Du kanske är en sån som ligger och fantiserar om syltkakor på nätterna. Hur de smälter i munnen, hallonens färg, den där segheten när man biter igenom. Ja, vi har väl alla våra små nöjen. Men låt mig erbjuda lite variation på eskapismerna: rabarberkakor. De kanske inte är vackra, men de är goda. Och till skillnad från i resten av livet så är godhet inom matvärlden faktiskt ett framgångskoncept.

Det rör sig alltså om rabarberkompott istället för hallonsylt. Jobbigt, kanske du tänker, men det är det inte. Det enda ”jobbiga” med att göra rabarberkompott är att skala och skiva rabarberna, för den ska den bara stå på spisen och göra sin grej, alldeles ensam. Några matskedar tar du åt sidan till dina kakor, resten lägger du dig på soffan och äter med vispgrädde lite då och då när du känner för det, inget jobbigt med det.

rabarberkakan är den nya syltkakan

1. Gör kakdegen (recept här). Slå in i plast, lägg att vila i kylen.

2. Gör rabarberkompott! Det finns massa olika recept på detta, och alla varianter går väl mer eller mindre an. Det viktigaste är att den inte blir för rinnig, eftersom den ska toppa kakorna. Hur mycket socker man har i beror på hur sura rabarber du kommit över, smaka dig fram. Här kommer ett grundrecept att förhålla sig till, men jag vill understryka att jag uppmuntrar till egna utsvävningar:

Skala och skiva 500 gram rabarber, lägg i en kastrull tillsammans med 1 dl vatten, 0,5 dl strösocker (men som sagt, smaka och se om du vill ha i mer), och en hel urskrapad vaniljstång (alternativt en tesked vaniljsocker om du inte pallar skaffa en stång). Vill du spejsa till det ytterligare kan du nu välja att ha i saker som stjärnanis, en kanelstång, limeskal, citronskal eller krossad kardemumma. Koka nu på medelvärme tills rabarbern mjuknat, rör om ibland. Om du tycker att kompotten är för rinnig låter du den stå en stund till, så får den reduceras något. Alternativt har du i någon tesked maizenamjöl, se bara till att röra om ordentligt.

3. Fram med kakdegen, forma kakorna, lägg på en plåt och gör en fördjupning i mitten på varje kaka. I med så rabarberkompott du får plats med, och så skjuts in i ugnen på 150 grader i femton minuter.

4. Bjud alla du känner, bli älskad och hyllad för all framtid.

/Slaktarn

PS. Här finns mer rabarberläsning, och här finns ett recept på rabarbersylt som man lagar i ugnen! Varsågod för det. Det är gott som tusan vill jag lova.

Suck, dagen har kommit då jag blivit brädad utseendemässigt av en kaka. På plussidan: jag har bakat den med mina egna små händer, vilket i sammanhanget ändå måste räknas som någon form av vinst. Bakverket i fråga är en sockerkaka bakad på brynt smör och kesella, vars största usp ligger i smaksättningen: citron och blå vallmofrön. Alltsammans krönt av en rinnig citronglasyr och ännu mera vallmo. Satan satansson säger jag bara.

Inspirationen till detta dåd kom då jag uppsökte årets första uteservering i avsikt att öka på blodsockerhalten. Jag och mitt sällskap beslutade oss att dela på några olika bakverk, och efter att ha utsett en slags knäckig ingefärsruta och en syltkaka (gammal favorit) stod valet mellan en vallmoprickig bit sockerkaka och en kletig sak med misstänkt chokladaktigt utseende. I vår obeslutsamhet rådfrågades kvinnan bakom disken, och när hon entusiastiskt förklarade att chokladkletet var ”glutenfritt, sockerfritt och bakat på dadlar, nötter och kokosolja!” var saken biff. Vallmokakan visade sig tyvärr vara torrare än beräknat, vilket absolut drog ner betyget en aning, men tanken var ju rasande god och således ett kakkoncept med stor förbättringspotential.

