Efter den korruptionsskandal som skakat Sydkorea har protesterna mot den sittande presidenten Park Geun-Hye vuxit sig starkare för var dag som går. Presidenten vägrar avgå, och några dagar efter hennes tal den tjugonionde november samlades över 2,3 miljoner sydkoreaner i en ljusvaka för att kräva hennes avgång.

Bild härifrån

Samtidigt passar spritjätten Absolut Vodka på att lansera sitt senaste påhitt, en vodkasort med smak av kaffe, mandel och chili som de kallar ”Absolut Korea”, och för att marknadsföra produkten har de valt att ta fram en annons med ett bildmontage som anspelar på senaste tidens tända ljus-demonstrationer i landet.

Annonsen har provocerat och upprört många sydkoreaner, som tycker att företaget försöker kommersialisera och profitera på den demokratiska kampen. Enligt The Korea Herald har kritiken online mot annonsen varit massiv, och de citerar i en artikel på ämnet en av de kritiska rösterna: ”If Absolut Vodka had funded the vigils, this may seem like an appropriate message combining their image with a message about Koreans‘ will to move forward for a more democratic future. But this is just commercializing that photo and the current political climate.”

Att partiledare och mat är en suspekt mix vet vi sedan länge (jag säger bara: Fredrik Reinfeldt och korvgrytan), men nu tycks nya märklighetsrekord ha slagits! I en auktion på sajten Tradera bjuder nu Sverigedemokraterna ut en middag där partiledaren Jimmie Åkesson agerar privatkock. Pengarna som auktionen drar in kommer oavkortat gå till ”organisationer som stödjer Sveriges fattigpensionärer”, samt till Sverigedemokraternas egna stiftelse Hepatic, vars syfte är att ”hjälpa flyktingar i krisens närområde och bidra med matpaket till förföljda och utsatta kristna som sökt en fristad i Libanon”. Vilken mat som ska lagas kommer vinnaren och Jimmie överrens om, och lyckligtvis är hans spann stort: ”Han tillagar allt från traditionell svensk husmanskost till rätter med mer exotiska inslag, såsom tacos”. Budgivningen (i vilken bland annat SD-kritiska sajten Inte rasist men gett sig in) kommer att pågå fram till den åttonde december, och högsta budet ligger i nuläget på runt sextiotusen kronor.

Nå, nu till det märkliga. Bilden. På auktionssidan har man valt att lägga upp en bild som ska förtydliga vad vinsten är: Jimmie Åkesson i köket.

Inget konstigt med det, så länge man inte tar sig en mer noggrann titt på vad det egentligen är för ingredienser som står på köksbänken bredvid den kostymklädde och glatt smilande partiledaren. Vi har där: Ett paket havregryn, ett paket popcorn, en dalahäst och en klämflaska citronsaft. En fullkomligt obegriplig kombination.

Hur kommer sig nu detta? Jag har funderat lite, och kommit fram till två möjliga teorier.

Senaste tiden har jag med generande stort intresse stäckkollat på en amerikansk matlagningsshow där några amatörkockar tävlar mot varandra om vem som kan laga en given rätt bäst, men de utsätts för olika sabotage under matlagningens gång och tvingas improvisera sig till framgång. Ibland är sabotaget att en eller flera ingredienser de valt byts ut mot något annat som är vagt relaterat till ursprungsingrediensen. Kan det vara det som hänt Jimmie? Det är den enda rimliga förklaringen, utöver att fotografen möjligen inspirerats av pjäsen Halv åtta i mig som jag skrev om nyligen, där den matlagande huvudrollen lagar ”modern frukost” på brustabletten berocca, earl grey, popcorn och gröt. I pjäsen använder man sig av matlagningstävlingen som samtidskommentar, och Jimmies brokiga samling ingredienser tjänar ett liknande syfte – de är bara kulisser, och blir en bekräftelse på hur underligt vårt utbredda (som pjäsens regissör så bra uttryckte det:) ”kockrockslajvande” faktiskt är. Att allt är en show, och de där fyra ingredienserna som ställts fram har inget med matlagning att göra. De är helt enkelt ”modern frukost”: en representation av att laga mat, för att visa vad man är för slags människa.

Den som känner sig inspirerad och kreativ får gärna dela med sig av recept innehållande denna otippade ingredienskvartett i kommentarersfältet. Jag själv har tänkt så det knakar, men utan framgång.

/Slaktarn

Fågelinfluensan sprider sig över Europa och för med sig ond bråd död bland våra fjäderklädda vänner. Och en välförtjänt paus för alla stackars franska gäss och ankor som tvångsmatas för sin goda levers skull.

