^{Alice och Cass från Klitteraturklubben. Foto: Alice}

Jag har kommit in i ett sånt gött läsflow i sommar precis som jag gör varje år. När jag var yngre var jag en riktig bokmal (som man ju lätt blir om man inte har jättemånga vänner i skolan), jag brukade leva halva mitt liv på Linnéstadens bibliotek i Göteborg och ofta så gömde jag böckerna jag ville läsa under och bakom hyllorna så att ingen annan skulle stjäla dem ifrån mig/låna dem innan jag hann läsa klart. Det var något alldlels särskilt med att försvinna in i andra världar och för en stund vara någon annan än mig själv. Jag lånade nästan aldrig hem böckerna utan grejen var just att sitta i min favoritfotölj på tredje våningen och gömma mig för allt och alla. I alla tusen och åter tusen andrahandsflyttar jag har gjort har jag kånkat med mig bananlådor fulla med böcker, inte för att jag skulle läsa dem så mycket som att jag aldrig känner mig hemma förrän mina böcker ligger framme så att jag kan se dem.

Nuförtiden läser jag nästan bara på sommaren och jag gillar egentligen inte att det har blivit så eftersom jag fortfarande är rätt bra på att koppla på fantasin och försvinna bort. Jag kan leva mig in så mycket att jag börjar härma minerna som beskrivs i boken (det ser verkligen jättesmart ut) eller ”knycka med håret” som det alltid beskrevs att Jessica gjorde i Tvillingarna-böckerna. Jag kan börja stresssvettas och hyperventilera om de blir för spännande eller skrika till om det blir för läskigt. Jag gråter lika lätt som när jag tittar på film och när en bok är för bra så läser jag så långsamt det bara går för att inte behöva ta farväl av världen jag hamnat i.

Och ändå så läser jag bara på sommaren. Jag vet inte vad jag kan skylla på mer än att det helt enkelt är närmare till hands att slå på en tv-serie. Kanske att jag inte fixar att läsa mer än några enstaka sidor i taget när jag är trött, att det liksom inte känns värt det om jag inte får ha ett par timmar om dagen med boken ända tills jag läst ut den..?  I alla fall, detta är en av anledningarna till att jag är så glad att vara med i en bokklubb. Det verkar som att flera av tjejerna har samma lathet när det kommer till böcker och det blir lättare att inte ge upp så fort det blir lite långtråkigt när man vet att man ska mötas upp snart och prata om boken. Det är inte särskilt kul att vara den enda som inte läst ut när vi ses.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här mer än att.. ja ingenting. Hur gör ni för att hålla igång läsandet när skolan/jobbet kör igång och man är helt söndermanglad i hjärnan när man kommer hem på kvällen? Pallar ni att läsa då? Var läser ni helst och vad är den ultimata läsmusiken?

Så mycket jag älskar dessa sommarlovsdagar! Ni vet när man spontant möter upp någon och så kommer fler och fler och ansluter och man hittar på spontangrej efter spontangrej? Det allra bästa är när det får hålla på ett par dagar i rad. Som igår kväll när jag var så brutalt uttråkad och skickade iväg det här sms:et:

Kaffe blev istället balkonghäng med rosé, biltur till Husby, en helt sjukt god middag på en somalisk restaurang och sen rödvin på en annan balkong. Och naturligtvis det viktigaste, ca fem tusen doser blablablabla.

Idag var det samma sak. Egentligen skulle jag bada med Malmen men på vägen dit blev det timmar av kaffe på Sorelle medan gänget blev större och större och den lilla uteserveringen till slut enbart bestod av vårt sällskap. När solen nästan tagit kål på oss gav vi upp och möttes upp igen borta på klipporna vid Kristineberg. <3 Kungsholmen! Jag vet inte hur många timmar det handlar om, men det är just det som är grejen. Att inte känna att man måste eller vill vara någon annanstans än just här och nu.

Efter att de andra dragit satt Malmen och jag och tjötade i någon timme till innan vi långsamt med varsin glass i handen promenerade längs med vattnet hemåt medan solen började gå ner. Jag vill aldrig att sommaren ska ta slut, det är så bra nu.

