Ja, de har hästar på scen.

Skickat från min iPhone

Okej, så ikväll är jag alltså konferencier på Kulturkalaset i Göteborg, det betyder alltså att du som är på plats bör komma förbi Kungstorget från kl 18 för att kolla in Jonathan Johansson som börjar spela då. Senare kör även Caligola och Jävlaranamma.

Detta med att vara konferencier är himla speciellt, man ska vara härlig och kul, säga intressanta saker om de som ska uppträda men ändå inte vara jobbig och i vägen. Det värsta jag vet är spexare som egentligen önskar att alla var där för att se just dem *brrr*. Men ändå får jag ibland tvångstankar när jag står på scen inför mycket folk, nästan som människor med höjdrädsla som får för sig att de kommer hoppa. För det är klart att även om jag har pratat inför folk i över 15 år så finns det ändå en viss nerv precis innan jag ska upp på en scen, innan jag har hunnit bli varm i kläderna. Jag är aldrig rädd för att kissa på mig eller göra bort mig egentligen, för det är verkligen ingen big deal att råka säga fel och urin är bara mysigt. Det handlar snarare om den där stunden innan jag har landat i mig själv på scen, när kroppen kanske reagerar nervöst fast jag själv, i huvudet, känner att jag har koll. Då kan jag ibland bli rädd för att adrenalinpåslaget ska göra mig för tänd så att jag utanför min egen kontroll får för mig att göra som den här killen:

Är i Malmö för att vara med på Sommarlovsradions allra sista sändning för i år. Hittills har vi alltid haft musikgäster på fredagarna men idag ska Malin, Joni, Kringlan, Kim och jag hänga den lilla kvart vi har. Och som musikinslag ska vi alla köra Vänlåten (en låt som har byggts fram med hjälp av tittarna och lyssnarna under sommaren). En hoppas även att få prova på den där fantastiska kräftdräkten som Joni har på sig.

Klockan 10.03 kör vi och ni kan kolla in hela spektaklet live via webb-tv:n.

Jag älskar såklart klipp och bilder på artister och skådisar från när de var barn. Den senaste tiden har jag snöat in mer än vanligt, kolla till exempel in det här från Mickey Mouse Club 1994: Britney och Justin kör I’ll take you there:

Alltså när Justin kommer in med sin Rub-A-Dub-style!!!

Om det är något jag är helt överjävligt värdelösast på så är det att packa. Alltså egentligen är det väldigt sällan som jag glömmer att ta med mig något pga kontrollfreak av monstruösa mått, men jag har svårt att hålla ett kallt huvud kring det hela.

Hur jag fixade att resa fram och tillbaka mellan Stockholm och Malmö halva sommaren eller ha ett långdistansförhållande stora delar av min relation är ett mirakel inte ens min fantastiska hjärna förstår. I början av augusti lade Gwynnie upp en packningslista som säkert är jättevettig men allt jag kan tänka på är saker som att jag har slut på schampo och balsam. En mindre besatt person kanske hade tänkt att det inte är någon fara, att man bara kan köpa nytt när man väl är på plats och det stämmer. Men då tar ju flaskorna massa plats som jag kanske behöver till annat! Och tänk om flaskorna skulle börja läcka… Ni fattar, jag är packningens Rain Man. Det måste helt enkelt stämma, annars blir det fel, fel, fel! Så ni förstår hur glad jag blev när jag hittade ett sånt där smart 14-delars travel kit på Clas Ohlson för 80 pix. Ni vet, dem burkar och flaskor i olika praktiska storlekar och förtryckta klisterlappar att sätta på. Jag skämtar inte, jag är den här människan på riktigt. Jag kan knappt gå in i en Ordning & Reda-butik utan att komma tre gånger i brallan.

Ärligt talat har jag ingen aning om vad jag ska ha i alla dessa burkar och flaskor.. men bara att jag har dem ifall jag skulle komma på ett behov känns bra. Come what may, apokalypser, tornados, ett år i en bomb shelter, det spelar ingen roll. Jag är k(l)ittad!