Här kommer dagens bittra sanning: senaste tiden har inte varit kul. Jag har varit trött, orolig, och mer aktuellt för detta forum: totalt oinspirerad. Vi har går alla genom dessa faser då och då (alla utom Vladimir Putin, som i en av sina Oliver Stone-intervjuer deklarerade att han inte har dåliga dagar, han är ju ”trots allt inte kvinna”), och vi hanterar dem alla på olika sätt. Jag har kommit fram till att en bra teknik för att avhjälpa oron är att göra motsatsen till vad min instinkt säger till mig att göra. I förrgår tillexempel, då sade min instinkt till mig att ignorera att mitt hem såg ut som en soptipp och lägga mig i soffan med en drink (om man nu kan kalla ett glas potentiellt lite för gammalt vin för en ”drink”) och vänta på en hemleverans av slask-sushi medan jag tystade de arga rösterna inombords med lite likvärdigt slaskig TV. Istället för att ge mig hän gjorde jag alltså motsatsen, det vill säga städade mitt hem i rask fart, tände några borgerligt parfymerade ljus och ägnade resten av kvällen åt att laga och äta en obscent stor lasagne.

Igår kväll däremot klarade jag inte av att stå emot. Själsligt död och med en malande oro i bröstet vandrade jag runt i hemmet, knappt förmögen att påbörja och definitivt oförmögen att avsluta några projekt. Min instinkt sade till mig att kura ihop mig till en boll, och trots att jag någonstans begrep att det kloka valet hade varit att ta en promenad eller något liknande intog jag horisontalposition och stannade i den i många långa timmar. Vid något tillfälle måste jag ha slumrat till, för när jag vaknade var det mörkt både ute och inne och kläderna klibbade svettigt runt kroppen. Efter ytterligare ett par timmars oroligt vankande bestämde jag mig för att det enda rimliga var att gå och lägga mig, kasta in handduken och avsluta denna misslyckade dag. Det hade varit en utmärkt idé, om bara inte den ofrivilliga tuppluren hade inträffat.

Och det är här Nigella kommer in i bilden. Nigella Lawson är för mig som en tröstande filt och ett balsam för själen, hon lugnar den fladdrande oron som slagit sig till ro i kroppen och vaggar in mig i en trygg och varm värld fylld av klibbiga revbenspjäll med chili, klumpigt hackade salladslökar, trippelchokladbrownies och kylskåp fyllda av rester som hon gladerligen mumsar i sig nattens skyddande mörker iklädd sidenmorgonrock. Till och med hennes utseende gör mig lugn. Jag har ända sedan jag gick och la mig, vilket nu är tre timmar sedan, plöjt gamla avsnitt av Nigella Christmas Kitchen, och att det blev just julversionen av henne hade främst att göra med att jag inte lyckades hitta något sätt att se hennes sprillans nya programserie At my table (äntligen har den kommit!) som är baserat på recept ur hennes nya kokbok med samma titel. Efter avsnitt nummer fyra stod jag inte ut längre, utan följde hennes exempel: morgonrock på, lasagne på en tallrik, in i microvågsugnen, och ner i magen.

För att ta er till pudelns kärna nu då, jag vill verkligen rekommendera Nigella Christmas Kitchen. En gång om året ger jag mig på denna glossiga och ljusslingespeckade programserie, och jag blir lika lugn och glad varje gång. Det är stort för en annars ganska jul-grinchig person som mig! Alla avsnitt finns att se på den här youtubekanalen. Det må vara aningen tidigt att rekommendera julrelaterad underhållnig, men i min värld är det bättre att börja tidigt än sent just när det gäller mat – kastar jag mig in i julmatens förlovade land för sent så blir det pannkaka av allt, en pannkaka behöver läggas in på stressklinik dessutom.

Jag slänger in avsnitt nummer ett här, så får ni ett hum om vad det rör sig om.

Jag ska ta mig av ett avsnitt till, sedan tror jag att jag är redo att göra ett nytt sömnförsök.

Godnatt och god jul!
/Slaktarn

PS. Allt annat jag skrivit om Nigella (en hel del) finns att läsa här. Enjoy.

Att partiledare och mat är en suspekt mix vet vi sedan länge (jag säger bara: Fredrik Reinfeldt och korvgrytan), men nu tycks nya märklighetsrekord ha slagits! I en auktion på sajten Tradera bjuder nu Sverigedemokraterna ut en middag där partiledaren Jimmie Åkesson agerar privatkock. Pengarna som auktionen drar in kommer oavkortat gå till ”organisationer som stödjer Sveriges fattigpensionärer”, samt till Sverigedemokraternas egna stiftelse Hepatic, vars syfte är att ”hjälpa flyktingar i krisens närområde och bidra med matpaket till förföljda och utsatta kristna som sökt en fristad i Libanon”. Vilken mat som ska lagas kommer vinnaren och Jimmie överrens om, och lyckligtvis är hans spann stort: ”Han tillagar allt från traditionell svensk husmanskost till rätter med mer exotiska inslag, såsom tacos”. Budgivningen (i vilken bland annat SD-kritiska sajten Inte rasist men gett sig in) kommer att pågå fram till den åttonde december, och högsta budet ligger i nuläget på runt sextiotusen kronor.