Nu är jag äntligen tillbaka från öar och urskogar. Jag är som sagt absolut inte alls ett naturbarn, asfalt och höghus är tryggheten för mig och efter nästan tre veckor utan internetuppkoppling är det faktiskt jätteskönt att vara tillbaka. Jag börjar känna av ett rastlöshetspirr i kroppen som bara kan betyda att jag är redo att köra igång allt igen. Att jag dessutom har fått tillbaka en telefon som fungerar och har ett minneskort så att jag kan ta bilder är ju bara himmelreich!

Men veckorna som har varit har sett ut ungefär så här:

Först åkte jag för att hälsa på min kille på hans sommarjobb på Barnens Ö. Där kände jag mig så extremt hemma bland hans kollegor att jag inte bara stannade kvar mycket längre än tänkt, jag åkte dessutom tillbaka för att vara med och fixa en avslutningsfest på temat 8-bit. Jag har alltid varit snudd på för överambitiös när det kommer till temafester och utklädnader och har de senaste åren tonat ner en del av det där i mig eftersom jag känt mig lite töntig som försköer så mycket. Men som sagt, på Barnens Ö mötte jag mina likar. Middagen serverades i en klassisk Super Mario-bana:

..som naturligtvis inte gör sig så bra på bild, men det såg jävligt coolt ut. Musiken var bara bitpop och efterrätten som jag gjorde men inte tog någon bild på var citronmarängpajer upplagda som pacman. Alltså själva pajerna var tokgula med en pajbit borttagen så att det blev som en mun och sen runt om i raka led låg maränger i mindre formar som pacmännen skulle äta (så tufft!).

För att komma in på festen var alla deltagare tvugna att gå en hinderbana till Super Mario-musik, bland annat hoppa över marschaller och köttätande växter och sen till slut hoppa upp och slå huvudet i en tärningsformad kudde som hängde från taket med en plinga i. När de lyckats med det så föll det ner en peng (ett Mariekex). När de var klara kom de in till Tetris-VM, ett slags loungehäng med en Tetrisskärmsläckare på projektorduken där de fick dricka energidryck från Euroshopper och käka Billyspizzabitar och chips med varma mackorsmak.

Deltagarna var lika ambitiösa som arrangörerna:

(Prinsessan i Super Mario, ett åttabitarspussel, Link och en köttätande växt)

(Mario, flugsvamp, Sonic, Tetris mfl)

Casten bestod även av Donatello, Donkey Kong, en sushikock (8 bitar hö hö), random nerds med olja i håret och under amrmarna för full effekt och ryska landslaget i Blades of Steel. Vi dansade till 4 på morgonen och körde några fantastiska pass Videoke (musikvideos på projektorduk där alla härmar Beyoncé, Bollywood, Lili & Susie och Orups danssteg).

Ganska precis efter att vi kom hem drog M och jag till landet för en veckas blåbärsplockning, bygge av gapskjul och föråd, bad, läsning, firande av 4-årsdag, skäggfrisering, OS, regn och kräftskiva:

Jag har haft det så himla fint, men ÅH vad skönt det är att vara tillbaka! M och jag åt just en frukost på balkongen innan han packade sin väska och drog tillbaka till landet en vecka till. Själv tänkte jag leta upp de som inte dragit till Way Out West och andas in lite avgaser. Ses!

Dags för del 5 i serien You’ve got Brev! – sommarföljetången där Tobias N och jag brevväxlar, tipsar om de populärkulturella diamanterna bland grillkolen och förhoppningsvis lär oss någonting på vägen.

Det hela är enkelt, genom en new school brevväxling ber vi vår kompanjon om det vi behöver allra mest just nu och efter ett par dagar får vi svar. Inbox-plinget har aldrig låtit så ljuvligt! Vi är varandras apotekare, shamaner och regndansare och ni få följa med på resan.

Tidigare brev i serien: Tårar, Karta och Kompass, Staden, Lugna nerver.

Hej S,

Jag såg Rize häromdagen. Den var jättefin. Jag visste nog inte att jag gillade krumping innan jag såg den. En kille i filmen sa att de höll på med ”urban ballet”, jag skrattade lite när han sa det för att det lät så himla klyschigt, som något alla stadens marginaliserade som brinner för något säger. Samtidigt var det så fruktansvärt vackert att han sa det. Att det för honom verkligen inte var någon klyscha.

