Jag såg Nånting måste gå sönder på bio i söndags och det tycker jag att ni också ska göra. Varenda en av er. Och nu är jag visserligen megapartisk här pga eeh, var i hop med en som är med i filmen fram tills för ungefär ett halvår sedan (hur kan det redan ha gått över ett halvår?) och liksom motläste repliker, diskuterade olika val, högläste ur boken på kvällarna och hade kostymbilden uppsatt på kylskåpet. Men, utan allt det – bara i sig självt så tyckte jag den var så stark. En sån pricksäker skildring av hur förjävla vidrigt det är att bli kär i någon när man inte vet om hen gillar en tillbaka. Ni vet precis där i början när man just har mötts och inte vet om personen ser en. Huuääh, blev helt illamående av den jobbiga känslan. Och samtidigt kastas man mellan det och det helt euforiska och dramatiska i de stunderna när det funkar. När man blir sedd.

Men en konstig sak, jag hörde på P1 häromdagen att en reporter frågade regissören Ester Martin Bergsmark varför Nånting måste gå sönder inte var en ”vanlig” kärlekshistoria. Typ om en ”vanlig” tjej som blir kär i en kille? Blev så jävla pro-vo-cerad av den frågan. Vad är det för fråga ens? Reporten fick i alla fall ett bra svar om att det här just är en av de vanligaste kärlekshistorierna, bara att just den berättelsen aldrig visas på film. Hur ofta är en förelskelse bara Hollywood-fluffig, fin och enkel egentligen? Det är inte lätt att börja gilla någon på riktigt. Mesta tiden ligger man ju bara och vrider sig i ångest och undrar om personen ens fattar hur rätt man är för varandra. Man tappar aptit och ältar detaljer och känner sig osäker och jävlig. Fy fan. Men mest fy fan för den där reporten (minns inte namnet). En annan bra sak med filmen (förutom fotot!!!! och självklart skådespeleriet osv) var musiken. Det var inte jättemycket musik utan ofta rätt tyst (eller var det bara så jag uppfattade det?), men dels var det helt ljuvligt att hela vägen hem nynna på Roxettes Fading like a flower tillsammans med mina kompisar på promenaden över Västerbron, gu vad bra Roxette är. Även Beatrice Elis cover på Ebba Gröns Flyktsoda var med. Och så var det den här låten som är med i trailern också:

Kan ej sluta lyssna!!!! Har bara hittat den på youtube, snälla nån som bestämmer: lägg den på Spotify så jag kan ha med den på min 2014-lista tack!

Är det jättekonstigt att jag började tänka på Daniel Lindström från första säsongen av Idol när stod och misslyckades lite allmänt över en stepbräda nyss? Alltså det var inte därför jag tänkte på honom, utan jag försökte komma på vad den där låten heter som han gjorde sin audition med. Hittade den och tycker nog att alla ska lyssna om på den nu. Så gosig. Skulle länkat, men är på mobilen.

PS. Hallå, kommer ni ihåg att han var ihop med Loreen? Mocklis honom!

Skickat från min DeLorean

Vet inte om ni såg det här spektaklet igår?

Och *bla bla lång intervju om varför*. I slutet får Kent den viktigaste frågan: Vad tänker han göra av överskottet? Alla dessa 14 procent som han nu har att göra nåt bra med. Ska han skänka dem till en kvinnojour? Ska han skänka dem till en organisation som jobbar med feministiska frågor, tex jämställda löner? Ska Fi få dem? Eh nej.

Kände spontant:

Men Hej Blekk var way mycket mer konstruktiv än jag och bestämde sig för ett eget litet ”könsexperiment”:

Kände först:

Men sen kom jag på:

Och kände mest: