Idag är det fredag! För vissa betyder det att man är ledig i två dagar och planerar att balla ur på valfritt krogetablissemang. För mig betyder det inget särskilt, för jag lever mitt liv som om varje dag vore fredag. Detta är alltså inget skämt, jag har varit ute och rest i närmare två månader och ja… ni vet hur man blir. Det hindrar dock inte mig från att ha er allas väl och ve i åtanke. Därför tänker jag pigga upp er tillvaro med ett drinktips, som jag själv skulle kalla alldeles fantastiskt. Drinken kallas the soul train. Bara namnet. Ni hör ju. Här blandar vi oväntade smaker till en plojig men ytterst sofistikerad emulsion som kommer så att säga knock your socks off. Tänk dig följande: Du har en skvätt tequila ( du förknippar den kanske med magsyra och stora hål i plånboken, men det ska vi ändra på nu). Den kommer att stifta bekantskap med kardemumma. Magi kommer att uppstå. Kanske har du inte tänkt på det förr när du känt smaken av kardemumma, men den det är en väldig blommig och nästan citrusfruktig krydda. Den här gången kommer du att tänka på det. Och du kommer att älska det.

1. Gör en sockerlag smaksatt med kardemumma
Gör en sockerlag på 2 dl vatten och 4 dl socker. Slå in runt tjugofem kardemummakapslar (de där små grönbruna sakerna ja) som du krossat lätt med något hårt i ett tunt tyg typ muslin eller i värsta fall en nylonstrumpa som gärna ska vara oanvänd. Släng ner i sockerlagen och låt hela annordningen stå i kylen över natten. Ta bort kardemummastrumpan och häll över i lämplig behållare.

2. Nu är det dagen efter och det är dags att fucka ur. Tur att du förberett så bra dagen innan.
Ta fram ditt favoritglas och fyll med krossad is. Häll i en sexa tequila av den sort ekonomin tillåter, komplettera med tre cl av din kardemummasockerlag och rör om (med en festlig drinkpinne, om du inte har något emot att förlora din värdighet). Pressa en klyfta lime i och släng i den också.

Får du en sjuhelvetes massa sockerlag över kan du baka en sockerkaka och sticka några hål i för att sedan hälla sockerlagen över den. Det kommer du inte må dåligt av.

God helg!
/Slaktarn

Jag har varit ute och rest och haft en hel del tid att ta igen lite läsning. Deppigt det låter förresten, ”ta igen lite läsning”, som om jag vore skattejurist och hade en bibba bokföringspärmar att gå igenom. Anledningen till att jag säger ta igen är väl egentligen för att jag nu läst Lena Anderssons Utan personligt ansvar och känner att jag så att säga är något sen på bollen. Jag tänkte inte kommentera boken speciellt ingående utöver att jag tycker mycket om hur Andersson skriver, men eftersom jag är lagd åt det matintresserade hållet kan jag inte undgå att kommentera måltidsskildringarna i boken.

Lena Andersson använder ätandet och måltiderna för att förstärka stämningar i berättelsen på ett sätt som är himla effektivt. Gemensamt för i princip alla stycken som skildrar något slags matintag är att man känner sig ganska äcklad och ansträngd som läsare. Jag har några exempel. Tänkte dock börja med ett stycke ur Egenmäktigt förfarande där Ester Nilsson för första gången bjudit hem Hugo Rask på middag och har lagat en noga uttänkt måltid. Som han på sitt eget lilla vis lyckas få henne att må dåligt över.

Här sitter de alltså och tuggar i sig en kyckling med gruyeresås, ris och grönsallad, trots att vår leading lady Ester vanligtvis inte äter djur. Hon har beslutat göra ett undantag för Hugo Rasks skull. Det är deprimerande i sig, men känn efter hur maten låter – kyckling i gruyeresås?! Så vansinnigt ocharmig rätt att bjuda på när det finns romatiska intentioner. Det finns verkligen få saker som känns mindre sexiga än en trådig kycklingfilé med ostsås. Det där med att laga mat till sin dejt har jag förresten skrivit en text om som finns att läsa här. Där bekänner jag till exempel mina egna synder i dejtrelaterat matlagningssammanhang.

