På lördagen skulle jag vara konferencier på Kulturkalaset i Göteborg så det var bara att samla ihop spillrorna av mig själv efter Sommarlov-festen och sätta mig på tåget uppåt. Väl framme försökte jag sova bort det värsta av mitt illamående hos min bästa Linda och sen var det bara att måla på mig ett nytt ansikte och vara *härlig*. Banden som spelade var Jonathan Johansson, Caligola och Jävlaranamma. Och så hände det som jag gissar inte ni heller har varit med om tidigare:

När jag skulle presentera det sista bandet stod jag först i kulissen för att kolla av hur många jag skulle säga hej och välkomna till. Typ 3000 pers. Och det är verkligen skrämmande nog. Dessutom hade jag tidigare under kvällen hört om säkerhetsmarkeringarna festivalen har för de olika banden som ska spela och det fanns bara en publik som hade fått den högsta, röda markeringen. Och den publiken stod och skrek framför mig just nu. Men så insåg jag att deras skrik och bröl och skanderande faktiskt var att den helvita publiken gemensamt chantade: UT MED PACKET! UT MED PACKET!

Eeh.. Ja, jag blev faktiskt ganska nervös. Jag smög bort till ljudteknikern och frågade: Vilka är packet? Är jag del av packet, vad menar de? Han visste inte riktigt, men nämnde något om att publiken har ett internskämt med bandet. Åkaaj tänkte jag och insåg att det bara var att köra. Så jag tog sats, knäppte av micken från stativet och bara gick ut på scenen och: Hallå allihopa!!! Först blev det lite tyst, som att de ville veta vad jag skulle säga sen började några dudes längst fram peka på mig och bua. Buandet blev högre och högre och fler och fler anslöt. Till slut hade jag en publik på 3000 pers som buade så högt det kunde mot mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag höjde rösten och försökte berätta färdigt om att området skulle vara öppet efter att bandet hade spelat klart. Det var helt omöjligt, deras buanden överröstade mig totalt och jag kunde inte annat än att le stort, peka med hela handen in mot kulisserna och säga: Varmt välkomna JÄVLARANAMMA!!! Inte fan skulle de få se hur chockad, livrädd och sårad jag var. Aldrig i livet.

Sen klev jag av scenen och försökte hitta en plats bakom bajamajorna att bara andas mig igenom det som nyss hänt. Medan jag står där och försöker reda ut det hela tar bandets första låt slut och då hör jag hur publiken återigen buar så högt de kan och skanderar UT MED PACKET!! Så fattar jag till slut att det här bandet som turnerat runt på studentnationer och bröliga fester i 30 år har en tvärtomgrej med sin publik där de SKA bua och skrika ut dem. Jaha.. så det var inte personligt i alla fall, men jag kände mig verkligen bortgjort. Och fortfarande rätt chockad. Till slut släppte det så klart och när bandet väl spelat klart kom de ut på baksidan av scenen och sa att de inte tänkte köra något extranummer, alltså var det mitt jobb att återigen gå upp på scenen och möta den ölstinna publiken, men den här gången med dåliga nyheter. Jag tog micken och skulle precis ta klivet ut på scen när jag bara slogs av ett stort FAN HELLER! Jag gör det inte. Jag utsätter mig inte för den här skiten igen, hur mycket arbetsmoral jag än har. Så jag satte tillbaka micken i stativet och sa till de som jobbade bakom scenen att ni kan göra det här om ni vill, men jag vägrar. De skrattade lite och sen släckte de scenlamporna och jag traskade hemåt med känslan av att jag nog aldrig igen kommer vara rädd för att stå inför en publik och prata, inte efter att ha varit med om det här.

Alltså de senaste dagarna.. Jag vet knappt var jag ska börja för det har hänt så himla mycket, det känns som att det har gått en månad.

Först åkte jag till Malmö i torsdags för att spela in det sista Sommarlovsprogrammet. Jag har ju trivts så himla bra där, så det var skitkul att komma tillbaka och hänga med alla igen. I slutet av tv-programmet är det alltid någon som ska ta badtempen, men i fredags hade tittarna bestämt att alla skulle hoppa i vattnet och precis så inledde vi även radioprogrammet:

Sen var det bara att kliva ur vattnet och fortsätta sändningen helt genomvåta:

Sen firade vi med en mustasch och hatt-fest (Obs! Bra kombo). Det bästa med att titta igenom bilderna från Malmö är att det inte är helt självklart vilka som är från arbetet och vilka som är från festen. Ganska gott tecken på att man har ett bra jobb!

Ja det är måndag och hösten är igång och du var inte klar med sommaren och vädret var skit and all that jazz.

Här är lite plåster på såren: Jag kallar henne Chaka Khan!

Åhå! Skratta er lyckliga för nu kommer ett asbra tips:

Matthew Gray Gubler (Dr. Spencer Reid i Criminal Minds) har en hemsida som jag upptäckte för ett par år sedan och även om jag ofta glömmer gå in och kolla vad som händer där, blir jag alltid så glad när jag kommer på det. Han är en sjukt kreativ person med skruvade perspektiv som bara maler ur sig idé efter idé. Han ritar (påminner mig om Quentin Blakes illustrationer, alltså han som illustrerat flera av Roald Dahls böcker), gör roliga filmer (kolla speciellt in The Unauthorized documentary of Matthew Gray Gubler), fotar, läser sagor, bloggar och massa massa mer. Hemsidan är så bred med så mycket intressant plotter att det är meningslöst att titta på genom en telefon, så vänta tills du sitter vid en dator och har lite tid.

Busslasterna med fans från andra städer kom fram. 10 min kvar tills bandet spelar.

Skickat från min iPhone