Idag funderar jag över följande: Vad är det här för verktyg?! Jag hittade den i en låda i köket jag lagade mat i idag i en sån där låda man vanligtvis slänger ner sina stekspadar/saxar/potatisskalare/whatevs. Jag har aldrig sett något liknande. Är inte ens säker på att detta är en kökspryl. Den ser välanvänd ut och är inte det minsta vass. Det står made in Italy på den. Allt med detta verktyg är underligt. Är det någon som vet? Detta gör mig galen.

/Slaktarn

Ibland undrar jag… håller jag på att bli gammal? Efter en lång dag slår jag mig ner vid bordet med ett glas rött och en bit choklad. Fast nä, tänker jag sen. Det är ju mjölkchoklad. Puh! Fortfarande ung.

Den här bilden har jag helt fräckt tagit från Söderberg & Saras instagram, som du hittar här. 

Göra pizza hemma kan vara trixigt. Om man inte har de rätta knepen alltså. Jag har samlat på mig några, men långt ifrån alla. Linn Mannheimer har delat med sig av sina här, och Titti som är ena halvan av ägarduon till skånebaserade Söderberg & Sara berättade om sina i en artikel jag postade nyss. Efter att ha bläddrat runt lite på deras instagramkonto blev jag så jävla sugen på att pillra ihop en pizza! Hör på det här liksom: Istället för tomatsås tar du yoghurt, och toppar med grillad rotselleri, pinjenötter och avslutar med en skur parmesanflagor. Paus för eftertanke. Gott, ellerhur? Kanske man vill ha lite extremt finriven citronzest på också innan den åker in i ugnen.

En kompis till mig drabbades av pizzabesatthet för något år sedan. Hennes tips var att värma ugnen till det absolut högsta det går och låt den vara varm en stund. Plåten du planerar att använda värmer du till skållhet i ugnen. Sen lägger du din omsorgsfullt utkavlade pizzadeg med tillhörande topping på plåten som – jag kan inte nog understryka vikten av detta – ska vara vänd UPP OCH NED (plåten alltså, inte pizzan).

En annan viktig insikt hon gjort sig förtjänt av genom idogt pizzabakande var att det var mellanrummen som gjorde pizzan. Va?? Tänker du kanske nu. Men ja, mellanrummen. Man kan förledas att tro att ju mer grejer man öser på desto godare blir det, men nej, less is more och andra liknande tråkiga klichéer.

Jag har ett par saker att tillägga. Det ena: Köp inte pizzakit. Gå till en pizzeria och be att få köpa en klump med deg istället. Om du inte orkar göra egen alltså, vem vem orkar det när man har en fullkomlig degskatt på en pizzeria bara ett kvarter bort.

Det andra: Tomatsåsen. Du ska göra den med omsorg men med få ingredienser. Det betyder: Olivolja, vitlök som du fräser men som ej får ta färg, några få kryddor.

Har jag missat något livsviktigt? Isåfall vill jag veta detta NU.
/Slaktarn

Ibland står man i mataffären och kliar sig i skallen. Vad ska man äta egentligen, varenda jäkla dag i sitt liv. Ständigt denna fråga, om och om igen. Jag stod i mataffären igår och funderde. Svaret kom som en blixt från klar himmel: Korv med bröd!

Jag älskar korv med bröd. Det har tagit många år för mig att erkänna det för mig själv. Trots att jag är köttätare har korvar länkats samman med något mycket negativt i min hjärna. Jag kan spåra denna känsla tillbaka till barndomen då min äldre syster anförtrodde mig att korv innehåller en massa vidrig skit likvärdig hundmat. Kort därefter serverades grillad denniskorv på dagiset jag gick på. Jag försökte protestera mot korveriet, men de sa att nu var det faktiskt korvgrillning och då är det bara att äta. Tydligen var ett nej inte acceptabelt, så jag stod där i djup förtvivlan med korven i min hand. Vad tar man sig till då, när ord inte räcker till? Det tog inte lång tid innan jag lyckats samla ihop en liten mobb av yngre barn, som jag föste in bakom huvudbyggnaden. En av dem beordrade jag hämta en spade. Medan jag grävde ett (vad jag minns det som) djupt hål i marken berättade jag sanningen om korvarna. Att de var avskyvärda och inte skulle röras. Sedan tvingade jag alla att slänga korvarna ner i gropen innan jag fyllde igen den med jord. Jag minns att ett av barnen grät över den förlorade korven. Fjant.

Nå, det har väl gått ungefär tjugo år sedan denna korvbegravning ägde rum på ett dagis i en stockholmsförort. Det har gått många år utan en enda varmkorv i sikte. Nu är jag äldre. Jag har förstått att all korv inte är vidrig. Det finns god korv. Det finns till och med jättegod korv. Det finns korv som är vegetarisk, som också är god. Framförallt finns det oändliga möjligheter till variaton på toppingen. Fantastiskt!

