Det finns något magiskt över när man som tittare känner igen platser i filmer eller serier. En restaurang, en bardisk, ett gatuhörn. Som om de fiktiva karaktärerna finns på riktigt, lever mitt ibland oss. När som helst passerar du en av dem på gatan utan att märka det, och kanske bär en annan av dem skulden till att toalettsitsen var misstänkt uppvärmd när du satte dig? Deras draman i full gång parallellt med våra liv.

Eller tänk när man befinner sig på en plats man aldrig förr besökt men känner sig märkligt bekant med, och inser att det är just för att platsen agerat kuliss i en filmscen. Du har varit där förut, men du satt i soffan när du besökte den.

Jag har börjat kolla på serien Billions på HBO, och gjorde igår just en sådan upptäckt. I en scen där den federala åklagaren Chuck Roades ger en ung ekonomijournalist en present i form av en riktigt smaskig story sitter de på samma oansenliga hål-i-väggen-etablissemang som jag själv uppsökte när jag var i New York för precis ett år sedan: Saigon Vietnamese Sandwiches.

Kolla på stället! Anonymt så det förslår, och jag är oförskämt nöjd med att ha lyckats göra kopplingen. Var tvungen att gå tillbaka om jämföra med mina egna bilder från besöket för att bekräfta, hela upptäcksfärden i Chinatown finns att läsa om här.

/Slaktarn

Hej på er. Ännu en dag, ännu en samling brunchmackor. Med de veganska mackorna bakom oss blir det idag vegetariska. För varje ingrediensbegränsning som lättar ökar dock beslutsångesten – vilka ska man välja? Ni förstår säkert att de tre recept som följer är välförtjänta av exponeringen, givet konkurrensen.

Waldorfmackan

Patrick Bateman är upprörd, frågar sin flickvän Evelyn varför Donald Trump inte var inbjuden till julfesten. Flickvännen blir irriterad, säger att hans besatthet av Trump måste upphöra, att han beter sig som en idiot. Bateman svarar, sammanbitet: “It was the Waldorf salad, Evelyn. It was the Waldorf salad that was making me act like an ass!”. Jag älskar hur den här strama gamla salladen får kanalisera den spända stämningen! Här modifierar vi dock salladen till något lite mer vänligt, greppbart. En macka.

1. Waldorfsallad är en simpel sak som består av fyra huvudelement: valnötter, selleri, äpple och majonnäs. Till den här brunchmackan behöver vi göra valnötterna bredbara. Det åstadkommer du genom att börja med att rosta några rejäla nävar valnötter lätt i en panna. Lägg undan en halv deciliter, häll sedan resten i en matberedare. Mixa like crazy tills texturen blir tät och smulig. Skopa i en klick naturell färskost (ibland använder jag vispgrädde) och en nypa salt, blanda om ordentligt. Ration avgör du själv, men låt inte färskosten ta över.
2. Steg två är själva salladen. Hacka upp ett oskalat urkärnat äpple och en-två selleristjälkar, hacka valnötterna du lade åt sidan grovt och blanda ihop alltsammans med majonnäs – max en tesked. Det ska binda ihop, men inte bli kladdigt.
3. Utse en lämplig brödbit, förslagsvis ljus, och så monterar du alltsammans. Glöm inte att garnera med en tunt skuren äppelskiva och den finaste valnöt du kan gräva fram för extra retropoäng!

Frukost-Bánh Mì med sriraca och stekt ägg

Mackornas macka, denna gång i frukostvänligt utförande. Autentiskt vietnamesiskt, näh, men vem bryr sig när man är hungrig? Bánh mì bör dock aldrig tillredas på något annat än en riktigt, i brist på bättre ord, prasslig baguette, en som är lätt som ett moln med tunt krispigt skal.