En googling senare fann jag att orginalreceptet tycks härstamma från Rosendals trädgårdskafé, men jag är ju en kreativ människa som lider enormt själsligt av att inte få utlopp för min experimentlusta, och därför har jag modifierat (förbättrat, tänkte jag skriva först, men man har väl nån slags humble pie i magen?) deras recept. Resultet: harder softer, better, faster, stronger. Släng dig i väggen, Martha Stewart.

Sockerkaka med kesella, brynt smör, blå vallmofrön och citron

Först, frågestund. Du har två frågor: varför brynt smör, och varför kesella? Angående smöret är svaret att brynt smör är det godaste som finns, och som komponent i en sockerkaka ger det en extra smakdimension som är lite knäckig och liksom nötig. Nötigheten passar just i det här fallet särskilt bra, eftersom vallmofrönen sitter inne med samma superkraft. Gällande inslaget av kesella kan jag bara säga att det är är en konsistensfråga, det blir saftigare. Gott så. Då börjar vi.

Du behöver:
150 gram smör
3 ägg
2,5 deciliter strösocker
250 gram kesella (strikt sätt är det ju kvarg vi talar om här, men kesella låter godare)
Rivet skal och saft av en eko-citron
4 deciliter vetemjöl
1 rågad tesked bakpulver
En nypa salt
Runt 4 matskedar blå vallmofrön
Till glasyren: 2 deciliter florsocker, saft av en halv citron

1. Sätt ugnen på 175 grader. Lägg smöret i en kastrull och smält ner. När det blir skummigt och börjar dofta knäckigt tar du det av värmen. Ställ åt sidan.
2. Vispa ägg och socker ordentligt (förr trodde jag att detta betydde: vispa litegrann tills allt är kombinerat. Nej! Vispa länge! Inget fusk!), och blanda sedan ner kesellan, det brynta smöret, citronskalet och citronsaften.
3. Nu är det dags för torrisarna. Är du ambitiös tar du fram en separat skål och blandar dina torra ingredienser i den innan du tillsätter dem till äggblandningen, men ibland orkar man inte med ännu mer disk och det är helt okej att bara dumpa i allt i samma bunke då. Gör som du vill. Oavsett: det ska ner och blandas runt!

4. Smörj en sockerkaksform och bröa kanterna med vetemjöl, ströbröd eller vallmofrön (kokosflingor är ofta en bra idé, men jag tycker inte det passar här. Men, du är din egen lyckas smed, så du får väl följa ditt hjärta). Häll ner smeten, jämna ut en smula med sked eller spatel, och så skjutsar du in alltsammans i ugnen. Eftersom alla ugnar är lite olika kan jag inte ge dig en exakt gräddningstid, men 40-50 minuter är rimligt. Detta betyder att du efter fyrtio minuter stoppar en sticka eller smal kniv i mitten på kakan, drar upp den och kollar om stickan är kletig eller ej. Är den inte det så är kakan klar.

5. Låt kakan svalna någonstans där den inte är i vägen. Nu ska du nämligen roa dig med att göra glasyren! Blanda florsocker och citronsaft, lägg eventuellt till några droppar vatten om den känns för tjock. Ta kakan ur formen och ringla över glasyren. Avsluta med mer vallmofrön, och om du vill något extra pynt: sånna där frystorkade smuliga hallon tillexempel, eller som i mitt fall: torkade ätbara blomblad (fick ju det i Kökets box som jag testade för ett tag sen, äntligen kom de till användning!).

Håll med om att den är snyggare än både mig, dig, och alla vi känner? Säkert godare också. Det gäller definitivt i mitt fall.

/Slaktarn

Att fryst mat skulle vara det som fick detta ishjärta att tina upp kom ju som något av en överraskning. Men så är det. Det betyder att jag titt som tätt tittar in på Picard för att se vad de har för nytt att erbjuda mig och min redan överfulla frys. Jag var där i förrgår och gjorde en räd, och kom hem en påse ogräddade croissanter, ett par små tomattarteletter, samt fyra chokladeclairer som jag slukade i rask takt medan jag kollade på det senaste avsnittet av Girls (stackars Ray). Utöver dessa sedan länge goda vänner fick jag också med mig ett par nya bekantskaper: pommes frites på sötpotatis, och ogräddade skivor kakdeg innehållande chokladbitar.