Nå, nu till det märkliga. Bilden. På auktionssidan har man valt att lägga upp en bild som ska förtydliga vad vinsten är: Jimmie Åkesson i köket.

Inget konstigt med det, så länge man inte tar sig en mer noggrann titt på vad det egentligen är för ingredienser som står på köksbänken bredvid den kostymklädde och glatt smilande partiledaren. Vi har där: Ett paket havregryn, ett paket popcorn, en dalahäst och en klämflaska citronsaft. En fullkomligt obegriplig kombination.

Hur kommer sig nu detta? Jag har funderat lite, och kommit fram till två möjliga teorier.

Senaste tiden har jag med generande stort intresse stäckkollat på en amerikansk matlagningsshow där några amatörkockar tävlar mot varandra om vem som kan laga en given rätt bäst, men de utsätts för olika sabotage under matlagningens gång och tvingas improvisera sig till framgång. Ibland är sabotaget att en eller flera ingredienser de valt byts ut mot något annat som är vagt relaterat till ursprungsingrediensen. Kan det vara det som hänt Jimmie? Det är den enda rimliga förklaringen, utöver att fotografen möjligen inspirerats av pjäsen Halv åtta i mig som jag skrev om nyligen, där den matlagande huvudrollen lagar ”modern frukost” på brustabletten berocca, earl grey, popcorn och gröt. I pjäsen använder man sig av matlagningstävlingen som samtidskommentar, och Jimmies brokiga samling ingredienser tjänar ett liknande syfte – de är bara kulisser, och blir en bekräftelse på hur underligt vårt utbredda (som pjäsens regissör så bra uttryckte det:) ”kockrockslajvande” faktiskt är. Att allt är en show, och de där fyra ingredienserna som ställts fram har inget med matlagning att göra. De är helt enkelt ”modern frukost”: en representation av att laga mat, för att visa vad man är för slags människa.

Den som känner sig inspirerad och kreativ får gärna dela med sig av recept innehållande denna otippade ingredienskvartett i kommentarersfältet. Jag själv har tänkt så det knakar, men utan framgång.

/Slaktarn

Agnes Lindström Bolmgren går sista året på scenskolan i Stockholm, och under fem kvällar i början av oktober kunde man se hennes scenföreställning Halv åtta i mig. Jag har sett den och tyckte mycket om den, och eftersom den nu finns att se även online ser jag ingen anledning till att knipa käft om den!

På scenen: en ensam kvinna med Meg Ryan-frisyr iförd kockklädsel, bakom en arbetsbänk och framför en rad kylskåp. Hon finhackar rödlök bestämt och effektivt, swishar och swooshar med olivolja, utför varje moment med eftertryck. Berättar om sin ”resa”, hur hon inte gav upp trots motgångarna och istället fann gud i Gordon Ramsey, bet sig fast vid idén om sitt nya jag och hoppades på det bästa. ”Hoppet är det sista som lämnar människan. Och sockersuget”, säger hon. ”Du är vad du äter, du dör ensam, du måste göra din grej och märka ut dig, ingen kommer göra jobbet åt dig… Så då kom jag på den här rätten som är lite av ett självporträtt kan man säga”.

Det underhållande och ganska smärtsamt att se den ensamma karaktären redogöra för hjälpen till självhjälp, som i just hennes fall har med matlagning, eller närmare bestämt med att tävla i matlagning, att göra. Hon ska bli en mästerkock, lyckas. Jag vill veta vad regissören själv tänker om pjäsen, så jag skriver och frågar henne.

”För mig handlar det om en sökare”, svarar Agnes. ”Någon som väldigt gärna vill hitta rätt, få erkännande och som vill men aldrig riktigt lyckas. Lite av en outsider. En sån person som man kanske ömmar för men inte orkar volontärumgås med. En rätt ensam människa som famlar efter halmstrån i kombination med samhällets hets att ‘hitta ditt kall’, ‘tro på dig själv’, att vi ska sträva efter rätt gammalmodiga vinnarideal samt aldrig ge upp.”

Jag frågar hur det kom sig att hon använde fenomenet matlagningsprogram som inamning för berättelsen.

