Vi drabbas alla av det emellanåt: total brist på inspiration när frågan ”vad ska vi äta till middag?” ska besvaras. Jag har nyligen kämpat mig genom ett skov av denna åkomma och måste erkänna att jag inte riktigt vet om jag sett den fulla styrkan av ljuset i tunneln ännu. Allt har känts som samma gamla, gjort och trist och oimponerande.

Jag har försökt råda bot på problemet med att konsumera olika former av matrelaterade medier – poddar, tv-program, instagramkonton. Det har istället lett mig till en backlash där jag surpuppigt konstaterar att all matfotoestetik följer samma trend, att alla gör versioner av samma rätter fotade i samma ljus och med samma porslin, och så är man tillbaka på ruta ett. För hur ska man alltså hitta inspiration när all ”inspiration” ser exakt likadan ut???????????????????????????????????????

Jag bara frågar.

En första antydan till ljusning kom när jag i jakt på idéer gällande vad jag kunde bjuda en vän som var i stan på för middag. Jag bestämde mig för att någon variant av billigare styckdel från djur som lagas länge och på låg temperatur var vägen framåt, och vände mig till tidningen Bon Appetits matsajt för lite mer detaljerad handlingsplan. Det är en fenomenal källa för recept, och jag tror att skälet är att de är ganska immuna mot mattrender samt att de har stor variation på skribenternas bakgrunder.

När det gäller bilderna, som ju nyckelfokuset i en stressad individs jakt på middagsinspiration, kan man säga att de i jämförelse med vad man ser i det breda flödet är tidlösa och befriande rättframma. Kolla här på några exempel jag stötte på (samtliga långlagade köttbitar).

En studie i brunmurrighet: Ciderbräserad fläskbog med butternutpumpa

Långkokt fläskbog med bräserade vita bönor (fakk vad gott hörni)

En på sätt och vis ful bild som gör mig superhungrig: bräserad brisket – vad är egentligen den svenska översättningen på det? – med blandade chilifrukter och hot sauce. (redigering: bringa är det förstås, tack till kommentarerna).

BRA. Nu förstår ni känslan på Bon Appetit-sajten, och kanske är ordet vi söker: opretentiöst.

Jag fortsatte min resa mot att återigen bli taggad på matlagning med att besöka Donna Hay’s sajt. Donna Hay är en australiensisk matskribent och receptmakare som har en otrolig mängd kokböcker i ryggen och som dessutom har en egen svinbra tidning. Det som jag dock uppskattar mest med allt som är Donna Hay-relaterat är hur fina bilderna är. Enkla, ton-i-ton-iga, tidlösa. Monokrom texturvariation framför technicolour, och bonus: de vågar använda det av samhället i övrigt nu för tiden häcklade VITA PORSLINET. Sajten är dessutom smidigt uppbyggt enligt kategorier som middag, frukost, ”entertaining”, desserter och bakning, för barn och så vidare. Med andra ord perfekt när man hamnat i den klassiska fälla jag beskrev ovan. Se här på några exempel:

Bakad risotto med pumpa och bacon, typiskt Donna Hay-aktigt: mjuka färger ton-i-ton. (Och gott, am i right?!)

Den här bilden får mig nästan att vilja grina av behag – det är chili- och kokosmjölkpocherad kyckling. Hela bilden är precis så len och behagligt trösterik som pocherad kyckling är när den är som bäst. Kolla också hur mixen av texturer är det som gör en hungrig – inte hårda kontraster eller trendigt porslin.

Vi tar en till bild för att ytterligare driva hem poängen. Här är en enkel spaghetti bolognese – en rätt som inte vinner skönhetsutmärkelser i sig och som därför ofta presenteras uppglammad med kanske en stor bit parmesanost som sidekick eller med ett berg av ruccola/basilika/valfritt annat grönt blad som topping. Här får vi den på en bädd av vitt porslin, naken och oblyg men varsamt avbildad på ett sätt som återigen känns oerhört tidlöst och rent.

Jag är ingen matfotoguru själv, det är nog min allra minst utvecklade förmåga inom detta fält. Men det känns som en skamfläck för oss alla att den ”inspiration” man som konsument presenteras med är så likriktad att det känns rimligare att vända blicken mot konservativ tidlöshet. Tack vare en bild på ett blekt pocherat kycklingbröst kan jag andas igen. Och kanske laga lite mat.