1. Det finns en sak som sätter käppar i hjulen för tempot i det här receptet, och det är pickelsen. De behöver minst en timme i kylskåpet innan de kan konsumeras… men å andra sidan håller de i tre dagar när de väl är färdiga. Med andra ord: gör mycket och ät tills du storknar. För tillräckligt med pickles till en macka: börja med att blanda en matsked socker och två teskedar salt i en skål. Skär en morot och samma mängd rättika i späda stavar, blanda med salt/socker-mixen. Låt stå i tio minuter så att vätskan släpper och salt/socker-mixen är helt upplöst. Tillsätt en halv deciliter risvinäger och lika mycket vatten, rör runt och lägg i en lufttät behållare i kylen.
2. Lägg brödet att värmas några minuter i ugnen utan att ta färg. Stek under tiden ägg på medelvärme i rejält med smör, lägg åt sidan. Skär en skåra i brödet på längden, stryk eventuellt på ett lager majonnäs och definitivt en rejäl slatt sriracasås, lägg på pickels och generöst med koriander,, och slutligen äggen. Toppa med tunt skuren chili och vårlök. Ät upp allt själv, eller dela i mindre bitar om ni är flera.

Kartoffelmad

Ett danskt smörrebröd med ett tydligt budskap – det är potatis, det är mat. Tro dock för den sakens skull inte att det skulle vara något utan finess. I Köpenhamn kryllar det av smörrebrödställen, men råkar du befinna dig på Dyrehaven Spiseri tycker jag du ska slå till på just ett av detta slag.

1. Potatisen har huvudrollen och bör därför väljas ut med omsorg. Jag är mycket förtjust i mandelpotatis, men vanlig färskpotatis är mer än fullgod för ändamålet. Skrubba (eller skala om du måste) och koka i rejält saltat vatten. Låt svalna till rumstemperatur och skiva upp.
2. Stek gul lök i smör. Mycket lök! När den är gyllene och krispig plockar du upp den och lägger att svalna på  pappershandduk. Gå vidare med att blanda en klick räddfil med färskriven pepparrot – hur mycket pepparrot är omöjligt att säga, du måste smaka dig fram till mållinjen.
3. Monteringsdags! Innan vi börjar: var inte blygsam – högst matberg vinner. Fram med en stor tunn skiva danskt rågbröd och på med ett något relativt platt och stort salladsblad. Lägg ut potatisskivorna, huller om buller eller i fina formationer, och klicka på gräddfil. Dra några varv med svartpepparkranen, och så på med löken. Avslutningsvis toppar du hela skapelsen med ett monstruöst berg finhackad gräslök, och eventuellt krasse alternativt färsk körvel.

Med det tackar jag för mig, men ser redan fram emot morgondagen och allt vad det innebär – då blir det som utlovat extra allt. Fågel, fisk och mittemellan. Som vanligt uppskattas er input i ämnet, har ni egna vegetariska brunchmackefavoriter bör ni tala nu.

Kram! Tack! Hej!
/Slaktarn

Det finns en serie klipp på youtube från ett matlagningsprogram som heter Luke Nguyen’s Vietnam. Programmet går alltså ut på att en vietnamfödd kock som heter Luke Nguyen reser runt i det forna hemlandet för att utforska maten, laga den och äta den. Luke själv är en oerhört energisk typ, och hans exaltering över alla smaker och dofter går inte att ta miste på. Jag blir också exalterad, där jag ligger platt som en padda i soffan och följer Lukes äventyr bland rykande tamarindsoppor och krispiga papayasallader med räkor. Jag återupptog nyligen bekantskapen med den här serien efter att ha glömt bort den under lång tid. Blev genast peppad att frångå det gamla vanliga korianderträsket och utforska de lite klurigare och mindre välkända sidorna av det vietnamesiska köket. Först ut: färsk peppar.