”Att det skulle handla om en matlagningstävling visste jag innan jag visste vad jag ville berätta” skriver hon tillbaka. ”Jag tycker det finns något otroligt roligt och bisarrt med att det på kort tid dök upp så sjukt mycket matlagningstävlingar i alla former över hela världen, och att det sprider sig som en mysig men otäck pest men att ingen riktigt pratar om det. Det är också roligt hur människor som jobbar med mat ofta dramatiserar och tar i när de pratar om mat, hur de pratar om ingredienser och om hur man behandlar dom, som att det är på liv och död. Men ofta är det i princip samma nonsenssnack som sportjournalister som säger att bollen är rund, och det är egentligen bara en enda stor floskelfest. Det är kul med TV-kockar som leker blodigt allvar på samma sätt som lajvare i skogen, fast de har vita kläder och läderförkläde istället för kåpa och läderpung. OBS! Jag älskar också matlagningsprogram!”

Se Halv åtta i mig här!

Nu har jag sett första avsnittet av den tredje säsongen av Historieätarna, så det är väl inte mer än lämpligt att jag listar några av programmets utmärkande ögonblick. Eftersom jag patetiskt nog först vid tjugosex års ålder begripit hur man gör en gif har jag även förberett just en sådan, som illustrerar vad som enligt mig var programmets största höjdpunkt. Det kan väl bli kul?! Upp till bevis. Let’s go.

Programmet inleddes med en förklaring av temat för avsnittet, denna gång industrialismen. Inledningsvis skulle programledarparet lajva förmögna skogsägare, och jag hann precis tänka undrar om Erik Haag tänker visa röven i varje avsnitt även den här säsongen? innan Erik Haag tog av sig byxorna och visade röven även denna säsongen.

Veckans kock visade sig uppiggande nog vara Frida Ronge. Hon verkar skarp och kul, och i det här avsnittet fick hon laga både det ena och det andra (läs: kalvhjärna och kohud).

Så småningom var det dags för vad som enligt mig var programmets mest spektakulära rätt: en hel lax smaksatt med tryffel, som dekorerats med en märklig formation av lysande röda kräftor. Uppläggningen är verkligen ett labour of love.

När det var dags att lajva skogsarbetande fattiglappar var det också dags att äta kolbullar med lingon. En kolbulle är en slags stabbig pannkaka med fläsk som tillagas i stekpanna. Jag har aldrig ätit det själv, men det är tydligen fruktansvärt gott om man får tro programledarparet. Det såg faktiskt väldigt gott ut.

Tyvärr blev Lotta Lundgren sjuk en bit in i programmet. Lyckligtvis gick det enkelt att bota: gulsoten fick de bukt med genom att lägga en bit av hennes hår och nagel under tröskeln, och huvudvärken försvann efter att de packat in hennes huvud i några rejäla savoykålsblad.

Mina känslor för blodpudding har jag redogjort för utförligt i ett tidigare inlägg, men efter att Frida Ronge serverat en kokt variant ganska långt in i programmet känner jag att det kanske inte är färdigpratat om blodpuddingen riktigt ännu. Den som lever får se.

Sist men inte minst var det den där gifen också. Savoykålsbladen roade mig en hel del, men den här dumma sekvensen med Lotta Lundgren tog ändå priset. Erik Haag står på sitt sedvanligt barnsliga vis och intervjuar en ekonom om hur det svenska konsumtionssamhället tog fart. Lundgren bidrar till känslan av köplusta genom att visa upp ett blockljus hon uppenbarligen vill illustrera särskilt stort begär för.

Det var allt för denna gång. Nästa avsnitt lägger fokus på efterkrigstiden och sänds på TV på måndag klockan åtta, men det ligger redan uppe på svtplay för den som inte kan hålla sig.

/Slaktarn

Internets största kunskapskälla när det gäller japansk matlagning kan mycket väl vara det youtubebaserade matlagningsprogrammet Cooking with dog. I stora drag går det ut på att en kvinna vars namn aldrig avslöjats men som refereras till som ”chef” tillreder olika japanska rätter, medan hunden Francis sitter bredvid, alltid lika lugn och sansad. En mansröst redogör på engelsk-fransk accent för vad som pågår i hundens huvud, berättar om recepten och ger steg-för-steginstruktioner. Showen är omöttligt populär och

Pudeln Francis, som snart skulle fylla femton år, dog under den gångna helgen. Beskedet nådde fansen genom en tweet av ”chef” som kom under måndagen.

Francis passed away this afternoon. He was 14 years and 9 months old and lived a full, happy life. He was a good friend and will be missed. pic.twitter.com/vCAhCQ7JEv

— Chef & Francis (@cookingwithdog) 6 november 2016

Cooking with dog har över 1,25 miljoner prenumeranter på Youtube, och beskedet möttes av sorg och bestörtning bland de många fansen. Vila i frid, Frances. Ingenting kommer vara sig likt utan dig nu när vi måste ägna oss åt cooking without dog.

:,(
/Slaktarn