Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

Imorse vaknade jag och kände direkt att det var dags att unna mig en ny kokbok som belöning för diverse skärseldar jag tagit mig genom senaste tiden. Ett ögonblick senare hade jag klickat mig in på bokus, och ytterligare några minuter senare låg inte mindre än fem böcker i varukorgen. Detta är säkerligen ett beteende många kan känna igen sig i, även om det för alla inte brukar röra sig om just matböcker. Hur som helst, när antalet varor i korgen överstiger en viss mängd känns det inte längre som ett spontant litet unnande utan mer som en investering, och det är då uppgivenheten kommer över mig och jag istället trycker bort fliken och försöker glömma vad jag sett.

Lösning: här kommer en förteckning över böckerna som nästan blev mina! Se det som ett värdefullt tips från mig till dig – att köpa till dig själv, att köpa till mig (helst) eller att köpa till någon annan som kan tänkas vara i behov av lite mer fantastisk matlektyr.

1. How to eat a peach av Diana Henry

Matskribenten Diana Henry har skrivit en bok som tycks nostalgisk på precis det sättet jag uppskattar när det handlar om mat. En samling recept insamlade över ett liv, en hyllning till middagsbjudningen och de som ska bjudas, och kanske VIKTIGAST AV ALLT: godkänd och hyllad av gudinnan Nigella Lawson själv: ”this is an extraordinary piece of food writing, pitch perfect in every way. I couldn’t love anyone who didn’t love this book.” Och för den som behöver förtydligande: Nigella är inte bara tv-kock, utan en enastående matskribent som även har vett att använda sin enastående humor där det passar. Köp här.

2. Zaitoun: Recipes and stories from the Palestinian kitchen av Yasmin Khan

Yasmin Khans andra kokbok då. Det finns några grejer. Den första är att bilderna är underbara, jag har slängt in några exempel nedan. Den andra är att detta verkar vara en kokbok som förtjänar att läsas lika mycket som dess åttio recept förtjänar att lagas. Mer om Yasmin Khan och hennes arbete med boken finns att läsa här (gör det!), och den som känner sig tillräckligt övertygad om att hennes palestinska recept och dess tillhörande berättelser hör hemma i ens bokhylla köper boken här.

3. Food in Vogue av vogue editors

Ibland vill man bara ha något riktigt saftigt, glossigt, blaffigt, maffigt. Den här sammanställningen av matfotografier och mattexter ur tidningen Vogues långa liv är svaret. En dryg femhundring får man hosta upp för kalaset, men detta tycks vara en sådan bok som är så stilig att den gör ägaren stiligare så det får ändå anses vara värt smärtan. Läs mer och se bilder ur boken här, och handla här.

4. Tender at the bone av Ruth Reichl

Från mat i Vogue till något lite mer… jordnära. En memoar spetsad med recept som jag tänker använda någon annans ord för att förklara: ”is the story of a life determined, enhanced, and defined in equal measure by a passion for food, unforgettable people, and the love of tales well told.  Beginning with Reichl’s mother, the notorious food-poisoner known as the Queen of Mold, Reichl introduces us to the fascinating characters who shaped her world and her tastes, from the gourmand Monsieur du Croix, who served Reichl her first soufflé, to those at her politically correct table in Berkeley who championed the organic food revolution in the 1970s”. Ja tack! Ja! Ja ja ja! Köp här.

5. Efterrätter av Olle T Cellton

”Den enda efterrättsboken du behöver” hävdas det, och jag är villig att ta det på allvar. Den som läser här då och då vet att jag sedan tidigare är frälst på Olle T Celltons bok enkel god mat, och detta tycks vara en fortsättning på samma filosofi men i idel söt tappning. Jag tycker generellt sett inte att efterrätter är så exalterande, hellre en extra förrätt, men då och då finner jag mig i en situation då något sött måste lagas. Här den här boken lutar man sig mot principen less is more, förutsatt att less är riktigt bra gjort. Krusidullfritt och pretentionsfritt och alldeles enastående snyggt.

