Jag ska inte outa några namn, men för ett tag sedan sms:ade en kompis som jobbar på Ekot mig och frågade om jag ville kommentera trailern till 50 shades of Grey. Jag skrattade. Jättelänge. Jag skrattade nästan ihjäl mig. Nej, jag vill inte kommentera 50 shades-trailern. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför Ekot trodde att det på något sätt är relevant att rapportera om trailern SJU HIMLA MÅNADER innan filmen har premiär. Inte när världen brinner.
Och trots att jag tycker allt detta, och trots att min bokklubb hade sin kortaste utvärdering av en bok någonsin om den: ”Det är är det sämsta jag har läst i mitt liv. Så! Kan vi prata om nåt annat nu?” så vill jag prata lite om 50 shades. Där kom den!
Jag läste att det har gjorts en psykologisk studie på Michigan State Univeristy av 50 shades-böckernas effekt på kvinnorna som har läst dem. Kortfattat kan man säga att läsarna (i studien 650 stycken) var 25% mer sannolika att ha en partner som skriker, skäller eller svär åt dem. Det var också 34 % mer sannolikt att de hade partners som uppvisat stalkertendenser. Man kan inte riktigt visa att kvinnorna gör dessa partnerval på grund av att ha läst böckerna, men det man kan utgå ifrån är att om man redan har en sån partner så hjälper böckerna till att normalisera en bild av att det beteendet är okej. Jag är inte skitbra på statistik och jag vet inte vad det betyder att något ”är mer sannolikt” – mer sannolikt än vad?
Men detta tycker jag är en sån intressant sak i populärkultur. Hur den normaliserar beteenden och dikterar så tydligt vad vi tycker är okej och inte. Jag skiter fullständigt i hur folk har sex med varandra så länge alla är med på det, det är inte det detta handlar om. Men det finns nåt så stört i mina ögon när en kontrollbeteende presenteras som sexigt och skyddande i relationen. Att Edward ses som så fin när han sitter och stirrar på Bella när hon sover i Twilight eller att Christian i 50 shades-böckerna kontrollerar Anastasia genom att bland annat hela tiden hålla koll på var hon är genom en dator och en telefon.
Det bäddas in i en sexuell och känslomässigt omtänksam kontext där det är del av leken, men really? Jag tänker på alla kvinnor jag känner som har blivit kontrollerade av sina partners på ett extremt osoft sätt, där de måste rapportera in var de är, vem de är med, vad de gör för att de vet att det blir ”problem” annars.
Å andra sidan, ska vi ha en kontroll av vilken kultur som får finnas och inte? Nej, det verkar ju dumt. Jag önskar bara att det fanns fler alternativ tror jag. Det finns en del kultur som man kan ta del av och samtidigt vara avslappnad i att det inte finns nåt som kommer piss me off, men när man har läst och sett allt det – vad ska man göra då? Jag kan liksom läsa om Cirkelntrilogin till mina döddagar men sen då? Blir bara så trött på att vara ständigt förbannad och samtidigt veta att sekunden jag slappnar av kanske jag är del av hjärntvätten? Då kanske det här normaliseras för mig med? Och hur mycket har inte redan normaliserats för mig trots att jag försöker tänka på det hela tiden?
Men ska jag då inte ta del av populärkultur? Det är ju det jag tycker är roligast i världen! Och precis som resten av världen är populärkulturen patriarkal, sexistisk, homo- och transfob och rasistisk. Ska jag sitta i en källargrop och vänta på att nån virar ner lite feministisk porr i en korg flätad av ekologiskt material av rättvist betalda arbetarhänder med kollektivavtal? JAG VET INTE HUR JAG SKA GÖRA!!!!
Jag kommer in i det här tankevurporna då och då och nu är jag tydligen där igen.. Jag vet inte, hur tänker ni? Jag skulle verkligen vilja veta..