Vi går vidare till Utan personligt ansvar. Tio år senare sitter Ester i restaurangen på ett hotell i Arvidsjaur tillsammans med det nya föremålet för hennes känslor, Olof Sten. En annan man med namn på fyra + fyra bokstäver. Denna måltid, liksom den föregående, infaller samma dag som de ligger med varandra första gången. Som ni ser är även denna en skildring av en ganska pissig middag där han mest sitter och smsar med sin fru.

Här har stämningen lättat upp (Olof har lagt undan telefonen), men det vilar fortfarande en unkenhet över alltsammans. De äter halvfabrikat och som utger sig för att vara lite piffiga för att de råkar presenteras på porslinstallrikar. Maten blir en symbol för hela deras relation.

Detta utspelar sig efter någon av de åtskilliga gånger Olof Sten drar sig ur relationen med Ester, säger att han inte kan fortsätta ses då det ger honom sådana skuldkänslor. Han har ju trots allt en fru. Och Ester är ju så jäkla krävande, vill leva sitt liv med honom och allt. Han upptäcker i alla fall tydligen efter uppbrottet att han saknar sina bästa handskar, så han hör av sig ändå. Ester blir glad. De ses och äter korv. Sen går de hem och knullar.

Det absolut värsta exemplet på ångestmåltid är nog ändå scenen som utspelar sig på Jensens Böffhus. Den har jag glömt att fota av. Förmodligen för att jag var paralyserad av sunkighetskänslor. De går alltså till denna köttkedja för att äta lunch eller om det kanske är middag andra gången de ses. Det är också den gången Ester ganska plumpt häver ur sig att hon ”vill leva sitt liv med honom”. Han blir förvånad och säger typ, ”men jag har ju en fru!” och ”du känner ju inte mig!”. Men… Då han trots allt bara är en man kan han inte låta bli att låta det frö hon planterat i honom växa (till full erektion). Allt detta med Jensens Böffhus som kuliss.

Maten betyder alltid något. I samband med ätandet händer alltid något stort, och det hör ofta ihop med dålig stämning. Jag pratade med en vän för ett tag sen om det här. Hon upplyste mig om att Andersson har erfarenheter av ätstörningar.

”Jag vet hur det är att gå fruktansvärt hungrig för att gå ner i vikt. Jag gick för långt i idén om att kontrollera vad man äter. Och har man en gång blivit allt för medveten om vad man äter, sitter det alltid i” säger hon i den här intervjun i Sydsvenskan.

Det skulle kunna förklara de ingående beskrivningarna av den feta ”förbjudna” maten, och sätter även den dåliga stämningen som omgärdar måltiderna i ett nytt ljus. Nåja. Det här är bara spekulationer. Klart är dock att maten inte bara finns där. Den har tyngd, och den används som ett verktyg i historieberättandet.

Missade du förresten Hugo Rask/Roy Andersson-kontroversen så kan du läsa på i Nanna Johanssons blogginlägg här

Gamla människor tenderar att försöka mata en med kokta grönsaker. Gärna kokta morötter. De kokar gärna morötterna länge, för länge. Detta har orsakat olika typer av trauman hos många, och de är därför inte intresserade av att koka morötter. Detta är synd. Jag ska nu berätta ett sätt att göra detta på som kommer att så att säga rock your world

1. Hitta några fina morötter. Framåt vårkanten är de ju väldigt gracila.
2. Skala om du behöver, men strunta helst i det. Kanske kommer du undan med att bara skrubba de rena lite.
3. Om morötterna är för tjocka kan du dela de på längden som på bilden. Det viktiga är att alla dina morotsdelar är ungefär i samma tjocklek.
4. Koka morötterna i ordentligt saltat vatten under lock i några minuter. Inte för länge. Tre-fyra minuter räcker.
5. Häll av dina rötter, lägg de på ett litet fat. Ringla över olivolja, finrivet citronskal, lite citronsaft, en nypa flingsalt och en nypa kumminfrön.
6. Insup detta vackra! Och ät upp.

