Hej alla töntar, coola och mittemellan.

Nu är ett nytt nummer av Nöjesguiden ute! Kul! Grattis till alla! Jag vill slå ett slag för en text jag skrivit till Malmöupplagan. Det är en intervju med killen som ligger bakom facebooksidan Matfusket. Vi pratade om vad som ledde till att han startade sidan, vad matfusk egentligen är och varför det är, men framförallt: vad är det som är så dåligt med matfusk?

Övrningsuppgift:
Du har en råvara. Den är inte av ett fantastiskt exemplar. Du har ett e-ämne som inte är skadligt för någons hälsa som gör att råvaran smakar godare och ser mer attraktiv ut. Du lägger till den i mixen och skriver ut det på innehållsförteckningen. Är detta matfusk? Varför är det dåligt? Diskutera i smågrupper.

Här hittar du artikeln. Detta är obligatorisk hemläxa. Tentamen är nästa gång du befinner dig i en mataffär med en kundkorg i handen.

Sitter här och jagar upp mig över hatet mot matbilder! Ja, det är tröttsamt när feeden på de sociala forum man nyttjar svämmar över av bilder på rostad bröd och eggs benedict. Men tänk om man blir glad av mat? Då kan det väl vara lägligt att både trycka gilla och posta själv. Eller ska man ställa sig till den hånande skaran trots att hela bildarkivet i telefonen är fullt av bilder på olika ramenskålar, ramslökspestoklickar och brunchtallrikar?

För några dagar sedan dök en bild upp på hemgjord hallonglass i en feed nära mig. Det såg precis ut som en mosad hjärna i en glasburk. Tycker att det är fullt relevant att posta en bild på en sådan praktfullt utförd aktivitet, men kanske är det passande att lägga till en bildtext av typen “Titta, jag gjorde glass. Det ser precis ut som en mänsklig hjärna. Men den blev jättegod”. Det värsta är när folk lägger upp matbilder som uppenbart är noggrant arrangerade och kanske till och med har ett sånt där filter på sig som är lite oskarpt i över- och underkant och därmed får allt på bilden att se ut som att det är fotat i en liten dockhusvärld. Och sedan, efter att omsorgsfullt detaljproducerat denna lifestylebild, skriver en bildtext som lyder “ursäkta matbild, men jag måste bara dela med mig av den här grymma lunchen!!!”. Bullshit.

Något som är roligt och som samtidigt spär på självhatet över att man postar matbilder är bloggen amateur food porn has got to stop. Den illustrerar precis vad som är fel med detta hetsiga dokumenterande av vad man proppar i sig. Fast är det verkligen de fula bilderna som är problemet, det är väl för sjutton snarare bilden av att alla äter mat som är så satans piffig hela tiden? Bilder där folk för att gardera sig lägger till “ursäkta matbilden” i tillhörande kommentar. Är det trevligare med vardagsrealism av typen stor slafslig skål med makaroner? Är det bättre med intressant än fint? Ja det har vi väl redan konstaterat. Men är det alltså fult att njuta av det som är fint då?

Det är taskigt att snobba sig mot de som tar matbilder. Förhoppningsvis kan ju de som tar matbilder också vara lite realistiska i sina framställningar av den där maten de tuggar i sig. Typ, skriva att det som ligger på min tallrik är jättegott men det ser ju verkligen ut som en uppkräkt sork på ett hav av sperma. Eller en mosad människohjärna med svarta klumpar i sig. Eller ibland, den finaste egenhändigt hopknåpade prinsesstårta någon skådat. Det måste väl också få vara okej.

Den här bloggen handlar på olika sätt om mat. Det är ändå något vi alla har gemensamt vare sig vi vill eller inte. Det är livet, politiken och näringen liksom. Nu när jag fått ur mig detta är det dags för en liten… bekännelse. Ibland kommer det också dyka upp annat här. Saker som är oätliga och som inte ens snuddar vid att vara det. Det kan till och med vara sjuka målningar från medeltiden. Och kan ni tro – just idag är en sådan dag! Jag har under en tid ägnat mig åt att samla in olika medeltida bilder som inte kan beskrivas på något annat vis än obegripligt flippade. Några är mer begripliga, men i princip alla är så bisarra att jag inte i min vildaste fantasi kan förstå uppkomsten till dem. Vi kör.

1. Denna apa som oförklarligt fått en pil i rumpan?

‘

2. Another one (en slags sjöjungfruman?) bites the dust

3. Djur som beter sig illa är stort. Här är en oxe som vet hur man hanterar jobbiga riddare.

4. Denna överdimensionerade snigel gillar inte heller riddare.

5. En kråka har kommit på hur man vinner över ett lejon (återigen detta pil i röv-tema?)

6. Här kommer vi till kategorin avbilda toalettbesök i knepiga situationer. Ibland mitt under bönen.

7. Så jobbiga kollegor.

8. Detta är bara obegripligt.

10. Ännu en sjöjungfru, denna gång med horn, tar det lugnt på en udde utanför något random slott.

