Ju mer jag tänker på ordet kvarg desto mer obehag känner jag. Jag antar att det är samma känsla som många har för det engelska ordet för fuktig, moist. Vill dock förtydliga att jag inte har något emot själva produkten, tvärtom tycker jag att det är en ganska trevlig produkt. Eller, jag hittar på lite nu, jag har egentligen ingen relation till kvarg alls. Det är liksom varken bu eller bä. Men vad spelar det för roll? Ingen.

Jag har hittills levt ett ytterst kvarglöst liv, så när som på en och annan burk kesella, men efter turerna kring energidrycksvarianten har plötsligt kvarg hamnat på min radar. Detta råkar också sammanfalla med att det trillar in en massa nyheter och pressmeddelanden rörande just denna proteinrika mejeriprodukt. Inte så konstigt kanske, då just kvargprodukter är den kategori som växer snabbast inom mejeri i dagligvaruhandeln. Nyheterna i sig tänkte jag inte dra här och nu, vi vänder istället blickarna mot några av de uttryck jag stött på i dessa utskick. Samtliga har gemensamt att de är sammansatta av ordet kvarg följt av ett substantiv eller adjektiv. Och, förstås, att samtliga har potential att kvala in på Svenska Akademiens lista över möjliga nyord.

Håll i er, här kommer listan:

• Kvargälskare
• Kvargsaftigt
• Kvargfamilj
• Kvargtrend
• Kvargsuccé
• Kvargöverdrag

Vinnare i obehagstävlingen är naturligtvis ordet kvargsaftigt. Ett ord som härstammar från mejerijätten Valio’s senaste produktlansering, en kvarg med smak av päron och kola. Perfekt för bakning, tänker Valio, och föreslår att blanda kvarg i degen för ett ”kvargsaftigt” resultat. Och tro det eller ej, men de har själva skickat in ordet som nyord till institutet för folk- och språkminnen.

/Kvargmobbaren (kvargmobbare, också ett ganska bra nyordsförslag?)

PS. Relaterad läsning: När ingredienslistan blir ett spoken word-performance

Läsaren Ylva uppmärksammade mig i en kommentar att Lindahls kvarg med smak av energidryck inte fanns på deras hemsida. Borta! Varför? Var det hela bara ett bisarrt aprilskämt? Har den aldrig funnits annat än på WWW? Eller har den funnits men plockats ur sortimentet? Jag bestämde mig för att gå till botten med detta. Älskar att säga så, ”gå till botten”. Det är nästan lika effektivt som att säga att man ”reder ut begreppen”. Trots att det i detta fall bara handlar om ett mail till Lindahls som tog tjugo sekunder att författa. Oavsett har jag fått svar på mina frågor, ett mycket snabbt sådant dessutom.

Inte den mest populära i sortimentet alltså, men tydligen har vi konsumenter inte samma känslor för drickvarianten av energidryckskvarget, hur det nu kommer sig. Det vore intressant att se denna smak på fler mejeriprodukter – hur skulle det tillexempel gå för en hårdost med energidrycksmak? Någonting säger mig att vi aldrig kommer att få svaret på den frågan.

/Slaktarn

Det här går inte att ta in. Det får mig att misstänka att allt jag trodde jag visste om världen är… fel? Människor vill äta kvarg med smak av energidryck? Människor vill äta kvarg med koffein i? Vad kommer härnäst? Energidryck med smak av kvarg? Jag famlar i mörkret.

För några månader sedan läste jag en reddit-tråd om ”grilled cheese” som blivit vida känd på grund av en av kommenterarnas minst sagt starka känslor i frågan. Vad är en grilled cheese, och hur mycket kan den modifieras innan det blir en melt? Läs själv så får du se.

Hårda och extremt uppröstade ord av redditanvändaren Fuck_Blue_Shells

Jag undrar vad Fuck_Blue_Shells skulle tycka om den grilled cheese 2.0 som föddes på Hongkong-kaféet Kala Toast, och som tagit Instagram med storm? En grillad ostmacka enligt principen bröd-ost-bröd, men med den ganska betydande variationen att osten väller ut i regnbågens alla färger när den delas.

Enligt källor ingen smakmässig sensation, och med det menas att den smakar varken mer eller mindre än som en hederlig grilled cheese. Betryggande ändå. Karamellfärg kommer, karamellfärg går. Kärleken till grillad ostmacka består.

För några dagar sedan läste jag en text i New York Times som hade rubriken hot skinny people are ditching salads for ’power bowls’. Den var rolig på många olika sätt. Kanske är det någon av er som läser som minns min förvirring gällande receptet på en så kallad smoothie-skål i matprogrammet Vegorätts första avsnitt. Jag har gått runt och funderat på det där med skålarna och tänkt att det måste vara något som förenar de där rätterna utöver serveringskärlet, att de alla innehåller någon gemensam komponent eller har en obligatorisk gemensam textur… ja, nånting.

Nu vet jag bättre. Jag vet nu, tack vare tidigare nämnda text, fyra saker.
1. De kan innehålla vad som helst
2. … men de ska helst innehålla 15% magert protein, 25% fullkorn, 35% grönsaker, 10% sås och 30% extrajox som nötter, groddar eller annat trams.
3. …Men det är inte så viktigt heller, för man kan lika gärna äta en ”acai-bowl” eller något sånt, och i den är det inga groddar.
4. Jag tror att jag råkade äta en ”bowl” till lunch för några veckor sedan när jag var på ett sånt där Renée Voltaire-fik! Den var tyvärr inte så god, men jag blev jättemätt.

Detta för mig alltså till den oundvikliga slutsatsen att det enda dessa ”bowls” har gemensamt är att de är skålar som innehåller mat. Att skålen plötsligt är het känns ungefär lika bisarrt som att hjulet skulle bli trendigt. Kanske kommer vi när klockan börjar närma sig fem börja slänga iväg sms till någon väl vald vän där vi föreslår att vi ska ses efter jobbet och ”ta en skål” istället för att ”ta ett glas”? Äsch. Jag fånar mig bara nu. Men inte bara – det känns faktiskt lite jobbigt. Som att jag håller på att tappa greppet där jag sitter med mina tallrikar och tänker att de minsann duger bra för mig. Herregud, är det i själva verket så att skålen är överlägsen tallriken, ungefär som att ätpinnar är överlägsna bestick? Och så sitter jag här och ojar mig i något slags imperfekt.

Fortsättning följer. Vare sig jag vill eller inte, verkar det som.
/Konservativ tallriks-lover