Sötpotatisen kommer i påsar om femhundra gram och kan tillagas i fritös eller ugn. Att göra egna pommes frites är sannerligen ingen konst (touchar ämnet lite löst i det här inlägget) men ibland finns det saker som känns vansinnigt mycket mer lockande än att skala, skära och olja in ett antal potatisar, speciellt om man ska tillaga stora mängder, och då kan den här typen av genväg vara synnerligen bekväm. Jag har inte testlagat ännu, så någon utförligare recension är inte aktuell just nu, men förhoppningsvis är det fåniga talesättet ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” applicerbart.

Och, appropå bekvämlighet: kakdegen. Mellan den trettonde mars och tolfte april har Picard någon slags kampanj de kallar ”united tastes of America”, i vilken ett antal limited edition-produkter ingår. det är munkar med glasyr och krossade smarties, en hysteriskt tumblr-vänlig tårta med ett inre i regnbågens alla färger, en så kallad bretzel med pastrami och cheddar, och så sist men inte minst den där frysta kakdegen jag släpade med mig hem.

Innan jag går in på eventuella för- och nackdelar med den här produkten vill jag prata lite om själva företeelsen.

Minns ni den där TV-reklamen för Ekströms smulpaj från 2008? En mor och hennes dotter står i ett ljust pastelligt kök. De öppnar frysen och tar fram förpackningen, mamman häller ut först bären och sedan pajmixen i en form, och medan pajen gräddas i ugnen blir de *lite galna*: sätter upp håret i varsin slarvig knut och tar på sig förkläden, hänger upp en gammal bonad med det broderade budskapet ”baka baka liten kaka” på väggen, klappar in vetemjöl i ansiktet och beter sig allmänt busigt, och så tar de ut pajen lagom till att det plingar på ytterdörren. När gästerna dyker upp, lika pastelliga som scenografin, står mor och dotter uppställda med en nybakad smulpaj redo. Hela förloppet avslutas med att de sitter till bords, och mamman och dottern möter varandras blickar medan de ler ett slags vår-lilla-hemlighet-leende.

Den reklamen var mitt första möte med den här typen av produkter. Jag minns att jag då tänkte att det var helt sjukt, att just smulpaj av alla saker man skulle vilja ta genvägar till att baka var så orimligt, för det tar ordagrant tre minuter att göra själv. Tre minuters genväg till busshållplatsen, ja tack, men tre minuters-genväg till smulpaj? Då tar man väl hellre en noll minuters-genväg och köper en färdig, godare?

Så tänkte jag då. En slags matsnobbism kanske, som inte direkt avhjälptes av den där löjliga reklamen som anspelar på någon slags femtiotalsartad värdinneroll, men där hon tillåter sig att så att säga ta en liten paus, leva lite, busa till det lite. Inte baka från scratch! Nu sitter jag här med ett gäng frysta kakdegsklumpar i frysen, och planerar knappast att bjuda någon på dem och låtsas att jag bakat de själv, men jag känner mig nöjd – för visst är det så att trots tidsbrist eller allmän ovilja mot bakning är det det nybakade man vill åt, doften som kommer av något som gräddas i ugnen? Då hjälper det kanske inte att ta noll minuters-genvägen, den som innebär att gå till valfritt närliggande bageri och köpa en troligtvis mycket godare kaka för ett liknande pris. Och det är där detta segment av produkter kommer in.

Två personer som bara LÅTSAS baka!?

Om man bakat kakor själv tillräckligt många gånger vet man att det går att frysa in kakdeg. Rulla ihop alltsammans till en avlång korv, ta fram och skär upp en bit när helst du har lust, och BAM! en kvart senare har du en alldeles underbar nybakad kaka, precis så som du helst vill ha den. Svinbra grej. Det är dock så att inte ens en övermänniska som jag kan förmå mig att syssla med sånt, och bakar jag någon gång kakor så gräddar jag allesammans. Jag sitter inte och håller på kakdegen som en annan deg-horder. Det är inte realistiskt.