/Slaktarn

Hej på er. I dagens inlägg kommer jag att ägna mig åt att besvara en läsarfråga som gjorde mig lite extra i gasen.

Maja frågar: Jag ska ha 00-talsfest. Vet du vad jag borde bjuda på som snacks? Vad var inne typ 2002? funderar på fetaost, ruccola? Bara ifall du tycker ämnet är intressant, haha.

För det första, vad härligt att vi nu har millennieskiftet så pass långt i backspegeln att vi med ogrumlad blick kan ironisera över de då rådande mode-, inrednings- och mattrenderna! Låt mig börja denna tidsresa med en moodboard jag kvickt svängt ihop, så vi alla är med på vilken vibe som eftersöks:

När jag tänker på maten vi åt och vurmade för i det här landet strax efter millennieskiftet tänker jag på buffémat. Buffémat med medelhavssmaker. ”Fräsch” mat. Och det tycks som att många som var i trettiofem-fyrtioårsrycket under den perioden har stannat där, för när man går på buffétillställningar av olika slag eller middag hos någon ny familj eller vad det nu kan vara så dyker de där rätterna och smakerna upp igen. Grejen är att det är ganska god mat, eller ska jag säga oförarglig mat. Den har inte mycket karaktär, men därför finns heller inget att tycka illa om.

Minns att jag läste det här roliga blogginlägget av tidigare Nöjesguiden-skribenten Greta Thurfjell (nu på DN) där hon redogör för sina intryck under Aftonbladets årliga kulturfest. Om buffématen är hon spot on i ovan beskrivna avseende: ”All mat som serverades var som hämtad ur en fräsch receptbilaga som står vid kassan i mataffären – fast från tidigt tvåtusental. Här följer ett urval: couscoussallad med grillad zucchini och paprika, foccacia, röra på soltorkade tomater, kycklingspett, rostade rotfrukter, rödbetor och fetaost. Det är inte att det inte var gott – det var gott – men herregud, uppdatera er referensbank. Har ni ens hört talas om grönkål?”. Ni hör ju. Fräscht. Medelhav. Och helt utan spår av personlighet.

För att signaturen Maja ska känna att hon får ut något konkret av den här texten tänker jag nu tipsa om specifika rätter, och i några fall även hur hon kan jobba när det gäller det estetiska. (Att säga ”man äter lika mycket med ögat som med munnen” känns faktiskt riktigt 00-tal i sig, det tycker jag att hon kan säga till gästerna när de tar för sig av maten.)

1. Matmuffins
Den salta versionen av en muffins som under relevant period lanserades som ”det perfekta mellanmålet” i varenda mattidning och program som Emmas kök i TV4 känns så mossig att den nästan börjar bli lite kul igen. Här gäller det att jobba stort, det får inte vara några små fjantmuffins. När det gäller smaksättning är det bara att tänka medelhavssmaker, det kan inte gå fel. Varför inte försöka sig på en smarrig pizzamuffin?

2. Kycklingbröst lindat i parmaskinka
Detta minns jag som fin-fredagsmyset nummer ett när man råkade vara hemma hos någon vän vars förälder nyligen noggrant läst sin mest besökta mataffärs senast utkomna kundtidning. Det finns en ansträngning där, kanske någon tandpetare som måste fästas på ett intrikat vis, men ändå tillräckligt enkelt för att det ska känns görbart för folk som dig och mig. Det är egentligen ganska vettigt, kycklingbröst är så magert och trådigt i sig och kan behöva lite smak- och fetthjälp av något som en bit parmaskinka, men jag vrider mig som en mask vid tanken. Bonus är att fylla kycklingfilén innan, kanske med ost.