Okej! Det var allt för denna gång! Nu känns det faktiskt lite bättre trots att jag aldrig tryckte på beställ-knappen. Har ni fler tips så vill jag gärna att ni delar med er av dem.

/Slaktarn

Nu är jag tillbaka, säger jag, Och sedan postar ett inlägg om kändisvin och ett om avokadosmoothie. Inget fel på varken det ena eller det andra, men ja, lite oinspirerat.

Oinspirerat, en ofrivillig och efterhängsen följeslagare de senaste veckorna. Månaden. Jag äter samma saker dag ut och dag in: avokadosmoothie, potatissallad, wokade grönsaker. Stressar i mig något sött när ett den energi jag inte har inom mig ändå behöver manifestera sig. Inte ens middagsbjudningen har lyckats locka kreativiteten ur mig, istället har det varje gång middag med vänner kommit på tal blivit samma sak: rårakor. vegansk version, räkor, rökt lax. Fungerar alltid, och bra mat när man inte kommer på något att laga. Men jag längtar efter att komma ur mitt skal och börja ha kul med maten igen.

Men så öppnade sig en dörr häromdagen. För en artikels skull sökte jag efter proportioner till ett recept, och tog fram Olle T Celltons kokbok Enkel god mat. Jag hittade kvickt vad jag sökte efter, men dröjde mig kvar bland sidorna. Kronärtskocka med senapsvinägrett, bresaola med rotselleriremoulad och picklade senapsfrön. Polenta- och blodapelsinkaka. Det här är mat jag kan äta, tänkte jag, det här kan jag laga!!!

Den kvällen började jag resan med en vodka martini i ett frostat glas, en drink jag långsamt tar mig igenom för att jag älskar vad den står för, som för mig rent personligen är ett minne av en särskilt flådig hotellbar i Ravello förra sommaren. En sån där hotellbar som är så lågmält flådig att jag när jag till sist undersöker varför kudden jag lutat mig mot buktat underligt hela tiden upptäcker att det är på grund av att en svullen beige quiltad chanelväska ligger och trycker bakom den. Kort därefter kommer en dam med silverfärgat hår i fönade vågor flytande över marmorn och utropar my DEAR you FOUND it!

Tillbaka till nuet! Martinin kräver sitt sällskap, och jag väljer sällskap från recepten i boken: varma oliver. Det är så enkelt och genialiskt. När oliverna är varma (inte skållheta, bara ljumna och lite till) blommar smakerna ut och konsistensen blir mjukare. Och! Och och och! Inte nog med det: det finns utrymme för ytterligare svängrum i form av extra adderade finesser så som rosmarinkvistar, vitlök, strimlor av apelsinskal, rostade fänkålsfrån… listan fortsätter i oändlighet.

Tillvägagångssätt är enkelt. Värm oliverna (förslagsvis en mix av olika varianter, stora som små och i olika färger) tillsammans med eventuella smaksättningar försiktigt i lite olja i en panna tills de är genomvarma utan att visa tecken på att brynas eller liknande oönskad aktivitet. Stjälp upp i en skål och använd händerna för att ta för dig.

/Slaktarn

Kokböcker som tagit inspiration från specifika personer eller populärkulturella fenomen tillhör mina favoriter. De går nästan inte att motstå. Nu har det lilla brittiska förlaget Belly Kids väckt mitt intresse för att fånga in ännu en bok i min evigt växande samling.

Boken innehåller en serie recept av londonbageriet Cat Food Cakes, som alla på ett eller annat sätt har koppling till artisten Prince, och har titeln ”Little Red Velvette: Prince-inspired baking at home”. Flera av recepten är av vegansk karaktär, vilket inte är mer än rimligt då Prince själv höll sig till vegansk mat.

Vanilj-cupcakes, som hyllning till Prince-låten ”The most beautiful girl in the world” från 1995.

Purple rain cake

Då jag inte kunnat lägga vantarna på ett exemplar ännu vet jag inte hur resten av recepten är utformade, men nog tycker jag att det är lite väl tunt att bara använda sig av låttitlar för att skapa recepten. Det behövs mer.

