Den här samlingsvideon som jag hittade via fb på alla dessa megainkompetenta människor som inte kan dra en filt över sig i soffan eller kläcka ett ägg, de som halkar i duschen och inte kan svara i telefonen utan att tappa den i TV-shopreklamerna..

Ehm.. Kände igen mig lite väl.

Skickat från min DeLorean

Jag är skitkass på att lyssna på podcasts. Eller så här: jag är skitkass på att lyssna på svenska podcasts. Jag vet inte varför. Kanske att jag hamnar i att sönderanalysera form, ordval, upplägg, frågeställningar, intervjuer och allt sånt efter mina 6 år med att själv göra radio att jag bara hör ”jobb”. Det blir inte bara kul och spännande utan lite störigt nästan. Hjärnan är för påslagen.

Men det finns några få poddar som jag ändå kan försvinna in i och de är uteslutande amerikanska storytellingpoddar. En av mina favvosar heter Risk!. Folk som vet hur man berättar saker berättar helt enkelt saker. Det kan handla om vad som helst men ofta efter ett visst tema. Ett berättelse kan vara så roligt att jag skrattar som en galning på bussen medan nästa kan vara så sorgsen att jag på fullaste allvar börjar lipa (hänt ca 1000 ggr). Så nu när jag låg som en utslagen säl på en solstol på Mallis i fem dagar så klämde jag avsnitt efter avsnitt. Så himla mysigt att dyka i och ur människors liv på det där sättet. Fyra av avsnitten var specialavsnitt där programledaren Kevin Allison åker på Kink Camp. Ja alltså ”läger” där man håller på med BDSM. Och vanligtvis så gör inte Kevin mer än att bara påa och ava de som ska berätta avsnittets historier. Han inleder alla avsnitt med sitt ”Hey there folks!” och avslutar med ”Today’s the day, take a risk!”. Ja, ni fattar ju att jag stör mig på människan. Plus att han alltid skrattar åt sina egna skämt. Alltså jag gör ju också det, men det är något annat ..ehm. Så hur som, i de här fyra avsnitten kom man så himla mycket närmre honom. Jag började äntligen tycka om honom, han blev liksom mänsklig istället för bara gapig.

Men ni vet hur man föreställer sig någons ansikte när man lyssnar på radio eller poddar? Att man målar upp en bild av hur någon ser ut om man inte vet det sen innan? Okej, min bild av Kevin var ungefär det här:

(men mindre Hugh Jackman än så)

I två år har jag lyssnat på den här rösten och föreställt mig ungefär den här snubben, jag har hört massvis om honom och hans liv. Jag hört honom berätta om när han blev uppvirad i en gunga från taket och påsatt av en kvinna med strap-on och jag har hört honom grina när han berättar om superkänsliga saker.

Så kom jag hem från resan och fick för mig att till slut googla människan. Så ser han ut så här???

Alltså min poäng handlar ingenting om nånslags värdering av hans utseende, det skiter jag i. Men jag blev så chockad! Så kom jag att tänka på vad himla längesen det var det där hände. Alltså vad längesen jag inte visste hur nån såg ut som jag lyssnade på på radio. Just radioröster kan ju komma en så extremt nära. Senast var när jag träffade P3-Christer i radiohuset i Göteborg 2008. Jag hade precis börjat jobba där och hörde hans röst snett bakom mig. Jag visste precis vem det var från alla gånger jag hört honom i mitt kök när jag lagat mat. Jag vände mig om och där stod nån helt annan än den jag hade föreställt mig. Nån annan hade kapat Christers röst! Jag saknar den där grejen, att inte alltid redan veta. Aja. Vet inte var jag ville komma med det här. Men lyssna på Risk!, det är en skitbra podd om man gillar sånt som jag gillar.

Skickat från min DeLorean

Men vi har pallat citroner i en bergsby, stått på en lyxballe och morsat på morgonsolen, dansat i gränder och haft omklädningsrumsdisco. Mallis är bäst!Skickat från min DeLorean