Rhea Pearlman:
Danny Devito:
Dags för del 3 i serien You’ve got Brev! – sommarföljetången där Tobias och jag brevväxlar, tipsar om de populärkulturella diamanterna bland grillkolen och förhoppningsvis lär oss någonting på vägen.
Det hela är enkelt, genom en new school brevväxling ber vi vår kompanjon om det vi behöver allra mest just nu och efter ett par dagar får vi svar. Inbox-plinget har aldrig låtit så ljuvligt! Vi är varandras apotekare, shamaner och regndansare och ni få följa med på resan.
Tidigare brev i serien: Tårar, Karta och Kompass.
Hej S,
Jag har precis kommit hem från den där västkusten och jag vet verkligen inte. Den känns på många vis så extremt intetsägande och lättsmält. Det har säkert mer att göra med att jag varit på landet. I skogen.
Jag älskar landet. Älskar skogen. Tycker att ofrånkomligen väcker ett urtillstånd i hur jag känner och är. Något som är naturligt, där alla sinnen är lugna och behagliga. När jag läste Hunger Games-trilogin var det delarna där Katniss rörde sig ut från distriktens gråa monotoni in i någon form av vild lövskog som all närhet tog form. Där var hon som mest mänsklig, som mest utblottad men även som mest fri.
Jag känner igen det. Men allt det där blir ganska snart påfrestande, nästan invaderande. Allt blir så himla nära och när man åter ser upplysta gator, butiker utan öppettider människor höljda i sin anonymitet blir det närmast en lugnande upplevelse. Det är då jag känner hur jag älskar staden, och att jag vill frossa i den. Ge mig berättelser, bilder, ljud eller vad som helst. Bara de handlar om staden.
xx
T
Dear T,
Välkommen tillbaka till stan!
Och stort tack för dina tips. Älskar att du påminde mig om hur mycket jag tycker om Working Girl (alltså tänk att få vara det sjätte syskonet Cusack!) och jag ska hugga in i boken snarast!
Mm, sitter just precis som du i gränslandet mellan verkligheten i stan och det som i alla fall för mig är flykten på landet, att fullständigt vara i fred. Men jag är i grunden ett stadsbarn, eller ärligt talat så har jag precis lärt mig tycka om tystnaden och isoleringen på landet och varje gång jag kommer tillbaka till stan känner jag ett pirr i magen. För mig är stan allra vackrast och mest min egen på natten. Det finns inget bättre än att promenera genom stadens kvarter när man vet att människor ligger och sover tryggt i sina lägenheter och allt som hörs är mina fotsteg på trottoaren, mina andetag och bilarna som åker förbi. Därför satte jag ihop en spellista till dig med några av mina nattpromenadslåtar. Några av låtarna har hängt med i flera år och en del är lite är nyare, men alla ger mig samma sköna stadskänsla som jag älskar att vältra mig i, speciellt på sommaren på väg hem från krogen. Du har en hel timme på dig att känna dig ensammast, mäktigast, mest på jorden. Apokalyps på det bra sättet om du förstår.. Som den där scenen i Donnie Darko när han cyklar i skymningen och bara försöker lista ut allt.
Sen ett tips till: LA-fotografen David LaChapelles dokumentär Rize från 2005. Den är på ett sätt den totala motsatsen till spellistan. Den handlar (bland annat) om fattiga unga människor i LA som kommer på en egen dansstil som heter krumping. Nu är den stilen rätt känd i och med att en av huvudpersonerna i filmen, Lil C, ofta är en av domarna i So You Think You Can Dance. Även Madonna passade på att göra en “Madonna” och plockade in dansstilen i videon till Hung Up. Men filmen handlar inte så mycket om dansen, som den handlar om de unga människorna som dansar den, hur allt de bär på kommer ut i rörelserna. Sorger, glädje, fattigdom, orättvisor och en så överjävligt stark vilja att ändå ta sig igenom. Utan att låta för stjärtig blir dansen ett sätt att överleva och styrka att välja en annan väg än den som kanske verkar närmast till hands. Och när spellistan visar hur ensam man kan vara i en stad full med folk påminner filmen den täta, fullsmockade känslan en storstad har. För en stad är ingenting utan alla människor och deras liv som fyller den. Det här är inte en skildring av romantiska amerikanska brandstegar eller sena sommarkvällar med färgade lampor och bakgårdsfester, den här filmen gör ont. Men det är så värt det.
Nu fick du ju inte riktigt vad du frågade efter, men det tycker du bara om ;)
Sommarkramar på väg ut till Barnens Ö igen,
S
Att jag skulle tycka så mycket om Barnens Ö, vem hade kunnat ana? Jag skulle hälsa på i två dagar och nu kom jag precis innanför dörren, nästan en vecka senare.. Jag har solat, badat (med bada menar jag hoppa i – klättra upp, hoppa i – klättra upp, hoppa i – klättra upp x 10000000), gått världens läskigaste spökrunda på en övergiven kollogård mitt i natten när det blixtrade och åskade, åkt motorbåt, gått i en fårhage, läst ut 50 Shades of Grey och ätit ca en miljard skorpor med honung på. Men så knackar ju verklighetsjäveln på med räkningar mm. Jag är absolut inte hon som ”njuter av att vara utan internet ett tag”, men att bara vara fokuserad på huruvida jag ska hoppa i vattnet igen eller inte är riktigt fint.
Jag kom hem med två kompisarmband, ett långt fint samtal på temat It get’s better med en 16-åring (medan han knöt ett av mina armband), en driljon myggbett och ett sug i magen efter att jobba på kollo nästa sommar. Eftersom jag fortfarande inte fått min nya telefon efter att den förra blev stulen har jag inte ett enda foto att visa. Men jag lovar att det var hur fint som helst och jag blev så förförd av den där ön att jag åker tillbaka redan imorgon för att gå på fest. Hepp!
Det är tydligen inte bara okända människor som lägger upp mer eller mindre – dock ALLTID – pinsamma videos på nätet när de sjunger med i någon hit, även idolbarn gört. Här i form av Willow Smith som sjunger Frank Oceans Thinkin about you. Eller som hon säger, en tribute till hennes bror och Justin Biebers urusla version av samma låt.
|
|