Alltså blev jag glad när jag såg denna kakdegsskapelse där i Picards frysdisk. Det finns liknande produkter i handeln, färdiga men ogräddade kakdegar alltså: jag vill exempelvis minnas att Ica har en egen variant som dök upp för ett par år sedan, men jag har inte stött på några vars innehållsförteckning inte multiplicerar antalet ingredienser i ett normalt kakrecept med tio. Jag har heller inte lokaliserat några halvfabrikat som innehåller smör, de tenderar istället att innehålla någon slags härdad fettbomb, en sprängdeg som aktiveras av ugnsvärme och som när du slukar den är redo att brisera i dina stackars artärer. Fördel med Picardvarianten: jag begriper innehållsförtäckningen! Och de innehåller smör. God bless the french. Nu återstår bara att smaka.

/Slaktarn

Fredag! Det betyder att du kan gå hem och ta dig en spritstark americano, självklart med tillhörande friterade svartpeppriga bläckfiskringar, samt att jag kan summera veckans (matrelaterade) intryck i bilder. En win win helt enkelt.

1. Barnens happy hour

Fint väder har gjort en comeback i veckan, och på en promenad spottade jag ett etablissemang som kan det här med konvertering. Barn äter gratis varje söndag, illustrerat på ypperligt vis av en mycket nöjd ung man i full färd med just att äta gratis varje söndag.

2. Sockerkakan på Solde

För en tid sedan publicerade kafferosteriet Solde i Malmö ett instagraminlägg som jag då upplevde som särskilt tilltalande,och jag har denna print screen sparad i kamerarullen som bevis. Här är bilden nu igen för er skull. Det är nog det perfekta fikat, och som grädde på moset (i detta fall den rostade sockerkakan) också till det perfekta priset. Allt man kan önska sig på en bricka i rostfritt stål. Här är en gammal intervju med hjärnorna bakom Solde signerad undertecknad.

3. Semlan från helvetet

Av alla semlans desperat frampressade avarter måste detta vara den värsta. VÄRSTA! En så kallad ”chiasemla”, det vill säga tre slemmiga lager slabb serverade i sedvanligt genomskinligt glas. Mycket ska man tvingas se i sina dagar innan man kastar in handduken, och denna ”chiasemla” kan mycket väl vara det som slutligen får mig att trilla av pinn. Med vänlig hälsning, semmelkonservativ och stolt.

4. Kaka på bädd av marmor

Två saker:
1. Har bakat IGEN! Och detta min avsky för bakning till trots. Begriper inte vad som händer med mig, men jag har svårt att tro att det är något negativt (inte minst på grund av studier som denna).
2. Har korsat en linje jag aldrig trodde jag skulle korsa: att fota mat på marmor. Instagramkonto för hundra procent ointressant dokumentation av lunchande ute på lokal nästa, tänker jag nu. Kakorna blev goda i alla fall, använde samma recept som till syltkakorna fast med aningen mer mandelmjöl istället för dinkelmjöl, och med rostad mandel och mörk choklad i. Skål.

5. Ett smart tacotrick signerat Snoop Dogg

6. Det pyttelilla ägget

Nu för tiden köper jag bara ägg från Sanda, i väntan på den dag då en egen höna magiskt uppenbarar sig vid min sida. Intervju med Anna-Lena Karlsson från Sanda finns förresten här, den tycker jag du ska läsa om du inte gjort det innan. I alla fall öppnade jag min nya äggbox och fann där bland sina normalstora likar ett pyttelitet ägg. Det gjorde mig oförklarligt glad. Tanken på att det fick vara med alltså, och inte hamnade i en stor ledsen hög tillsammans med andra icke-normativa ägg. Länge leve äggvariation.

7. Bar Americain

Hade anledning att fira i veckan och premiärbesökte därför nyligen gulddrakenominerade baren Bar Americain på Haymarket i Stockholm. Allt var underbart, inklusive drinkarna. Mitt enda minus är att medelåldern var lite väl hög. Om du är under trettiofem och sugen på att sitta i en lokal med överhängande guldorienterad inredning tycker jag du ska gå dit och bada i champagne, det är bra för samtliga inblandade.