Något annat nämnvärt om dessa rötter är en tossig grej gällande den orangea färgen. Morötter har lika många färger som oss människor. Om inte fler. Vita, gula, orangea, röda, svarta, lila och säkert en massa andra som ingen vet om. De flesta morötter i mataffären är som bekant orangea. Så har det inte alltid varit. Under 1700-talets första hälft började holländska odlare mixtra med den röda moroten för att de var så vansinnigt förtjusta i sin nationalhjälte William III of Orange som är anledningen till att orange är hollands färg nu för tiden. Den orangea moroten är således en politisk rotfrukt då den är en hyllning till ledaren av den holländska kampen för självständighet. Det ni kanske diskutera i mindre grupper när ni ätit upp.

/Slaktarn

Grönsaker med dipp har ju lite av en looserstämpel på sig som någon form av substitut för fetare snacks. Slår vad om att tasteline har lagt in recept på grönsaker och dipp under kategorin “tjejmiddag” (inget ont om tjejmiddagar, men det bör ej vara synonymt med grönsaker och dipp). Nåja, ser man bortanför substitutkänslan finner man att grönsaker och dipp faktiskt är både trevligt och dessutom går att uppdatera från mesmat till något mycket mer intressant.

Vill man verka sund och cool på ett lite sjuttiotalsaktigt sätt kan man bjuda sina gäster och sig själv på rädisor och aioli.

Skölj och ansa rädisorna. Gör en aioli på två äggulor och kallpressad rapsolja (se till att både äggen och oljan har rumstemperatur, annars är du dömd att misslyckas). Rosta tre stora vitlöksklyftor i sina skal på 200 grader i ugnen. Efter tjugo minuter kan man plocka ut klyftorna och liksom pressa ut innehållet som då bör ha förvandlats till en mild, lite nötig vitlökskräm inuti sina frasiga skal. Blanda ner dessa i aiolin tillsammans med en stor nypa flingsalt, nymald svartpeppar, ett par matskedar vitvinsvinäger och en tesked dijonsenap. Hacka ett par sardeller fint och blanda ner de också. Sedan är det bara att servera på ett lite retrolarvigt sätt som synes ovan, förslagsvis med en bubblig kyld dryck.

Frukt är godis! Grönsaker är chips! Allt är upp och ned!

/Slaktarn

Jaha! Här sitter jag och bryter mot reglerna. Dricker en gin och tonic fast det inte är Internationella Gin &Tonic-dagen förrän i övermorgon. Ja, det är sant, det finns en sådan dag. Kvällens val av cocktail och närheten i tid till ovan nämnda högtidsdag inspirerade mig att ge en liten infostund om denna dryck.

Kinin är ett ämne som utvinns från kinaträdets bark och användes förr för att lindra malariasymptom. Kinin råkar dessutom ha förekommit i högre halter i tonic (inte nu längre dock). När britterna tog över styret i Indien i mitten på artonhundratalet konsumerades mängder av tonic i den brittiska armén för att hålla malarian i schack. Kinin har en mycket bitter smak vilket gjorde att sodavattnet på den tiden inte var så värst smakligt. Nu föll det sig så att man upptäckte att den ginranson var man hade till sitt förfogande passade lämpligt att blandas med den bittra tonicen. Sagt och gjort. Drinken kompletterades med is, lite socker för att ytterligare göra smaken snällare samt en skiva lime. Tack malaria för GTn på mitt bord.

Ha så mysigt på torsdag när det är internationella GT-dagen.
/Slaktarn