjärna med bacon, och sedan Tripe of yesteryears, som är ett mycket avancerat recept på komage för tio middagsgäster.

dali blsVarsågod, en go Sufflé på kastanj och blodkorv.

Kapitel fyra täcker kötträtter, men först, ett helsideuppslag med en målning av olika stora köttklumpar. Vad annars. Här presenteras nog ändå bokens mest ”normala” rätter: Vad sägs om Rost side of beef and vegetables eller Leg of lamb shot with madeira? Det betyder dock inte att Dalí-parets fallenhet för dramatiska uppläggningar tagit semester. Stuffed saddle of lanb roasted in its juice tillexempel serveras upplagd på ett enormt silverfat, omgärdat av en solfjäderformation av enorma mängder späda sparrisar, och inledningen till kapitlet sparar inte heller den in på dramakrutet: ”Take a walk among the fossil meats of the Diplodocus. You will not be permitted to eat rocks, however, I will let you devour – on certain sundays – some iceberg.”

Vi måste vidare, och hamnar nu bland de recept som behandlar ingredienserna sniglar och grodor. Först ut är snigelstuvning, sedan grodkräm och White snails. Därpå får vi receptet på Snail broth, där vi i inledningen får veta att vi i detta recept, till skillnad från de tidigare, inte kan använda oss av burksniglar utan behöver levande sniglar. ”Our ancestors already knew quite well how invigorating this broth could be, and how fitting it was to serve the day after a big feast”. En fantastisk bakiskur, med andra ord! Vidare finner vi recept på ramekins of frog’s legs, Snail saltimbocca, ett recept på sniglar i chablis, och så inkastat mitt i allt: Crab meat with mushrooms. Recept nummer femtiosju är det på grodpastejer, och det är lyckligtvis ett av de som förärats en bild. Se nedan.

dali frogRecept nummer femtiosju: Frog pasties

Mina vänner, vi har inte ens hunnit halvvägs, och jag måste iväg och uträtta några ärenden. Jag tar mig således rätten att dela upp detta blogginlägg i två delar, för vi har sju kapitel till att ta oss igenom! Under tiden föreslår jag att ni, om ni nu mot all förmodan inte fått nog av kokboksknas, trycker på kokbokstaggen, för då får ni upp samtliga kokboksrelaterade inlägg. Min egen favorit bland dem är inlägget som behandlar Kris Jenners kokbok.

På återseende,
/Slaktarn