Svartpeppar är vi alla så bekanta med att vi slutat fundera på vad det egentligen är, alltså att det är en växt som behöver lite omsorg innan de svarta kornen slutligen hamnar i en pepparkvarn på allemans köksbänk. Pepparplantan är en mångsidig sak som levererar tre olika sorters peppar, beroende på hur man tar hand om skörden: svartpeppar får man av att plocka halvmogna bär som jäser och torkas i solen, vitpeppar framställs av de helt mogna bären befrias från fruktköttet och sedan skalas och torkas. Grönpeppar får man av att plocka de omogna (gröna) bären och torka dem.

Att man i den vietnamesiska matkulturen utforskat pepparns alla olika tänkbara stadier är kanske inte så märkligt, då just Vietnam råkar vara världens största pepparproducent med sina trettiofyra procentandelar av den totala marknaden. Efter att ha sett ett avsnitt av ovan nämnda matlagningsprogram gick jag ner till min lokala asiatiska livs för att se vad jag kunde få med mig hem, och lyckligtvis hade de just färsk grön peppar. Skillnaden mellan den peppar vi alla är vana vid är stor. Färsk grön peppar är aromatisk och liksom fruktig i smaken, inte lika skarp som svarpeppar utan mild och gräsig. Att jag nu fick tag i ett paket betydde att jag kunde gå hem och laga en maträtt jag sett i programmet: långsamt brässerade kycklinglår med färsk grön peppar och kokosmjölk!

Här kommer klippet för den som är intresserad.

Jag har använt ungefär halva paketet. Det betyder att jag kan laga ännu en rätt med denna trevliga och rätt så spektakulära ingrediens, nämligen en slags stir fry med tofu! Efterfrågas mer information om det samt recept kommer jag naturligtvis inte sätta mig på tvären för det.

Carpe!
/Slaktarn

Hörni, för det första: vad svårt det är att fotografera saker som är formade som ovan. Allt ser liksom ut som bajskorvar. Tur att de omgivande romanescobladen lugnar eventuella misstankar.

Till saken då! Hönsfärs, that is. Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om handlade om Sanda ägg, en äggproducent med ovanligt fina förhållanden. Där nämndes lite snabbt att deras hönor blev till mat efter att de gått i pension, istället för att hamna på sophögen så som tyvärr är brukligt i branschen. Folk vill nämligen inte äta hönor, förstår ni. De vill äta kycklingar. Det betyder dock inte att hönor inte går att äta – tvärtom. De är både ätliga och inte helt sällan också goda. Därför kan man tycka att det om vi nu ändå ska äta deras ägg borde vara lite annorlunda, det här med hur hönornas livet-efter-detta ser ut.

Det var inte allt för länge sedan jag såg en hönsfärs av märket Scandinavian Organics i min lokala livsmedelsbutik. Kycklingfärs är ingen nyhet, det har funnits länge, men hönsfärs. Dessutom svensk, kravmärkt och ekologisk. ”Ekologisk” är ju ett ord som tyvärr börjar kännas vansinnigt urvattnat, men det ekologiska i det här fallet betyder att hönorna har fått vara ute så mycket det bara går, ungefär som hos hönorna på Sanda ägg. Det är alltså en avgörande skillnad i livskvalitén för hönorna. Tumregel då: ät dem inte om det inte står ekologisk på förpackningen. Om du mot all förmodan inte vill BRINNA I HELVETET.

Jag har sedan dess cirkulerat i en slags blyg dans kring denna färs, närmare och närmare för varje gång jag besökt butiken. Och så nu i veckan var det plötsligt dags. Fyrtio kronor fattigare, och så var den min. Gick hem och slet upp paketet som om det vore julafton eller någon annan finare högtid.

Med sån här hönsfärs kan man ju hitta på lite allt möjligt. Här är några idéer:

a) Krydda med oregano och riven parmesanost, rulla till små frikadeller som får koka i en rinnig tomatsås, och sedan serveras till spaghetti?
b) Använda till sina svenniga fredagstacos?
c) En hamburgerbiff som smaksätts med ras el hanout, och serveras i bröd tillsammans med siraccasås och massor av krispig sallad, och kanske smulad fetaost?
d) det jag gjorde, alltså det som syns på bilden ovan?

