Har aldrig varit så peppad på Way Out West som jag är i år! Kan ha att göra med tusen olika saker – min önskeartist sedan alltid Lauryn Hill kommer, jag har inte varit i Göteborg på evigheter, jag är kär, jag kommer gotta runt bland vänner från båda mina städer och upptäcka musik jag trodde jag hade koll på, festa dygnet runt och käka langos. Kan inte bli bättre. Hela våren och försommaren har jag fått frågan: Vad ska du göra i sommar? Way Out West har varit mitt svar – min enda plan. Och nu händer det! Perfekt avslutning på en lång men ganska ljummen semester att go out with a bang.

Vad jag faktist kan sammanfatta sommaren med är ändå alla musikdokumentärer jag har klämt i mig. Bland annat Amy och Kurt Cobain: Montage of Heck. Båda visas under festivalen på torsdagen och gillar man saker jag gillar så ska man se Amy men ta en nap under Cobain. Vet att den har blivit hyllad, men den är inte riktigt min typ av potatismos om man säger. Där Amy grep tag i mitt hjärta och gav henne ytterligare lager känns Cobain distansierad och förlåt, lite långtråkig. Nu är jag partisk eftersom jag följde Amy Winehouse musik intensivt sedan januari 2004 när jag flyttade till Brighton. Och förlåt igen – när OKEJ hade en dubbelsidig affisch där man kunde välja mellan att sätta upp Kurt Cobain eller Take That så kan ni ju gissa vilken av dem som fick krama min flickrumsvägg. Jag gillar Nirvanas musik men har inte varit superinsatt. Så därför tänkte jag att det var ett bra tillfälle att lära mig mer. Det gjorde jag väl på vissa sätt, men inte riktigt så som jag uppskattar. Det var lite för många animerade mellanspel för min smak (som ville illustrera hans process men bara kändes… Har ni sett den där UR-filmen om sex för ungdomar? Typ så), medan Amy kändes som att den gick igenom allt jag ville veta om henne, förtydligade hennes låttexter, hennes relationer, gav mig en inblick av vad som skulle kunnat gått genom hennes hjärna osv. Men en sak har de gemensamt: De visar hur föräldrar och vuxna är så bra på att fucka upp barn och ungdomar och vilka konsekvenser det kan få. Så se båda dokumentärerna men var redo för ett hjärtsnörp som inte släpper på ett tag. Här är förresten en bra artikel som jag var glad att jag hade läst innan jag såg Amy – den handlar om männen i hennes liv och hur de var hennes fördärv före och efter hennes död.

Ses på festivalområdet, nu drar jag till Göteborg!

Att jag har världens coolaste, mest intelligenta, varma, roliga och bad ass-vänner är vida känt. Idag vill jag lyfta fram en av dem. Elin. 

Elin har skrivit för Göteborgs Posten i fem år. Som ni känner till har man som frilansjournalist inte alltid mycket till val när det kommer till uppdrag. Om något inte känns helt rätt med uppdragsgivaren står man ändå ut därför att man behöver försörja sig, man brinner för det man gör och hur mycket valmöjlighet har man egentligen så som marknaden ser ut? Vågar man verkligen vara en krånglig person? Så som det egentligen är för de allra flesta människor i de allra flesta situationer – en behöver betala räkningar och vill inte riskera sin framtid så man gör det man behöver. Moral, övertygelser och känslor till trots. Men när det som känts ”inte helt rätt” eskalerar och pötsligt känns helt jävla fel, vad har man då för val? Och om man har ett val, vågar man göra det?

Därför är det en så mäktig grej det som hänt idag. Elin har sagt upp sig från sitt fasta frilansuppdrag som av många anses åtråvärt för att hon inte längre kan stå för vad tidningen har blivit. För de allra flesta i den här positionen finns inga alternativ, men Elin är äntligen i en ställning där hon just nu karriärmässigt har råd att göra ett val. Och är dessutom rakryggad nog att göra det och stå upp för det hon tycker är rätt. För just den där sista biten om att vara bad ass nog att faktiskt också ta steget när man kan, att säga tack och hej till något som får en själv och samhället att krympa, att vägra vara en del av det man tycker gör världen sämre – det är tyvärr inte särskilt vanligt. Inte heller att använda sin position till att synliggöra ett stort problem oavsett hur obekväm stämningen blir. Så om ni letar efter exempel på begrepp som råg i ryggen, hederlighet, integritet, ställningstagande och mod – look no further – Här är Elin Grelsson Almestad (och hennes text om varför hon slutar —> LÄS!).

Hatten av älskade vän!

Igår samlades 3000 personer på Norrmalmstorg för att demonstrera mot att SL låter Sverigedemokraterna annonsera i tunnelbanan. Jag var en av dem och här är vad kände när jag kom dit: Jahupp, så var vi här igen.

Vet ni, jag är så jävla trött på det här, vi var här för ett år sedan och nu händer det igen. Vad mer finns det att säga som inte redan är sagt? Jag har inget nytt att komma med i alla fall (jag sa bland annat detta och detta förra året). Och den lamslående tröttheten har tagit över mig det senaste halvåret, den där känslan av att vad fan spelar det för roll om jag aldrig får se konkreta exempel på hur det gör skillnad att försöka förklara om och om igen.

Men så plötsligt när jag stod där på torget så såg jag nya ansikten, människor som jag aldrig någonsin trodde jag skulle få se i en demostration. Jag insåg att jag ju har sett samma sak på nätet, så många nya som engagerat sig genom att skriva klagobrev till SL, sprida länkar och information. Hela sommaren har jag sett nya människor få upp ögonen och faktiskt våga börja sätta ord på det med Zara Larsson och Adam Tensta som exempel på något större. Det betyder något att ett fåtal personer lyckas dra ihop det här stora på ett dygn. Att så många säger fuck this still och står upp för andras rätt. Det gör skillnad.

Klicka här för att komma till panoramafotot på demon

Kolla vad mysigt när jag var med och snackade jämställda festivaler i Festival-TV:

På riktigt, år efter år har jag hoppats på min drömbokning till Way out West. Och nu fan hände det!!!!!

Livsläxa: lyssna alltid på mig!