3. Små spett med minimozzarella, coctailtomat och basilikablad
OBS! Använd inga kryddor.

4. Pizzakitet
När nittiotalet hade gått och dragit något gammalt över sig ville vi inte bara göra om våra kök till öppna planlösningar som tillät avslappnat umgänge där den tidigare maten-på-bordet-när-gästen-kommer-middagsbjudningen schasades ut, vi ville också blanda in gästen i lagandet av middagen. Matlagningsprogram på TV spädde på detta fenomen då programledare sattes i arbete med att hacka lite persilja eller skiva en morot, och vi gjorde samma sak med gästerna i vårt hem. Pizzakitet förkroppsligar detta nya på ett optimalt sätt. Fram med några skålar fyllda av olika toppings, lägg den färdiga degen på en plåt och låt din och dina gästers kreativitet flöda!

5. Såser i swirls och spiraler
Här kommer det kanske viktigaste tipset när det gäller presentation: jobba med trögflytande såser som ringlas på tallriken i swirls, eller för all del: spiraler. En efterrättstallrik är inte komplett utan en konstfull ringling chokladsås, vars främsta uppgift förstås ska vara att se vacker ut, men som egentligen har som främsta egenskap att den är fruktansvärt irriterande då den är för utspridd för att få upp på gaffeln och göra bruk av. Du kan också jobba med balsamicoswirls, och då är det enklast att investera i en sån där liten klämflaska med trögflytande balsamicoreduktion. Mer om att dekorera med såser nedan.

6. Pannacotta och chokladfondant
Världshistoriens mest uttjatade desserter, här är er time to shine.

Och så några bubblare:
Grissini
Parmesankex så som i detta recept
Alla former av pastasallad men helst innehållandes pesto och kycklingfilé
Amerikanska pannkakor och amerikanska jättemuffins
Chiabatta och focaccia

Jag vill som sagt också att vi tar ett ögonblick för att prata om presentation. Vi har redan diskuterat hur man kan jobba med såser. Idag är det vanligt att använda sig av en pensel när det ska såsas på talriken, alternativt att man splattar på såsen a la Jackson Pollock, eller gör små ”pluttar” med en klämflaska. Men i millennieskiftesammanhang är det viktigt att tänka runda former och smala strängar.  När det gäller porslin: i second hand-affärer kan man hitta många skatter från 2000-talets början. Rikta gärna in dig på fyrkantiga tallrikar samt kärl med stor och tydlig text – tänk exempelvis en stor kruka där det står ”popcorn” eller ett fat på vilket det kanske står ”plate”. Här är ett collage som sammanfattar lite hur man kan tänka med dekoren.

Med detta anser jag frågan vara besvarad! Hoppas att 00-talsfesten blir riktigt lyckad.

Hej så länge,
/Slaktarn

Det har varit ett relativt lågt uppdateringstempo här senaste tiden. Nu är jag äntligen ute på andra sidan av det som i stor utsträckning blockerat mitt matprat, och alltså kan vi återgå till någon form av ordning och reda.

Som kickoff på denna nya era ska vi ta oss an ett kul dokument som dyker upp en gång om året: nämligen Matrapporten av matkommunikationsbyrån Food & Friends. Det är en undersökning av 1000 svenskars matvanor som syftar till att undersöka förändringar i våra attityder kring det vi stoppar i oss. Let’s take a look.

En av rapportens stora hållpunkter är listan över svenskarnas 10-i-topp favoriträtter att laga till vardags. I år är listan snarlik förra årets, med ett stort undantag: rätten biff med tillbehör har helt halkat av, och ersatts av soppor. Något annat som är värt att notera är att män och kvinnor är överens på alla punkter, utom när det gäller vegetariskt till vardags. Det hamnar på sjätte plats för kvinnorna, medan männens vardagstopp har vego på plats 14.

Svenskarnas 10-i-topp vardagsrätter 2018
1. Kyckling med tillbehör
2. Spaghetti med köttfärssås
3. Fisk
4. Köttbullar med tillbehör
5. Pastarätter
6. Vegetetariskt
7. Korv med tillbehör
8. Lax
9. Korvstroganoff
10. Soppor

Till helgen ser favoriträtterna lite annorlunda ut: där toppas listan av biff med tillbehör, och så hittar vi klassiska snabbmatsrätter som pizza och hamburgare. Även tacos är föga förvånande en storfavorit, och är den absolut mest populära rätten hos barnfamiljer.