Om du valt alternativ d går du vidare såhär:

1. Slå på jasminris. Det står på förpackningen hur man gör.
2. Lägg din färs i en bunke och blanda med några olika kryddor: Chili, vitlök, ingefära och strimlade limeblad. Proportionerna på detta får du avgöra själv, men jag föreslår mycket ingefära och mycket limeblad.
3. Häll i några matskedar fisksås och hackad vårlök, och tillsätt ett ägg. Vill du av någon anledning inte använda ägg kan du ha i lite panko alternativt en gnutta mjöl. Man tar vad man har.
4. Forma färsen kring citrongräs som du bankat lite lätt på innan. Citröngräset ger inte bara en känsla av att du är ambitiös och mogen, att du har din shit together, utan ger också jättemycket smak! Stek i olja tills de är helt genomstekta.
5. Ät!

En riktig middagstipset-rätt detta, tycker ni inte?
/Slaktarn

Hej på samtliga. Förhoppningsvis tycker ni att det är kul att titta på mina semesterbilder, för nu ska ni få göra det igen. Den här gången ur fotoalbumet: Chinatown 13 Mars 2016. Jag har alltså ägnat en dag åt att strosa runt i Chinatown, för det mesta planlöst men med några undantag i form av rekommendationer på matställen jag grävt fram inför upptäcksfärden. Som vanligt var målet att äta så många enheter mat som möjlligt, och som vanligt följer de obligatoriska utmaningarna med det uppdraget: man kan bli mätt. När man är mätt kan man inte äta mer. Alltså måste mättnad undvikas så gott det går. Det är alltså klokt att vara fler än en när man sysslar med den här typen av aktiviteter.

Av en slump traskade jag förbi det här stället, som hade en lång kö av hungriga människor utanför. Alla ställen som har långa köer av väntande människor utanför är av förklarliga skäl intressanta, men på grund av just den långa kön tog jag inte reda på vad usp:en var genom att gå in, utan genom att knappra lite i telefonen istället. Det visade sig att Joe’s Shanghai är vida känt för sina ”soup dumplings”. Undertecknad kan alltså inte attestera detta, men lägger in en framgooglad bild på nämnda dumplings för att ge uttalandet lite tyngd.

För att stilla hungern gick jag in på Saigon Vietnamese Sandwishes på Broome Street för att få tag i en bahn mi. Ryktena säger att det ska vara den bästa. Den var mycket bra.

Promenerade vidare och passerade ett gäng stackars krabbor som var inbyggda i väggen i väntan på att få sitt öde beseglat.

På hål i väggen-stället Teado kan man dricka alla möjliga sorters te, men de är mest kända för sitt bubbel-te.

Och på ett helt annat tema: Är man det som här på WWW kallas för en beauty junkie, eller bara lite smått intresserad av handkrämer förpackade i burkar som ser ut som frukter, så vill man nog inte missa Tony Moly-butiken på 234 Canal Street. Tony Moly är alltså ett koreanskt skönhetsmärke som har supermycket bra hudvård och smink.

Det vekade oklokt att avsluta upptäcksfärden utan att äta en dumpling. Jag hade först tänkt besöka prosperity dumpling på Eldridge street, men de höll stängt, så jag tog mig till AA Japanese Noodle på 45 Bayard Street – ett av många ställen som tillverkar sin egen dumplingsdeg och nudlar. I fönstret satt en gobbe och sysslade med just detta. För drygt tjugo kronor fick jag fem pork dumplings av högsta klass och en utsikt över två ramenslurpande småpojkar.

Och ungefär här blev jag både för mätt och för trött för vidare äventyr.

Tack för denna gång,
/Slaktarn