När Coop lanserade en ”sill” baserad på tofu för en tid sedan blev jag nyfiken. Varje gång jag befann mig i butiken strök jag runt sillhyllan med stort intresse, kanske plockade upp en burk, tittade, ställde tillbaka. Även jag har nämligen en spärr, och att köpa (tofu)sill hipp som happ är en handling som skuffas åt sidan till förmån för vardagens inköp för vardagens utfodring. Men så plötsligt händer det: tofusill i tre olika smaker letar sig in i mitt liv och mitt kök utan att ett finger har lyfts, och drömmen blir verklighet: jag får äntligen prova denna nya produkt. Och eftersom det snart är jul, silltidernas guldålder, är det dags att jag tar bladet från munnen om mina erfarenheter.

Vegetariska sillsubstitut finns det gott om, och allt från portobello till aubergine får agera fiskersättning. Men att låta tofu spela huvudrollen har jag inte betänkt innan. Det finns fördelar och nackdelar: att sätta ”tofu” som prefix på vad som helst och säga att det är en vegetarisk motsvarighet till ursprungsrätten är inte alltid lyckat, men i just detta fall ser jag att det kan finnas en konsistensmässig fördel: ni vet det texturen i sill som är kännetecknande – men omöjlig att beskriva inser jag nu? liksom porös och fast på samma gång? Nåväl, det finns spår av samma sak i tofu.

Tofusillen kommer i tre olika smaksättningar. Vi har en skärgårdsvariant med tångcaviar, en med curry och äpple och så en klassisk senapsvariant.

Min uppfattning är att hela gänget funkar bra smakmässigt, men den personliga favoriten för min del är skärgårdsvarianten. De små ploppiga tångcaviarkornen levererar när det gäller textur och smaken är god. När man äter de med alla tillbehör – gräddfil, finhackad röd- eller gräslök och så vidare, så sörjer jag inte bristen på sill i min sill-lunch. Den enda egentliga kritiken skulle vara formen på tofubitarna – de är kvadratiska och som tärningar i formen, och ärligt talat, vilken sillbit har någonsin skurits på det viset? Nu är vi på petimeternivå men om inte jag säger det vem ska då säga det.

Någon annan som testat tofusillen? Jag skulle vilja påstå att det är ett lyckat grepp, och bra move av Coop att placera den i resten av gravlax/romkorn/sillhyllan tillsammans med sina animaliska likar.

/Slaktarn

Hej på er nya och gamla läsare. Kanske har ni noterat att det snart är jul. Det är med glädje jag konstaterar detta, speciellt som viljan att pynta/fixa/dona/faktiskt fira jul infallit i god tid innan dopparedagen faktiskt inträffar. Vanligtvis försöker jag undvika allt julrelaterat in i det sista, men när det väl är dags drabbas jag ändå av feeling vilket resulterar i en sent påtänkt julbelysning som i bästa fall plockas ner i början av mars.

Något att reflektera över såhär strax innan första advent: vad ska jag äta, och hur kan jag se till att det så gott som möjligt? Och kom nu inte och säg att julmat inte är din grej – det är allas grej. Anledningen är att det är mycket flexibel mat, och att kärnan i en maträtts jul-appeal för det mesta ligger i kryddning och smaksättning. Kryddningen och smaksättningen i sin tur är ju dessutom ofta saker som kanel, stjärnanis, saffran, nejlikor, kardemumma och så vidare, vilket lustigt nog råkar vara kryddor som används flitigt i de indiska och arabiska köken, som ju annars skulle kunna ses som en slags motpol till traditionell julmat och således brukar vara något som julmat-haters dras till. Världen är alltså mer komplex än att bara säga nej tack till julmat, och när man accepterar det blir det genast roligare att laga mat som hör högtiden till.