Tillbaka till samtiden. I mataffären hittade jag några nyheter på korvbrödsfronten. Det är alltså Pågen som har tagit fram jättekorvbröd för att göra så kallade haute dogs (ursäkta fyndigheten) och minihamburgerbröd för att laga små amerikanska sliders hemma. Vad ska man säga om det här då? Jag kommer bara på ett ord: Hippt! Hippt är ett ord som beskriver något tufft och ”i tiden”, bara det att ordet i sig inte är speciellt tufft eller i tiden. Lite så känner jag för de här korv- och hamburgerbröden. De är varmt välkomna men missade varmkorvsvågen preciiiis. Hör själva på beskrivningen som Pågen själva har på sin sida: ”Ät ute hemma! Att laga streetfood hemma är både kul, gott och enkelt. Dessutom är det bara din fantasi som sätter gränserna för vad du kan lägga i våra mjuka och saftiga korvbröd. Testa till exempel att byta ut korven mot en bit kyckling eller kanske till och med hummer?! Och toppa med precis vad du vill!” Så hysterisk stämnig! Påminner mig om en annons jag såg på tunnelbanan idag för någon slags nattklubb i tele2 arena som såldes in med orden ”lossa på slipsen och slipp vip-köer och tristess. Bara skönt häng roliga aktiviteter med de du gillar”. Slips? Vadå för slips? Jaja. Med detta sagt ska tilläggas att jag inte tvekade en sekund innan jag lade ner korvbröden i varukorgen och lommade mot kassan. Någon del av mig har uppenbarligen längtat efter dessa jättekorvbröd.

Låt oss prata lite Haute Dogs då. Vad ska man lägga i de där jättebröden? Det finns som sagt OÄNDLIGA möjligheter här. Här får du några tips.

1. Den här delen är viktigast: Välj ut en korv. Jag köpte en korv från Korvhantverk Stockholm med rostad vitlök och citron i. De är skitdyra och jättegoda och har inga tillsatser. Om man inte tycker om att äta döda djur skulle jag sikta in mig på en hot chörizo från Astrid och Aporna. Har ni förresten fler tips på goda vegetariska/veganska korvar? Det finns ett stort hål i min kunskapsbank där. Fyll det med korv tack.

2. Besluta kring tillbehören. Du behöver något krämigt, något krispigt, något syrligt och något sött. Surkål passar bra nästan jämt, och coleslaw är inte dumt. Vissa gillar räksallad men se då till att det är en bra sådan, och inte sån där äcklig som egentligen är crabsticks och emulgeringsmedel. Kimchi är inte heller en dålig idé, men behöver tänkas igenom en smula innan man slänger på resten.

3. Den krispiga delen kan bestå av spänstiga salladsblad, rostad lök eller alfalfagroddar. Eller alla tre!

4. Det syrliga/söta är det som verkligen sätter fart på skiten! Jag gillar att ha hemgjord ättiksgurka på. Andra gillar saltgurka eller cornichonger. Ketchup är klassiskt, hederligt och fullpackat med åtråvärd umamismak. Senap är ofrånkomligt och finns i hur många utföranden som helst, välj den som passar bäst. Allt som är inlagt (eller ”picklat” om du så vill) är en bra idé, speciellt inlagd rödlök.

Nu bör du vara mentalt kittad att lyckas med din egen optimala jättehotdog. Lycka till med uppdraget.
/Slaktarn

PS. Känns det som att vi bara gick igenom grunderna här, och det inte på långa vägar räcker? Tydligen har en snubbe som heter Russel Van Kraayenburg skrivit en bok om den ”nya” varmkorven. Kolla in här.

”Jag vet inte hur det ser ut här runt bordet men min erfarenhet av lyxkrogar är ganska begränsad. Men ibland händer det även mig, och dagens spaning tänkte jag inleda med en upplevelse från ett sånt ställe, fjärran från vardagsmakaronerna. Menyn för denna kväll var en så kallad avsmakningsmeny, med andra ord en stolt parad av intrikata små skapelser som en efter en bars in. Och på ett av dessa små fat tornade en liten liten scharlakansröd kula rödbetssorbet. Den såg verkligen så utsökt ut där den låg, och eftersom målet ändå var att uppnå någon slags mättnadskänsla trots rätternas storlek så var det ett enkelt beslut att sätta skeden i denna sorbet. Och kan ni tro, vilken överraskning det blev. Föreställ er att ni går ut i skogen en kylig vårvinterdag innan tjärlen riktigt gått ur marken. Lägg er sedan ner med hela ansiktet tryckt mot jorden och därefter tar ett rejält bett. Så smakade det! Det smakade som något man aldrig tidigare haft i sin mun, och som man inte heller ska ha i sin mun. Vi hade också en mycket trevlig och något talträngd servitör som hade hela små noveller att berätta om varje rätt, man kan väl säga att berättelserna var mer omfattande än rätternas storlek. När han till slut kom fram till rödbetssorbeten så var det någon modig i sällskapet som inte kunde låta bli att säga att “Det här var ju faktiskt inte alls gott!”. Och, undrar ni då, vad svarade servitören? Blev han generad eller kanske irriterad? Nej, inte alls. Han blev faktiskt mest av allt förvånad. Gott?! Upprepade han. Vem har sagt att det ska vara gott?”