Tack för den. Den behövdes. Jag jobbar mycket just nu och har bestämt att om en vecka är det nog. Då tar jag ledigt. Då reser jag iväg, långt bort. Det känns som att jag behöver liksom något som motiverar mig. Något som peppar och lyfter och är som ett tal i en sportfilm där Billy Bob Thornton är en snäll coach som säger att perfektion handlar om att ha kärlek i hjärtat. Ger du mig det är du jättesnäll?

Kramar och allt det bästa,
T-pain

T-Pain alltså? :)

Sitter på en uteservering i Färila (eller Pherilla som jag kallar det) och känner mig som en sån där pappa i Telia-reklamen som springer runt på landet och jagar internetet med datorn i famnen. Här på landet har jag verkligen fått sätta min mörkrädsla på prov. Naturen och jag är inte direkt goda vänner och i Enskogen där min killes familj har sin stuga blir det mörkare och tystare än någon annanstans. Med andra ord en utmärkt plats för galna yxmördare att gömma i skogen och vänta in offret som ska ut och nattkissa på dasset. Jag är inte det minsta bekant med ambient-genren och jag vet inte ens om jag gillar den, men den hjälper enormt mycket. Den får allt att kännas som det braiga med filmen Cocoon, en egen liten bubbla av oläskigt mys.

Så till ditt krux. Det svåra med att arbeta som frilans upplever jag är att hålla ut. I andra jobbsammanhang kan man få en tydligare överblick med en tydlig början och ett slut eller i alla fall ett klarare skeende med stöd från kollegor och en slags trygghet som man kan luta sig tillbaka på när orken tryter. Men för mig kräver frilansandet mycket mer, man behöver en annan slags tillit till sin egen förmåga, en uthållighet och förståelse för cykler och ett enormt tålamod. Och när man ser slutet på en period av slit (som jag tycker mig ha sett att du varit i nu) så blir det nästan tyngre. När det bara är lite lite kvar innan man kan få slappna av. Slutspurtar kan suga så jävla hårt.

När jag läste ditt brev kom jag att tänka på en bok som jag faktiskt aldrig läste ut, men som peppade mig enormt mycket i den känslan som jag sällan lyckas känna: att vägen till målet är det största målet i sig. Att känna utveckling i varje litet steg på resan och inte slås ner av motgångarna och sega perioder utan att istället lyfta blicken och kämpa ytterligare lite till. Du kanske redan har läst den, men bläddra i så fall igenom den igen: Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Jag som avskyr att springa och som aldrig vågar göra något jag inte är helt säker på att jag klarar av fick för mig att nu jävlar ska jag bli en sån som bara drar på mig dojjorna och låter tofsen studsa från sida till sida genom Slottskogen till Curtis Mayfields Move On Up. Det gick inte alls särskilt bra, jag kom knappt igenom låten. Men skit samma, poängen var att jag var beredd att jobba på något. Jag var redo att börja från grunden och steg för steg bli bättre. Framför allt beskrev han just de där tvivlande mellanperioderna där man undrar vad fan man håller på med på ett så bra och tröstande sätt. Du vet när man är nära att bara skita i allt och ge upp för att man någonstans vet innerst inne att man inte kommer att klara det. Enda anledningen till att jag aldrig läste klart var att jag blev så peppad att jag var tvungen att slänga iväg boken och ge mig ut och göra istället för att läsa om det.
Kanske har det att göra med att han började springa först som 30-åring och nu springer maraton varje år. Fan, kan han kan väl jag? Oavsett vad det gäller. För naturligtvis handlar det inte om att man måste ut och kuta ett lopp bara för att man läst att han gör det (även om jag vet ganska många som bestämde sig för att göra samma sak som jag när de läst boken), men att istället för att en Billy Bob hjälper en hitta kraften att måla på sig de svarta strecken under ögonen och vinna den sista matchen i filmen kanske istället låta Murakami få en att se att det allra viktigaste är träningsmontaget på vägen dit. För när man ser det orkar man så mycket mer och slutspurten blir bara en liten piss i havet. Som den där stjärtiga men asbra ASICS-reklamen säger: I am made of all the days you don’t see not just the one you do.

Hugz,
Samuraja

Skickat från min iPhone