Den vegetariska trenden växer sig inte helt oväntat starkare överlag, och majoriteten av de tillfrågade uppger att de väljer vegetariskt för att det är mer hälsosamt. Det näst vanligaste skälet till att välja vegetariskt är miljön, och i den kategorin utgör de tillfrågades ålder en tydlig skiljelinje – för personer mellan 15–24 år så är miljöaspekten det viktigaste (23 procent), medan av de över 55 år så anser endast 6 procent att miljön är en anledning till att äta vegetariskt. De som valde vegetariskt på grund av djurens väl och ve utgjorde endast tio procent.

De viktigaste faktorerna när vi väljer vad vi ska köpa för mat till middag är främst råvarornas kvalitet, priset och förstås ”att det är gott”. Här är det dock främst ekonomin som styr – de som tjänade mindre än 19 000 kronor i månaden prioriterar ett bra pris, medan de som tjänar 35 000 kronor eller mer tycker att kvalitén är viktigast.

Källa: Food & Friends matrapport 2018

Att shoppa mat online är vanligast bland personer som är 25-35 år gamla – vilket kan hänga ihop med att barnfamiljer är överrespresenterade bland nätshopparna. Det är också ett tydligt storstadsfenomen – ju större stad desto fler procent handlar mat på internet. 64 procent av oss har dock (än så länge) aldrig testat att klicka hem maten snarare än att ta sig till mataffären.

Hela rapporten finns att läsa här! En bra reality check, om man som jag är en matbloggande storstadsbo som uppenbarligen ligger i grov överkant när det gäller exempelvis den tid som läggs ner på matlagning till vardags. Eller om man bara vill jämföra hur ens preferenser ligger i förhållande till snittet.

/Slaktarn

Skivad, mosad, formad till en ros. På rågbröd, på rostbröd, på knäcke. Att lägga avokado på en bit bröd är ingen innovation, men ser man till hur populär avokadomackan blivit senaste två åren skulle man kunna tro det. Den tycks vara överallt, upptrissad i pris och fotograferad till leda.

Kanske började avokadons statusresa när ryktet om ”det goda fettet” började cirkulera på stan. Jag dricker en shot olivolja varje morgon till frukost berättar någon i en morgonsoffa. Har ni hört att avokado är som mjukgörande lotion FAST FRÅN INSIDAN? säger en annan. Det goda fettet och råvarorna som härbärgerar det – nötterna, olivoljan, laxen, avokadon – gör inte bara gott för din kropp, de gör dig också till en godare människa. Att konsumera det goda fettet signalerar att du bryr dig, att du har koll, att du är med. Till skillnad från det dåliga fettet, frityrflottet och palmoljan, som leder dig rakt ner i en grav där du inte kommer att saknas av någon. Möjligen ligger del av nyckeln till avokadomackans popularitet även i att den gör sig bra på bild: antalet frukostbilder med avokadomackor på sociala medier ökade med nästan femtio procent 2017 jämfört med året innan, sett till ökning endast toppad av så kallade ”overnight oats”.

När en maträtt blir samtidsmarkör på det här viset, så som avokadomackan blivit, är det kul att se den ryckt ur sitt sammanhang. Berövad på sin status och återigen förvandlad till sina beståndsdelar. En macka. Med avokado. Just detta inträffade när jag nyligen bläddrade i  nyutgåvan av Les diners de Gala, kokboken Salvador Dalí skrev tillsammans med sin hustru Gala år 1973. Bland de sista sidorna i finns nämligen ett recept med rubriken ”Avocado Toast”. Den avokadomackan har ingen hälsoundertext och är ingen uppvisning i medvetenhet. Möjligen stoltserar den med en viss glamour, så som avokadon gjorde boken skrevs: ett lyxigt inslag, ofta i sällskap av räkor eller som en piffig förrätt.

Där, på eget uppslag mittemellan ett recept på Anchovies à la Christmas och ett där skinka trycks ner i urkärnade äpplen som sedan lindas i bacon, finner vi dåtidens avokadomacka. Eller åtminstone den som serverades som hors d’oeuvre hos paret Dalí. Gemensamt med den variant vi äter ihjäl oss på idag är att avokadon mosas och breds på rågbröd. Inte riktigt lika igenkännbart är att ingredienslistan kräver både lammhjärna och tequila.