Den aktuella virusstammen kallas H5N8, och är en mutation av det virus som först upptäcktes bland fåglar i Kina 1996 (H5N1), som sedan också kom att döda även människor. 2004 var det dags igen, och fågelinfluensan spred sig explosionsartat i Asien för att sedan med flyttfåglar ta sig vidare till Afrika och Europa. Tidigare i år rapporterades det att H5N8-viruset upptäckts i Ryssland, och under hösten har flera andra länder rapporterat upptäckt.

Skandinavien har fram tills nyligen varit skonade från H5N8-epidemin, men för två dagar sedan upptäcktes ett fall av fågelinfluensan på en gård i Danmark, och igår kom rapporter om insjuknade fåglar även i södra Sverige. Viruset H5N8 har, till skillnad från tidigare virusstammar, tagit livet av vilda fåglar, vilket tyder på att det är mer aggressivt än sina föregångare i och med att det är dödligt för fler arter. Några dödsfall bland människor efter smitta av den aktuella virusstammen har dock (ännu?) inte inträffat.

Den här tiden på året är lite av fjäderfäindustrins guldålder, i och med de antågande högtiderna och allt vad det medför i form av mat. Spridningen av fågelinfluensa har dock satt käppar i hjulen för producenterna på alla möjliga vis. I Frankrike har gåsleverpriserna stigit efter att man upptäckt en tidigare stam av fågelinfluensa på en gård i Dordogneområdet redan i november förra året, varpå ett produktionsstopp trädde i kraft och varade mellan maj och augusti detta år. Den redan stukade foie gras-produktionen har dock ytterligare svårigheter framför sig: I och med spridningen av H5N8-viruset i grannänderna har fransmännen beslutat återigen stoppa produktionen, något som väntas leda till höjda priser inför högtidssäsongen och stora förluster för producenterna.

Begreppet foie gras betyder ungefär fet lever, och är resultatet av en övergödning av ankor och gäss vilket resulterar i en förstorad lever – en i grunden naturlig process, som hos vilda fåglar fungerar som en slags fettreserv inför vinterns flytt mot varmare breddgrader. I Frankrike används dock oftast en metod som kallas gavage, vilket innebär tvångsmatning genom att ett långt rör förs ner i djurens matstrupe, genom vilken man pumpar in en matblandning som är mycket fet och kolhydratrik.

Hos vilda fåglar kommer levern sällan upp till mer än två gånger sin normala storlek, men hos tvångsmatade djur blir levern vanligtvis upp till tio gånger större. Den grymma metoden är förbjuden i många länder, däribland Sverige, men tillåten i Frankrike, som står för sjuttiofem procent av världens foie gras-produktion. En nyligen gjord opinionsundersökning (utförd företaget OpinionWay på beställning av en djurrättsorganisation) visar dock att nästan av fransmännen vill se ett förbud mot gavage-metoden, vilket är en treprocentig ökning jämfört med tre år tidigare, och att 77 procent skulle föredra foie gras som inte var producerad genom tvångsmatning.

/Julia (den ordinarie signaturen är på semester till nästa blogginlägg)

Härom dagen när jag låg nerbäddad i sängen, halvdöd efter ett migränanfall, bestämde jag mig för att lyssna på några olika podcasts. Jag njöt ganska mycket av den här sessionen, ni vet den fantastiska kombinationen av självömkan och mys? Den känslan. Stark.

Sedan blev det mindre mys och mer självömkan, när jag tog mig att ett avsnitt av Fördomspodden, gästad av artisten Little Jinder. Hon sa att hon blev provocerad av personer som var intresserade av mat. Citat: ”Det finns ingenting som gör mig så avtänd och provocerad som när någon säger att den älskar mat. Det är så ointressant, mat för mig är liksom: visst, det kan vara gott, men jag bryr mig inte? Det ska in och det ska ut. Har de inget annat i sitt huvud? Det finns så mycket annat man kan intressera sig för i livet, och då väljer du mat. Jag tycker det är töntigt”. Nu är det inte meningen att den här texten ska handla om just personen som sa det, det är egentligen irrelevant, för det är inte en unik åsikt på något vis. Poängen: Jag kände mig naturligtvis träffad, eftersom jag är intresserad av mat, men framförallt på grund av detta: hon har rätt. Jag känner själv så, jätteofta. Framförallt känner jag så när jag pratar med vissa personer som kallar sig för ”foodies” på ett helt oironiskt vis, som älskar att äta ute men inte gillar att laga mat. Eller när jag läser en hundrade intervju med typ de som startade Flippin’ Burgers i förhoppning om att hitta någon slags inspiration. Ständigt den där känslan av att vi som gillar att prata om mat liksom gör en höna av en fjäder.