8. Slaktarns nya kläder

Sist men inte minst vill jag påpeka att jag har en fräsig ny bloggbanner. Sitter som en smäck tycker jag själv. Hoppas ni håller med!

Tack för idag, slut för idag.
/Slaktarn

Förra veckan blev jag, något överraskande, tagen med storm av en genialisk syltkaka. Några dagar senare bestämde jag mig för att försöka återskapa upplevelsen genom att baka egna, och förhoppningsvis komma så nära orginalkakan som möjligt. Att tycka om att laga mat är dock inte ekvavilent med att tycka om att baka, så att ägna en afton åt att bena ut receptet på den perfekta syltkakan är något av en uppoffring. Men, hör och häpna, väl värt besväret! Och jag kommer att göra om det snart igen! Hur sjukt är inte det! Processen att konvertera till tant är uppenbarligen påbörjad.

Låt oss först bryta ner syltkakan i delar och analysera sönder dem innan vi äter dem. Det vi talar om här är i princip samma recept som när man (man? gör man?) bakar drömmar, men sedan petar man en grop i varje kakan och häller i en klick hallonsylt. Snabbt avklarat och föga utmanande, även för den mest klåfingrige av bagare, alltså med andra ord perfekt för mig. Jag var dock säker på att de flesta recept på syltkakor inte matchar den tidigare nämnda heliga graal-kakans storhet, så modifikationer var nödvändiga. Jag ville bli av med den där märkligt florsokerfrasiga känslan man kan få när man biter genom vissa småkakor, ni vet när det känns nästan som när man biter genom en isglass. Avskyr det. Lösningen skulle visa sig heta dinkelmjöl, mandelmjöl och råsocker. Förutom det ycker jag att man kan låta vaniljsockret vila lite, och istället plocka fram det tunga vaniljkavalleriet: vaniljstång, en bra vaniljessens eller ett äkta vaniljsocker typ det jag fick i Kökets box. Sist men inte minst löken på laxen, som i detta fall är själva hallonsylten. Gör egen. Det är inte jobbigt, det är inte svårt, det tar inte ens lång tid. Och det är hundra procent godare.

Ditt livs godaste syltkaka

3,5 dl dinkelmjöl
1 dl mandelmjöl
1 dl råsocker
1 tesked bakpulver
0,5 tesked salt
En hel urskrapad vaniljstång (eller 2 teskedar vaniljsocker/en rejäl slatt vaniljessens)
200 gram smör

Ett paket frysta hallon (ca 400 gram)
1 dl strösocker
1 matsked maizenamjöl

1. Sätt ugnen på 150 grader. Häll hallonen och strösockret i en kastrull och dra på värmen. Låt det stå och bubbla på medelvärme tills allt smält ihop till en jämn sörja, och låt fortsätta bubbla på medan du ägnar dig åt kakorna.

2. Blanda samman de torra kakingredienserna i en skål. Skrapa i vaniljstången (eller vad för form av vanilj du nu behagar använda) och skär smöret i småbitar och arbeta snabbt ihop till en deg, antingen i matberedare eller med händerna.

3. Gör valnötsstora bollar och platta till dem, lägg ut på en bakpappersklädd plåt. Gör en fördjupning i varje kaka.

4. Åter till hallonen! De har nu stått och bubblat på så länge att de bör ha reducerats något, blivit mer sirapsartade i konsistensen. Häll nu i ditt maizenamjöl och vispa som en galning tills allt är utblandat. Detta är bra för konsistensens skull, sylten får inte vara för rinnig. Klicka nu ner en rejäl pöl i varje kaka, skjutsa in i ugnen och grädda i femton minuter.

5. Ta ut och låt svalna ordentligt innan du hugger in, helst på ett galler.

Hoppas ni uppskattar mitt handmodellande, för det är inte lätt att fota samtidigt ska jag säga er. Ät kakorna tillsammans med ett glas kall mjölk eller havremjölk, eller om du till fullo vill omfamna din inre tant: en god kopp kaffe. Yes. Naturligtvis vill du det.

Ett syltkaksrecept tillryggalagt har vi nu nått slutet på denna kaknyhetsrapport, lite klokare och bättre i största allmänhet. Lycka till.

/Slaktarn