Efter månader (känns som år!) av stadiga grytor, knotiga orch-liknande rotfrukter och överflöd av kål i alla dess former börjar en ny längtan ta form. Den gamla vanliga förhoppningen om en renässans, både i omvärlden och i magen. En blek och dagsljusovan individ kravlar sig fram ur mitt inre, gnäller om primörer. När kommer de? Kommer de någonsin igen?

Jag går och handlar totalt osäsongsenliga sparrisar, ekologiska och fruktansvärt dyra, bara för att få tyst på denna missnöjda vinterhatande sida av mig. För att försöka förhala lite, ge mig själv en chans att stå ut ett tag till. Jag pocherar torskfilé. Bryner smör. River pepparrot. Jag köper några morötter, de minsta jag kan hitta men som absolut inte skulle kunna komma i närheten av att kallas för späda. Tar fram skalaren och fejkar fram en någorlunda ”späd” form.

Och så confiterar jag de små rackarna. Det betyder alltså att tillaga de på förhållandevis låg temperatur i olja. Det blir underbart. All färg finns kvar, all smak dupliceras. Pröva själv så får du se.

/Slaktarn