Tillexempel vet jag att Prince personliga kock hade lagat en grönkålsallad och en soppa på rostad röd paprika till honom kvällen den där kvällen han dog för snart två år sedan. Den hade kunnat vara med: ”soppan som kom undan”, typ. Sedan har vi hans besatthet av senap (18 olika sorter i kylen får nog räknas som besatthet), som kom fram i den här härliga artikeln. En annan nämnvärd egenhet är den att han alltid drack apelsinjuice till spaghetti. Rent guld i kokbokssammanhang ju!

Denna bristfällighet kommer dock inte att hindra mig från att köpa boken när den kommer ut i mars. Alla kokböcker som innehåller en purple rain cake är trots allt intressanta. För den som inte kan hålla sig går den att förbeställa redan nu via Belly Kids hemsida.

/Slaktarn

PS! När vi ändå är inne på det här temat: missa inte kokboken som skildrar Brad Pitts mest minnesvärda måltider på vita duken, eller den helt hysteriska kokboken av Salvador Dalì och hans fru Gala.

Skivad, mosad, formad till en ros. På rågbröd, på rostbröd, på knäcke. Att lägga avokado på en bit bröd är ingen innovation, men ser man till hur populär avokadomackan blivit senaste två åren skulle man kunna tro det. Den tycks vara överallt, upptrissad i pris och fotograferad till leda.

Kanske började avokadons statusresa när ryktet om ”det goda fettet” började cirkulera på stan. Jag dricker en shot olivolja varje morgon till frukost berättar någon i en morgonsoffa. Har ni hört att avokado är som mjukgörande lotion FAST FRÅN INSIDAN? säger en annan. Det goda fettet och råvarorna som härbärgerar det – nötterna, olivoljan, laxen, avokadon – gör inte bara gott för din kropp, de gör dig också till en godare människa. Att konsumera det goda fettet signalerar att du bryr dig, att du har koll, att du är med. Till skillnad från det dåliga fettet, frityrflottet och palmoljan, som leder dig rakt ner i en grav där du inte kommer att saknas av någon. Möjligen ligger del av nyckeln till avokadomackans popularitet även i att den gör sig bra på bild: antalet frukostbilder med avokadomackor på sociala medier ökade med nästan femtio procent 2017 jämfört med året innan, sett till ökning endast toppad av så kallade ”overnight oats”.

När en maträtt blir samtidsmarkör på det här viset, så som avokadomackan blivit, är det kul att se den ryckt ur sitt sammanhang. Berövad på sin status och återigen förvandlad till sina beståndsdelar. En macka. Med avokado. Just detta inträffade när jag nyligen bläddrade i  nyutgåvan av Les diners de Gala, kokboken Salvador Dalí skrev tillsammans med sin hustru Gala år 1973. Bland de sista sidorna i finns nämligen ett recept med rubriken ”Avocado Toast”. Den avokadomackan har ingen hälsoundertext och är ingen uppvisning i medvetenhet. Möjligen stoltserar den med en viss glamour, så som avokadon gjorde boken skrevs: ett lyxigt inslag, ofta i sällskap av räkor eller som en piffig förrätt.

Där, på eget uppslag mittemellan ett recept på Anchovies à la Christmas och ett där skinka trycks ner i urkärnade äpplen som sedan lindas i bacon, finner vi dåtidens avokadomacka. Eller åtminstone den som serverades som hors d’oeuvre hos paret Dalí. Gemensamt med den variant vi äter ihjäl oss på idag är att avokadon mosas och breds på rågbröd. Inte riktigt lika igenkännbart är att ingredienslistan kräver både lammhjärna och tequila.

För den som blir sugen på att laga paret Dalís avokadomacka – här kommer måttangivelserna:

3 avocado pears
1 lamb brains
9 oz minced almonds
12 slices of rye bread
3 tablespoons of tequila (Mexican liquor)

Jag har varken tillagat eller ätit hjärna, men hur märklig den här mackan än låter blir det kanske den som tillsist får det att ske. Hinner någon annan före att testa receptet vill jag ha en ingående rapport och helst av allt en inbjudan till middagen där den ämnas serveras.

/Slaktarn