Något jag överhuvudtaget inte gjort i sommar är att träna. Jag fick ett litet skov i våras när jag hade tid att köra på och det är lite det som är grejen med träning för mig: noggrann prioritering. Alltså, för mig är inte träning någon naturlig del av mitt liv utan det är något jag hela tiden måste ställa mig in på och ta tid till. Vissa människor verkar ha ett annat mer självklart förhållningssätt till träning där det inte är något man kan välja bort, men för mig är det ett extremt aktivt val att ta tag i det och så fort något roligare dyker upp så är träningen det första som ryker. Så fort jag faller ur blir tröskeln tillbaka dödshög. Men med tiden börjar jag faktiskt tycka att det blir roligare att träna så igår provade Malmen och jag på Ruffie i Rålambshovsparken. Ruffie har allt jag inte fixar med träning. Det är utomhus, framför förbipasserande människor som stannar upp och tittar, man tränar i par och dessutom finns det inga som helst genvägar när man blir lite trött. Men det sjuka var att jag liksom inte hade tid att tänka på allt det där, det var alldeles för roligt och utmanande (på det bra sättet, att man vill bli bättre hela tiden). Plus att flera av övningarna först när de presenterades såg ut som en omöjlighet, men när det väl gick så kände jag mig så stark och bra, trots att jag som sagt är rätt otränad just nu. Sjukt peppande! Om man dessutom, som jag, har brottats mycket med sitt syskon under uppväxten så blir det extra kul att försöka knuffa på sin partner och få den att tappa balansen.
Efteråt gick vi till Sorelle och fikade sönder våra hjärnor.