För den som blir sugen på att laga paret Dalís avokadomacka – här kommer måttangivelserna:

3 avocado pears
1 lamb brains
9 oz minced almonds
12 slices of rye bread
3 tablespoons of tequila (Mexican liquor)

Jag har varken tillagat eller ätit hjärna, men hur märklig den här mackan än låter blir det kanske den som tillsist får det att ske. Hinner någon annan före att testa receptet vill jag ha en ingående rapport och helst av allt en inbjudan till middagen där den ämnas serveras.

/Slaktarn

Att observera och ta del av mattrenders kommande och gående är för det mesta bara kul. Bland rätter och matrelaterade fenomen som når plötslig popularitet finns historier om samtiden och om vad som är högstatus, de blir en slags markör för var vi är och var vi är på väg. I bästa fall, alltså. Mattrender kan också vara fruktansvärt irriterande, fullkomligt idiotiska och tecken på mänsklighetens förfall och fåfänga. 2017 har bjudit på en hel del godbitar av det slaget, somliga överlevare från tidigare år som seglivat klängt sig kvar, andra med födelsedatum max ett år bakåt i tiden. Här är fem matrelaterade fenomen som jag hoppas kommer att dö en plågsam död innan 2018 är slut.

1. Burkar som dricksglas (ofta med papperssugrör)
NU RÄCKER DET.

2. Att använda allt som tallrik utom just en tallrik

Middagen serverad i en spade, nej tack

Det här restaurangfenomenet borde kanske kallas 1b istället för 2, men det är faktiskt ett såpass utbrett problem att det förtjänar en egen punkt. Mat på ett fat är nämligen i många fall för mycket begärt nu för tiden. Är det inte plankstek jag beställt vill jag faktiskt inte behöva äta från en skärbräda, och de där små stålkorgarna som används i fritösen får gärna stanna kvar i köket. För fler referenspunkter rekommenderar jag den Reddit-tråden We want plates. (Jag vill dock tillägga att det finns ett undantag till den här regeln, och det är att servera mat ur snäckskal. Det är inte bara bra, utan något som bör uppmuntras! Äta ur snäckskal är livet!)

3. Elektroniska beställningssystem
Servitörn, det ligger en iPad i min mat! Eller vänta, det finns ingen servitör. Och när kommer egentligen maten? Min erfarenhet är att elektroniska beställningssystem fungerar ganska bra på snabbmatsrestauranger, men bör bannas vid sittande middagar. Den mänskliga faktorn, inte så dum ändå.

4. Zoodles som pasta
Det finns ingen anledning att ”gömma” grönsakerna för mig. Jag är vuxen. Jag kan hantera en zucchini och mer därtill.

5. Efterrätternas kyrkogård
Jag tittar på er, pannacotta och chokladfondant. Ingen kan förneka att ni är goda, men ni har klängt er fast på samtliga av landets restaurangmenyer alldeles för länge. Vik hädan och lämna plats åt framtidens desserter!

Och så några bubblare:

• Regnbågs/unicorn-allt. För att varje gång du äter en unicorn donut så dör en enhörning.
• Servitörer som demonstrativt lägger tygservetten i knät på en om man råkat missa att göra det själv.
• Restaurangkedjor vars tagline är att de serverar lokalproducerat, men så har de bara risbaserade rätter med misomarinerad tonfisk toppad med furikake och yuzudressing på menyn.
• Att ingen innehållsförteckning krävs för vin i EU. Vad är det för trams egentligen? Vi har ju innehållsförteckningar för allt annat. Typiskt vin att komma undan.
• Den här känns kanske väl given, men… smoothieskålen. Tack och hej, smoothiepastej.
• Att det fortfarande inte finns något vettigt vegetariskt matlagningsprogram på TV. Men ingen kanske vågar ta sig an det efter Vegorätt-gate förra året.
• Avokado. Där. Jag sa det.
• Leif Mannerström. Mer ingående motivering än det här är överflödig.

Tack för trogen tjänst, avokado istället för hamburgerbröd. You are no longer needed.

Nu är det er tur. Vilka mattrender och matrelaterade fenomen vill ni se begravda under året som komma skall? Håll nu inte tillbaka, det här är en fredad klagozon.

/Slaktarn