Jag kommer nu att leverera två tips inför julen och dess matlagning. Det rör sig om råvaror och hur man på ett smärtfritt sätt kan se till att förvärva det bästa inom varje kategori. Hoppla:

1. Den veganska julmatkassen från Årstiderna

Kanske har du hört om Årstiderna innan, kanske har du inte gjort det. Det du behöver veta är i alla fall att de levererar råvaror för kompletta måltider samt recept, vilket i sig inte är något unikt, men det unika ligger i den höga kvalitén på grejerna. Det är alltid ekologiskt och de jobbar nära bönderna efter säsong. Nu har de utökat sortimentet med den veganska julmatkassen (som egentligen är en trälåda), som levereras hem till dörren den 22 december. Förra året var det högt tryck och lådorna sålde slut på rekordtid. Klokt att slå till alltså, för sinnesro och smaklökars skull, både om du ämnar äta veganskt eller har för avsikt att komplettera med utvalda animaliska produkter. När man ändå är igång kan man också passa på att komplettera med annat som förgyller julen, som Årstidernas låda med ingredienser för julbaket eller en låda clementiner i toppklass. Beställ här.

2. Jullåda med kött från Gårdssällskapet

Och så har vi gårdssällskapet. Även om många inte anser julbordet vara komplett utan saker som skinka, köttbullar och prinskorv så är trenden tydlig: vi äter mindre kött till jul nu än förr. Ta julskinkan tillexempel – den ligger fortfarande i ohotad topp när det gäller svenskens favoriter på julbordet, men trots dess överlägsenhet jämfört med andra rätter såldes rekordfå julskinkor förra året. Vi åt helt enkelt betydligt färre och mindre julskinkor än tidigare år, och förklaringen ansågs vara den vegetariska trenden och en ökad konsumtion av färdigmat. Den som längtat hela året efter att andaktsfullt griljera sin julskinka, rulla köttbullar och skära upp gravlax i tunna skivor (läs: jag) gör dock rätt i att beställa hem en jullåda från Gårdssällskapet. Där hamnar nämligen inte en enda produkt som inte kommer från djur som levt drägliga och behagliga liv, och de mathantverksprodukter som levereras är av bästa tänkbara slag. Det kostar vad det kostar, men när det gäller kött är jag av åsikten att man får vad man betalar för. Betalar inte du så betalar någon annan, och då kan man lika gärna strunta i det. Beställ här.

Jag gillar tanken på dessa två matkassar, eller lådor snarare. Det är att ta kontroll över sin konsumtion och göra medvetna val, samtidigt som det blir betydligt mer behagligt i och med att man i stort sett slipper ta sig ut i butikerna dagarna innan jul. Har man råd och gillar god mat så finns det inte mycket att orda om. Har man inte råd så kan förhoppningsvis utvinna lite inspiration, eller skaffa valda delar av innehållet.

God jul hörni. Och glöm inte att beställa i tid om aktuellt.

Matjessill är vad som på engelska brukar kallas en acquired taste. Det vill säga något som är osannolikt att man uppskattar om man inte exponerats för det i nämnvärd utsträckning tidigare. Och det är ju faktiskt en inlagd fisk vi har att göra med här, till råga på allt lite sötaktig i smaken tack vare kryddpepparn. För min del, och säkert för många andra, skulle det dröja till övre delen av tonåren innan jag började tycka om matjessill. Inte bara tycka om förresten, söka upp till och med.

Personen jag bor tillsammans med tycker inte om matjessill. Det betyder att det i de gemensamma måltiderna generellt undviks. Så när min partner är borta ser jag min chans – skrubbar färskpotatis (livets grej!!!), finhackar rödlök och bryter mig in i den där burken som stått och skämts i en av kylskåpets mörka vrår.

Det går att äta det så: potatis, gräddfil, gräs- eller rödlök, sill. Men det finns andra sätt, bättre sätt. Och de involverar nästan alltid brynt smör.

Matjessill, stekt rågbröd, färskpotatis och brynt smör

1. Koka potatisen. Dela i halvor eller fjärdedelar beroende på storlek. Lägg ut på en tallrik. Stek bitar av danskt rågbröd eller kavring i smör, ett par-tre minuter räcker, och strö konstfullt ut dessa bland potäterna.

2. Nu löken: finhacka rödlök med stor precision. Gräslök går också bra om det är det som får ditt hjärta att klappa. Ta fram sillen, dela i munsbitar och fördela ut dessa på tallriken. Gör duttar av gräddfil här och var och toppa med din lök of choice. Avsluta berget av mat med ett 6-minuters kokt ägg som skurits i fjärdedelar – det ger en betryggande retrolook och är dessutom mycket gott till. Salta med lite flingsalt på vardera äggbit bara.