Det var allt från medeltidsnytt för denna gång. Vi ses snart igen och delar mer medeltida flams!
/Slaktarn

Om man vill testa någons matintresse är auberginen ett bra verktyg att använda sig av. De som älskar auberginer älskar i regel att laga mat. Individer som ogillar dem eller säger ”är inte det en ursprungsbefolkning?” har oftast varken intresse eller kunskap om matlagning. Sedan finns de förstås de som uppskattar auberginen men inte riktigt har knäckt koden hur de ska tillredas. Dessa kallas för lekmän. Sånna som ”du och jag”. Det jag vill komma till är att när du har vunnit en aubergines förtroende är den dig lojal för evigt. Jag är själv inte där ännu, trots mina många och långa försök till att nå auberginenirvana. Jag stretar på. Det kanske du också gör. Därför tänkte jag dela med mig av kunskaper jag snappat upp på vägen.

Jag tänker att vi börjar med att slå i Matlexikon av Niki Segnit för att se vad det är frågan om.
“En bra, rå aubergine smakar som ett sött, lite menlöst äpple. När den tillagas får den en helt annan, mustigare smak. Stekta auberginer blir ljuvligt krämiga och ännu godare om man strör på någon sötaktig, värmande krydda. I grytor eller grillade lutar de åt de myskigare, svampigare hållet som passar bra till salta ingredienser. Man kan ju inte gärna sätta tänderna i en aubergine på torget för att se om den känns som den ska, det man får utgå från är ytspänningen. En perfekt aubergine ska vara lika spänstig som en delfin, och precis som delfinen gnissla till när du nyper i den.”

Mina bästa recept där auberginer figurerar eller till och med spelar huvudrollen är den syditalienska rätten melanzane parmeggiani (även kallad auberginegratäng, men det låter ju inte lika spännande) och en röra min mor lärt mig på rostad urgröpt aubergine som blandas med dill, rökt paprikapulver och citron. Önskas mer information om ovanstående så kan det ordnas, men för idag håller vi oss till de stora svepande dragen.

Det som avskräcker folk från aubergine är främst:
1)      De smakar som träbitar när de är råa
2)      Auberginer är mycket törstiga. De suger åt sig sinnessjuka mängder olja när de tillagas, framförallt i stekpanna, och därför blir som en oljig smaklös hög med snor om de inte tillreds på rätt sätt.

Trist. Det är varken värdigt dig eller grönsaken och så kan vi ju inte ha det. Och det här med att de är så törstiga är faktiskt ett problem. Jag drar mig till minnes ett avsnitt av Nigella Bites där hon säger att ”Aubergines do drink up a lot of oil. That’s just what they do. You’ve just got to accept it” när hon lagade en rätt där auberginen skulle grillas för att sedan svepas som en piffig stola kring axlarna på nån liten ost. Ja, man kan ju ha den inställningen, eller så motarbetar man den med hull och hår. För ett tag sedan kom jag över en metod att laga auberginer som var lite omständlig men verkade lovande, och som tar sig an oljedilemmat. Tanken är här att man halverar eller kvartar auberginen, skär ett kryssmönster i dem och dränker de snabbt i riktigt iskallt vatten. Upp med dem och torka noga. Tanken med detta är att köttet liksom chockas och bildar luftfickor så att det inte suger åt sig så sjukt mycket olja. Värm olja och fös försiktigt ner auberginerna först när det är riktigt hett. Fritera i några minuter och skölj sedan igenom bitarna i en kastrull med kokande vatten. Hela denna virriga process mynnar ut i att du har auberginer som har en underbar konsistens och bäst av allt – mer än gärna suger åt sig av eventuell vätska du introducerar de för.

Eftersom jag är en positiv och öppensinnad individ prövade jag detta. Första gången jag gjorde det använde jag stora auberginer som jag bara delat på längden till två stora båtar. Jag dränkte dem i iskallt vatten en stund, torkade av och friterade. Det skulle visa sig vara ett misstag att laga dem i så vansinnigt stora bitar. De krävde lång tid i pannan och effekten av det isande badet avtog liksom, och de slutade som oljiga träbitar ändå. Andra gången däremot skar jag auberginerna i en cm tjocka skivor och gjorde samma sak. Denna gång behövde de bara några minuter i oljan och resultatet blev fantastiskt! Efter tillagningen gav jag dem the royal treatment och lät de ligga på en kökshandduk för att bli av med extra olja, sedan stoppade jag ner dom i ett litet bad av japansk soja som jag löst upp lite honung i och sedan pepprat ordentligt med svartpeppar och en liten skur av rostade kumminfrön.

Andra säger: Skit i allt krångel! Skär i skivor, pensla med olja och grilla i grillpanna tills de der snygga ut. Ja, så kan man ju göra också. Ska de bakas i ugn har man det lite lättare, då kan man i princip dumpa in hela grönsaken på en plåt och låtsas som det regnar i en timme. Kanske tar man itu med deklarationen under tiden, eller gör en avatar i MyIdol.

Nu har jag lärt er allt jag kan, på ett ungefär. Jag hoppas att ni visar mig samma vänlighet i kommentarerna.

Courtesy of Clarissa Dickson Wright, ena halvan av radarparet i brittiska kult-matlagningsprogrammet Two fat ladies.