Plocka ut finglasen, dra på dig partyhatten och spänn fast laddningssladden i datorn för nu kör vi igång! Tobias Norström och jag har gått samman för att skapa ett bloggsamarbete som kommer få dig att önska att det regnar hela sommaren. Eller åtminstone kommer vi att plocka fram det allra bästa ur de populärkulturella gömmorna, specialanpassat efter den andras önskemål. För vad är väl populärkultur om inte kramkudden man behöver när livet rasar, kompassen när man är vilse eller det extra lyftet man behöver när man är på väg ut i natten?
Det hela är enkelt, genom en new school brevväxling ber vi vår kompanjon om det vi behöver allra mest just nu och efter ett par dagar får vi svar. Inbox-plinget har aldrig låtit så ljuvligt! Vi är varandras apotekare, shamaner och regndansare och ni få följa med på resan.
Välkomna till You’ve got Brev!
Hej Soraya,
Jag hoppas den här sommaren är snäll mot dig. Den är hektisk och prövande mot mig. Antar att den inte bestämt sig om jag ska få ha det bra eller ej. Det känns okej ändå, tror jag.
Jag har inte gråtit på ganska länge nu. Tror jag behöver det. Jag tänkte att du kanske kunde hjäpa mig med det? Asså jag menar inte att jag behöver ett riktigt bryt, eller ens en helkväll med våta kinder och en hulkande bröstkorg. Vill mest rensa ur känslokanalerna lite. Något renande.
Jag läste Joan Didions A Year of Magical Thinking i våras och det var fan för mycket, sådär så att varje gång man läste blev en session ner i något slags smärta som bara gör ont och sedan efteråt tänker man bara på hur värdelöst allt kan vara. Jag behöver lite antitesen till det. Inget sådant som får en att ifrågasätta allt. Men heller Inget lyckligt. Inget vackert som när Harry förklarar sin kärlek för Sally.
Snarare som när man ser slutscenen i Kramer vs. Kramer första gången och Meryl Streep och Dustin Hoffman gråter tillsammans och hon ställer sig i hissen och frågar hur hon ser ut och han bara säger “terrific”. Precis så faktiskt. Tårar som påminner om att allt inte alltid är bra men att det ändå är okej.
Hjälp mig visa att det ändå är okej…
Hoppas du har en fin vecka.
xx
T
Hej Tobias,
Sitter på min balkong och tittar ut över småregnet över innergården och tänker på hur passande det är för känslan du är ute efter. Hur regnet rensar upp i stadsluften på sommaren och gör plats för nya andetag, hur det ger kraft att börja om igen. Som du sa: renande.
Och så tittar jag om på den där scenen i Kramer vs. Kramer och muttrar “det är synd om människorna”. För det är det. Så jävla synd om oss. Ibland behöver man bara rulla runt i det där en stund för att kunna lyfta blicken och gå vidare. För mig beskriver HBO:s tv-serie Tell me you love me från 2007 exakt det där du är ute efter. Hur fint och fult och ljuvligt och jävligt och berusande och sorgligt allt är, men ändå bara är. Hur det inte kan vara på något annat sätt för att det helt enkelt är så det är att finnas till.
Tell me you love me handlar om tre olika par med tre olika problem, alla går det till samma parterapeut och i viss mån handlar det även om hennes relation till sin man. Alla paren skulle kunna vara de man irriterar sig på på facebook. De lägger säkert upp instagramfiltrerade bilder på sina barn, semestrar, hus och fester. Eller så är de så upptagna med att leva sina perfekta liv att de inte ens har tid att använda sociala medier. Men de är föga förvånande bara människor och även de drabbas av vad som händer när man kommer till en viss punkt i livet. Den där punkten som är en insikt man helt plötsligt måste ta ställning till. När man faktiskt inte kan få barn hur mycket man än försöker eller när man råkar höra att den man älskar mest i världen och precis ska gifta sig med inte tror på relationen på samma sätt som man själv gör eller när man inser att ens förhållande inte är mycket mer än en avancerad vänskap. Vad gör man då?
Man gråter över det, man dealar med det, man börjar om. Men vägen dit är lång och tuff och samtidigt är den bara det den är, livet.
Det finns bara en säsong av Tell me you love (tack och lov, den hann aldrig bli urvattnad) och fick framför allt mycket av sin press pga de realistiska sexscenerna. Lite roligt är att parterapeuten spelas av Jane Alexander som också var med i Kramer vs. Kramer (tadaa!), hon spelade grannen som Dustin Hoffmans karaktär blev vän med. Dessutom är Luke Kirby med, han som just nu är aktuell i Take this Waltz som jag inte kan sluta tjata om.
Lycka till med gråten,
Kram!