3. Sist av allt och kanske viktigast av allt: det brynta smöret. Alla vet att potatis älskar smör, och när matjessill får bekanta sig med brynt smör uppstår magi. Det tar udden av det lite fräna i sillen och, slitet men sant: ger en rundare smak. Har du inte använt gräslök så föreslår jag en tuss med dill på toppen också.

4. Redo att äta! Fram med en öl och en ny korsordstidning, upp med fötterna, och så blir världen ditt ostron.

Bonustips: är du lite mer av en mack-människa så kan rågbrödet naturligtvis användas som fordon för resten av ingredienserna. Allt blandas i magen, som det brukar heta.

/Slaktarn

Nyårslöfte. För somliga rymmer ordet förväntan och hopp, medan andra redan innan det nya året kommit igång känner tyngden av 365-dagars potentiellt misslyckande. Med en halvtimme kvar på året och ett champagnerus bubblande i kroppen är det lätt att häva ur sig saker som: det här året blir mitt karriär-år! Eller i mitt fall: 2018 ska jag bli The Body! När folk ska ha middag och pratar om vilka de ska bjuda kommer de säga ”ska vi kolla om The Body vill komma?”. Nu, halvvägs in i det nya årets första månad, är jag inte längre säker på att jag vill ägna året åt att bli The Body. Jag vill hellre göra andra saker, som att läsa mer, kanske äntligen börja på improvisationsteater som jag tänkt så länge. Och så vill jag äta mer olika saker. Tre ambitioner som alla har gemensamt att de är världsvidgande, lustfyllda och roliga grejer. Om man tillhör kategorin som associerar begreppet nyårslöfte med något ångestfyllt är det en bra väg framåt.

Många avger nyårslöften som rör mat. De handlar nästan alltid om att äta bättre, och då menar jag ur ett hälso- eller (i brist på bättre ord) moralperspektiv. Äta mindre socker, äta mer ekologiskt, dricka mindre alkohol, äta mindre hämtmat. Lokalt och klimatsmart och inte så jäkla fettbildande. Alla har vi olika skäl till att förändra hur vi äter, men poängen är att dessa löften sällan är just lustfyllda. De är faktiskt mest kravfyllda. Och i viss mån skuldtyngda. Allt detta innan året ens har börjat.

Min tanke om att ”äta mer olika saker” är lite för diffus för att fungera som nyårslöfte. Men när jag satte mig ner och funderade på vad  jag egentligen menar med det uppenbarade sig fyra punkter:

1. Bättre restauranger, inplanerat. Oftast när jag äter ute är det resultat av ett spontant infall en fredagkväll, då chansen att det finns bord på någon av de för stunden mest intressanta restaurangerna är lika med noll. Istället ska jag den första dagen varje månad boka bord. Så kan jag fram till datumet då restaurangbesöket infaller gå runt och känna mig förväntansfull och självgod.

2. Koka buljonger. Varje gång jag gör det känner jag en enorm tillfredsställelse, och fy fan vad gott det blir. Jag har tidigare levt i villfarelsen att detta endast är något som världsfrånvända supermänniskor ägnar sig åt, men det är fel. Alla kan göra det! Du, och framförallt jag, också. Alltså: det ska kokas mer buljong, och det som inte käkas upp direkt ska förvaras i frysen som således förvandlas till skattkista.

3. Jag ska äta mer goda bakverk. (Underförstått i detta löfte till mig själv är att samtidigt äta färre skitbakverk, främst för att man tydligen kan få för mycket av någonting gott, och att pengarna som ska finansiera de fantastiska bakverken måste tas någonstans ifrån.) Jag tänker börja med semlor, då de redan börjat visa sina underbara trynen ute på stan.

4. Det är på tiden att jag lär mig baka rullrån. Något jag har jag en speciell lärare i åtanke för, som också råkar vara en äldre släkting.

Vad har ni för löften som går i den matälskande andan? Kanske är det att utforska insektsätande, starta en podcast om ätbara mossor och lavar, laga mer inälvsmat eller utforska bakismatens spännande värld på djupet? Möjligheterna är oändliga. Låt oss ta tillvara väl utvalda delar.

