Ligger hemma och är vrålsjuk efter wow. Och framför allt vråluttråkad. Har försökt jobba men orden flyter bara ihop. Började kolla om Vänner. Utöver hur jobbigt sexistisk, funkfobisk (den när Chandler dejtar en tjej med en benprotes), megahomofobisk och rasistisk den är (alltså häpnar av VARENDA avsnitt, inte ett enda är till exempel fritt från att killarna inte vill nudda varandra pga SÅJÄVLASTRAIGHTAGUDFÖRBJUDEOMNÅNSKULLETRONÅTANNAT!!! Och hur kul kan det va med killkompisar som ständigt kommenterar ens utseende och gör en påmind hela tiden om att allt de egentligen vill är att se en naken eller att de vill se en hångla med sina tjejkompisar pga deras fantasier? Hur kul kan det va att vara den killen?) så dök den här gamla goa översättningen upp. Hade glömt av den:

”Just once I wanna beat you when you can’t blame it on the broken nose or the buzzer or the fact that you thought that you might be getting mono (körtelfeber)”

Gick in på sf.se och den här dök upp och tog över skärmen. Ser ni missen?

Det var rätt lätt att fixa till:

Allt i sin ordning igen:

Puh, blev lite så här först:

Men nu känns allt bra igen. NORMALT liksom.

*hoppsastegar iväg*

Under Way out west var vi några som pratade om drömbokningar till festivalen. En av mina drömmigaste är Lauryn Hill. Hittade ett klipp där hon som 13-åring är med i en talangjakt och blir utbuad (men till slut lyckas vända publiken).

Älskar hur hon bara kör på som att de är luft, men allvarligt – hur fan är man funtad när man buar ut en 13-åring? Och hur cool är man inte som 13-åring när man inte skiter på sig av skräck av en sån sak? Aja, gick ju inte asdåligt för henne till slut.

Som bekant vann Revolution Poetry hela Way Out West i år och tack tack tack tack högre makter – i helgen kan man se dem igen i Stockholm. For free!!! På lördag kommer Revolution Tour till Parkteatern Under Eken i Stockholm, det är alltså i Galärparken på Djurgården och ni best backa för jag tänker sitta längst fram och va den här personen:

Robin Williams är död. Det verkar som att han har tagit sitt liv. Fan, jävla usla värld där vi inte pratar mer om depressioner och där människor måste lägga den lilla kraft de har på att hålla upp fasader.

Jag har ju nämnt ca örtitusen gånger hur populärkulturella gubbar har varit helt nödvändiga att ty mig till under min uppväxt pga hade ingen egen farsa = kan ej hantera när de dör. Robin Williams var en stor del av det. Ett av mina tidigaste barndomsminnen är hur mamma jämt sa Nano Nano från Mork and Mindy för att muntra upp mig.

Eller hur den här fula bilden var den jag valde när videobutiken hade utförsäljning av filmaffischer för att jag tyckte så mycket om honom. Vilken ca 10-åring har den på väggen i sitt flickrum. Jag.

Hur jag brukade drömma om den här perfekta matscenen i Hook (åh Rufio!)

Hur mitt aldrig sinande Pierce Brosnan-hat kommer från Mrs. Doubtfire

uääh

Hur detta var ca hela anledningen till att jag redan i sexan visste att jag ville berätta om saker och har fortsatt att på ett eller annat sätt stå framför folk och prata resten av mitt liv

Åh fy fan. Pissiga pissvärld vad det här är trist.

Ta hand om varandra plz.