Varje gång jag ska motivera för någon varför jag är intresserad av mat känns det som att jag måste hålla ett brandtal. Jag går direkt in i någon slags försvarsposition, börjar redovisa olika samband mellan det stora (klimatet) och det lilla (findusköttbullarna min syster serverar sina barn). Ungefär: man behöver inte bara ett par smaklökar för att syssla med detta, man behöver en hjärna också, och att prata om mat är ett bra sätt att få igång samtal om andra saker. Jag känner mig ofta besvärad efter att ha avslutat ett sånt här tal, speciellt om personen nickar entusiastiskt men jag ser att deras ögon liksom är forskande och att de fortfarande inte riktigt förstår, och sedan frågar: var ska man gå och käka just nu då? Har du nåt restaurangtips? 

Jag smsade en vän och berättade om skamkänslorna som Little Jinder-intervjun hade framkallat. Hon skrev tillbaka: ”Tror du inte att hennes hat mot matälskare är nån slags starkhetselitism? Typ att de som behöver regelbundna vanor och god mat är töntar, det enda man behöver är öl och rostad macka ibland”. Ja, tänkte jag, så kan det vara. Återigen det där med att göra en höna av en fjäder – hur orkar de, de där matnördarna, har de inget bättre för sig?

Precis samma känsla får jag när jag blir ertappad med min passion för hudvård och smink. Jag älskar hudvård och smink, men jag tycker inte speciellt mycket om att prata om det då bemötandet nittio procent av tiden är något i stil med ”vet du vad, om du bara skulle låta huden vara ifred och andas skulle du inte behöva köpa alla de där serumen!”, eller ”du är fin som du är, du behöver inte täcka över din skönhet med allt det där sminket”. En slags moralism som antyder att jag är både ängslig och banal – det finns en gräns för hur mycket man kan hetsa upp sig över ett nytt sätt att tillaga ankbröst, och det finns en gräns för hur många youtubetutorials på temat contouring man kan svulla i sig. Mitt möte med Jinders irritation mot matmörderi framkallade samma känslor som när någon tittar på mig menande och säger ”jag tvättar ansiktet med tvål och vatten och sen smörjer jag in mig med nivea, det behöver inte vara mer komplicerat än så”, eller i fallet mat: ”sushi är gott, jag äter det och bajsar ut det, vad mer finns det att säga?”

Ja, vad mer finns det att säga? Tydligen sjuttiofyra sidor blogginlägg, eller vad det nu är jag är uppe i. Det lär bli några fler innan jag kastar in handduken. Nu ska jag lägga en fuktmask och laga en grilled cheese.

/Slaktarn

Om man sätter sig i baksätet i bilen utan att tänka efter ser låren groteska ut, som två utjästa avlånga degar mot sätet. Om man tänker efter kan man slippa, om man lyfter benen lite, håller foten i en vinkel nästan på tå, så blir låren spända istället och ser inte groteska ut. Jag var åtta eller nio år när jag kom på det. Ett tjugofemkilosbarn med tjugofem kilo för mycket funderingar på hur låren såg ut.

När jag gick i sexan var jag och badade med två vänner. Vi hade cyklat dit. En av oss hade ett cykellås som var av metall, u-format, och hon tog fram det och visade hur hon med nöd och näppe kunde trä det runt sin mage och låsa det med ett klickljud. Hon såg så stolt ut när det var på, där hon satt och höll andan och bevakade oss andra, försökte suga åt sig av det hon kunde se i våra ögon. Jag vet inte vad det var som syntes i våra ögon.

När vi gick i åttan skulle vi bada bastu med killarna. Vi hade bikinis. Min kompis kände sig obekväm och ville inte, vi hade ju precis ätit, och hennes mage skulle inte se platt nog ut, hon kunde inte vara med. Jag blev arg på henne för jag ville inte göra det ensam, men mest för att det kändes som en slags förolämpning, för en annan kompis jag hade låg på sjukhus och fick som bäst bara komma ut på övervakade permissioner. När jag hälsade på henne tänkte jag att det såg ut som att hon krypit in i ett stort tält snarare än klätt på sig vanliga kläder. Allt bara hängde, säckiga byxor och bylsiga sjok i många lager. Vi satt i besöksrummet och lade pärlplattor. Det kändes som att hon skulle gå sönder i flisor när jag kramade henne hejdå.

När jag av olika skäl skulle prova att avstå från socker en tid sa en kompis: nej nej nej du får inte, du är min minst ätstörda vän.

Vad svårt det har varit att inte få en helt uppfuckad relation till mat. Jag är helt utmattad. Är inte ni?