Gott nytt,
/Slaktarn (aka The Body)

Folk, fä, övriga – Hör upp. Med första advent i ryggen är det normalt att känna ett behov att laga julgodis. Att vi gått in i december månad betyder dock inte att att det plötsligt finns extra tid att laga julgodis. Ligga på sofflocket och mata sig själv med praliner, knäck och kola i prassligt papper – ja tack. Stå med sockertermometrar, göra dropptest och kämpa med att få kletig tryffelsmet till perfekta likformiga bollar, inte lika lockande. Vad jag vill ha sagt är att det finns en tid för allt, meditativt precisionsarbete med hemlagade sötsaker också, men ibland vill man ha tillfredsställelsen utan arbetsinsatsen. Svaret: fudge som lagas på kondenserad mjölk och choklad, smaksatt med rosépeppar och valnöt. Det är gott, det är vackert, det är lätt som en plätt.

Men först, lite visdom. Vi har alla olika stil när det gäller matlagning. Somliga ögnar kvickt igenom recept eller kanske bara ser en bild på en maträtt innan de kastar sig in i matlagningen, med verktyg som improvisationsförmåga och kreativitet att luta sig mot. Andra läser igenom recepten minutiöst innan de skrider till verket, beväpnade med exakta mätverktyg och pedantisk noggrannhet. Jag tillhör definitivt den första kategorin, och det har många gånger satt mig i skiten. Förmodligen är det därför jag inte är så förtjust i att baka – för många pekpinnar – och vid bakning mer än i något annat matlagningssammanhang är vad jag ska säga essentiellt: läs igenom receptet först. Läs det både en och två gånger. Och läs igenom ingredienslistan, måttenheterna. Bara gör det. Det är tråkigt och känns inte speciellt levande eller kreativt, men det är inte lika tråkigt som att skrubba rent en kastrull fylld av bränt socker efter att ha slitit batteriet ur en hysterisk brandvarnare.

Nu till julgodiset! Detta är tekniskt sett inte ”riktig” fudge, men jag tänker ta mig friheten att kalla den det ändå. Basreceptet går att smaksätta med i princip vad som helst – blåbärspulver, torkad frukt eller bär, kokosflingor – men här är det rosépeppar som är showens stjärna. Det är en enastående krydda att ha i efterrätter och speciellt chokladiga sådana, inte bara för att det blir snyggt mot chokladens mörka bakgrund, utan för smaken. Rosépeppar är inte släkt med ”vanlig” peppar, utan är en alldeles egen art. Smaken är blommig och nästan lite citrusaktigt örtig, och även om det är en mild krydda så finns där en viss skärpa. Ett ytterligare plus: rosépepparn är lite prassligt krunchig, vilket är ett välkommet bryt i den här typen av sammetslena fudge-sammanhang.

Snabblagad fudge på kondenserad mjölk med rosépeppar

Du behöver:
350 gram mörk choklad, kakaohalten bör vara sjuttio procent eller högre.
1 burk söt kondenserad mjölk, de brukar ligga på runt 375 gram.
30 gram osaltat smör
Runt 150 gram nötter (jag använde valnöt, men mandel eller pistagenöt är inte heller dumt)
Flingsalt och rosépeppar

1. Dela chokladen i bitar. Ta fram en tjockbottnad kastrull och dumpa i samtliga ingredienser utom nötterna, flingsaltet och rosépepparn. Låt allt smälta samman på låg värme under omrörning.

2. Hacka nötterna och rör ner i chokladblandningen tillsammans med en rejäl nypa flingsalt. Använd en slickepott för att ösa över alltsammans i en folieform med mått runt 20 x 20 cm, forma så att det blir ett slätt lager.

3. Krossa ett par matskedar rosépeppar och strö över, tillsammans med ytterligare en liten skur flingsalt. Jag hade en påse ätbara torkade blomblad i skafferiet, så jag öste på lite av dem också.

4. Låt nu svalna i kylen. När fudgen är hård kan du ta av folieformen och skära den i bitar. Förvara i frysen eller kylen och ta fram en bit varje gång tröst och energi för att ta dig igenom resten av december behövs – eller packa ner i små påsar och ge bort till människor du tycker om.

Vad var det jag sa, lätt som en plätt. Jag vill också passa på att tacka för alla julgodistips jag fick i det här inlägget! Sharing is caring, och jag planerar att dela med mig ännu mer på julgodistemat innan den så kallade dopparedagen är här.

/Slaktarn

PS. Vill du ge dig på att laga mitt favoritjulgodis alla kategorier, citronkola med vit choklad, finns instruktionerna här.