Ni vet för ungefär femtusen år sedan när jag lärde er hur man skickar gifar i iMessage? Well, nu finns ett enklare sätt. Det kanske inte är lika säkert, men det är enkelt. Och jag gillar enkelt.

Gör så här:

1. Ladda ner GIF Keyboard-appen, ser ut så här och är gratis:

2. Gå in i Inställningar/Allmänt/Tangentbord/Tangentbord och välj Lägg till nytt tangentbord.

3. Välj GIF Keyboard.

4. Klicka på GIF Keyboard igen (alltså inte appen, utan i tangentbordsinställningar) och välj Tillåt full åtkomst

5. Gå tillbaka till din iMessage eller Messenger (funkar i båda) och där – längst ner till vänster där du väljer mellan olika tangentbord på den lilla jordgloben, t ex svenska, engelska, emoji – har nu gif-tangentbordet dykt upp. Ser ut så här:

Där kan du både söka gifar genom att skriva in ord eller trycka på emoji-symbolen uppe till höger (älskar emoji-sökningen). När du hittat gifen som genererar ”mogen”-kommentarer likt ovan så klickar du på den. Då kopieras den och du kan klistra in den i textfältet.

Ta-daa!

Ett annat alternativ är att ladda ner Giphy-appen, men då behöver du gå in i själva appen och leta upp din gif, kopiera den och klistra in den i ditt sms. Säkrare, men inte lika ENKELT (utgår dock ifrån att den har större urval av gifar än GIF Keyboard). Kommer ni på fler sätt eller hittar andra bättre gif-appar än den jag tipsade om så är luften fri i kommentarsfältet. <3

Skickat från min DeLorean

För er kortisar som inte är lika blessed som jag med långa armar (170 cm armar på 163 cm kropp, thank you very much) utan mer är av skolan behöver-ta-fram-en-pall-för-att-nå-till-högsta-hyllan har universum (läs: Pelle) nu hittat en genilösning för alla korta selfielovers som tycker de är för coola för selfiepinnar.

Den här killen:

Kolla bara: 

Hepp!

Jag orkar verkligen inte prata om politiska läget just nu. Världen har blivit en ännu större idiot och jag vill bara göra slut. Mina ilsketentakler är spända till max och så fort jag tänker på vad som händer är det som elektriska stötar som skjuter genom mig. Jag laddar upp till 1000% på noll sekunder och vill bara skrika och sparka på saker. Så vi kan prata om något annat. Som att jag fyllde 32 i måndags. Jag blev riktigt pampigt firad och all I have to show for it är den här bildserien från mitt vardagsrumsgolv. 

Och så kan vi prata om en riktigt stark födelsedagspresent som jag har gett mig själv. Om en månad ska jag åka till min kompis EvaLena i Småland och lära mig rida westernstil. NI HÖRDE MIG!!!!!

Alltså jag har inte ridit sen jag var den här storleken:

EvaLena och jag har varit kompisar sedan vi var 5 och 6 år gamla och några år senare kom jag in på ridningen genom henne. Hennes mamma brukade skjutsa oss till Clarebergs stall och hade alltid laddat bilen med polarmackor med stekt ägg som vi käkade på vägen dit *barndomsminneflash till att lyckas hålla andan genom hela Tingstadstunneln*. I alla fall, nuförtiden driver EvaLena Ängarnas Ranch utanför Ljungby och där lär hon bland annat ut westernridning som jag tänkte prova på och så är jag dösugen på att rida ut i snöig skog.

Obs att vi alla vet att detta kommer vara jag:

Men mest tänkte jag bara skrota runt, älta fler barndomsminnen, rota bland gamla foton och käka pannkakor. Fyfan vad jag längtar!

Om ni lyssnar lika mycket på Ji Nilsson som jag så kan ni inte ha missat att hon äntligen släppte sin EP Blue is the saddest colour idag. 

Vi måste prata om låten Nothing. 

Musikaliskt så passar den dig som också bölat mer än en gång på cykelturen över Götaälvbron till Bonnie Raitts I can’t make you love me. Jag hörde Nothing första gången för två veckor sedan. Jag stod på en t-baneperrong och tänkte ”Åh vad mysigt med en ny handklapp-gråtpop-dänga från Ji” pga älskar ju hennes låtar. Men så kom texten. Herregud! Plocka ut mitt hjärta och stampa på det why don’t you. Bröt ihop mitt framför alla på den där idiotiska perrongen. 

Tack, tack så jävla mycket. 

På tal om hur Nothing fick mig att känna så måste jag än en gång tipsa om mitt bästa radioinslag någonsin. I This American Life-avsnittet Break-Up finns ett fantastiskt reportage som heter Dr. Phil. Det handlar om en tjej som inser att hon aldrig kommer komma över sin brustna relation om hon inte skriver en kärlekslåt i samma stil som alla de hjärtskärande låtar hon själv ält-lyssnar på för att trösta sig (framför allt Against all odds aka Livets låt). För att få hjälp ringer hon upp Phil Collins och de pratar om hjärtesorg, break-ups och textförfattande. Exakt det han pratar om, hur att hålla det enkelt och kärnfullt gör låten mycket starkare är precis det Ji Nilsson lyckas med här. ”You don’t see me in the way you used to, when did it go away, I wonder is it gone”, snacka om att kunna ösa ner sina egna erfarenheter i hennes ord. Som en käftsmäll!

Det är obligatorisk lyssning för alla som antingen fått sitt hjärta söndersmulat eller är intresserade av låttexter (fick med exakt alla i någon av de två kategorierna va?). Här kan ni höra inslaget.