Har ni sett de här* än?

Jag provade att sätta det i en kontext. Till exempel tillsammans med en bild som Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund lade ut på sin instagram för ett tag sedan:

Made sense.

*Här är SL:s ord på Facebook om hur de tänker:

Detta är så obehagligt på så många nivåer, och det mest skrämmande av allt är nästan argumenten om att ”bla bla folkvalt parti”. Jag menar inte att demokrati är bla bla. Men människors rätt att åka kollektivtrafik eller röra sig fritt i offentliga miljöer utan att känna sig utpekade, jagade, annorlunda eller hotade pga rasifiering trumfar som demokratifråga över *men alla partier måste ju få köpa reklam*. SL, om ni inte ser det är ni allvarligt pantade i huvudet.

Jag är en privilegierad person i det här sammanhanget. Jag har aldrig behövt tigga och statistiken säger att jag antagligen lär slippa det i mitt liv. Men jag vet också att det mesta av det handlar om tur. Det handlar om vilken familj jag råkade födas in i, vilken socioekonomisk bakgrund mina föräldrar har i länderna där de växte upp, vilket land min mamma valde att flytta oss till, under vilket år vi kom hit och hur migrationspolitiken såg ut just då. Men trots allt det känner jag mig rakt av hotad av att se de där bilderna, till och med när de är avfotade och upplagda på instagram. Att de får finnas där rätt i allas ansikten för att SD pröjsade pengar, hur tänker ni? Hur många av era egna anställda vars arbetskraft hela ert jäkla företag vilar på kan ni se i ögonen efter att ha gått med på det där? Hur många av era resenärer? Och vilken trygghetslinje kan man ringa till om man känner sig livrädd för godkänd rasism när man åker hem mitt i natten?

Det här handlar inte bara om de faktiska tiggarna (som halloj, är några av de mest – om inte DE mest utsatta – människorna i VÅRT GEMENSAMMA land), det måste ni väl kunna se? Det här handlar om hela SD:s politik och alla odemokratiska, fördomsfulla, vidriga sakerna som de står för. Det här handlar om allt det hotet och hatet som varenda rasifierad person utsätts för av Sverigedemokraterna genom deras åsikter, handlingar och ord – direkt eller indirekt. De där reklamaffischerna handlar inte om demokrati, de är symboler för rasism. Ser ni inte det? För fan, öppna ögonen!

(Om du som läser det här känner att du vill göra något så kan du läsa mer på den här facebooksidan till exempel.)

Tro det eller ej, men jag är i himla Istanbul med Rättviseförmedlingens DJ-kurs. Maja Asperö Lind, Bella Boo och jag har åkt hit för att träffa turkiska DJ:s och tillsammans lära unga tjejer här att spela och skapa nätverk med varandra. 

Sent igår kväll vi upphämtade på flygplatsen av en disco-likbils-taxi

Kursen började idag med att Evrim visade deltagarna hur man spelar musik med Traktor (ett dataprogram som jag blev skitsugen på att testa att köra med själv, men orka lägga massa pengar på ljudkort och grejer för att göra snygga mixar../mvh dj låtväljare)

Sen efter att Bella visat tjejerna hur man spelar med vinylskivor käkade vi lunch på det här stället. Alltså maten i den här stan! Min matfanatism är värre än någonsin och att hamna i en stad där man hela tiden går förbi matstånd, restauranger, glassställen, våffelställen, mussel-, frukt- och kastanjeförsäljare är.. Äeh, det är så jag vill lägga mig ner på marken och grina av lycka. ALLT jag ser och känner doften av är i preciiiis min smak. Jag försöker hela tiden sätta ord på varför jag blev helt förälskad i Istanbul sekunden vi kom in i stan med bilen – för det är något alldeles speciellt för mig att vara här. Jag känner typ att jag hamnat rätt. Jag undrar om det inte dels har att göra med maten, men också att jag har känslan av att gå med i strömmen istället för mot den. Kanske för att jag utseendemässigt är del av den stora normen? Folk ser ju typ ut som jag här. Och det känns så annorlunda och… normalt?

Träffade det här paret i lunchrestaurangens kök som lirade luftgitarr på vispen <3 <3 <3 

Utanför en moské hade nån skrivit Her ye youtube: Youtube finns överallt. Jag frågade en av deltagarna om det här med att youtube stängts ner i Turkiet. Hon sa att hon inte trodde det handlade så mycket om att folket inte skulle se videos – utan om att de inte skulle lägga upp egna regimkritiska videos. Men att hon kände att det var så onödigt pga ”det är ju ingen som vill kolla sånt i alla fall. Men när de förbjuder vill man ju inget annat än att se det”.

Maja höll en superbra föreläsning om att skapa kvinnliga nätverk, ha förebilder och mål med sitt spelande och hur viktigt det är att skapa varandras hypear på internet och peppa varandra.

Jag berättade om Rättis och blev snygg på bild

Sen fick tjejerna lära sig taktmixa på cd med hjälp av Utku och ikväll ska de få spela på riktgt på klubb tillsammans med Maja och Bella. Detta är så förbannat coolt! Att något som gått från att sitta i möten och babbla om vad man skulle kunna göra till att vara något vi faktiskt gör. På riktigt – precis just nu!

Här kommer lite Rättisinfo: På söndag bjuder vi in till en filmfrukost på Bio Rio kl 11. Vi kommer att visa Raskortet (att jag FORTFARANDE inte hunnit se den?) som ni säkert känner till blev sjukt omdiskuterad när den kom, bland annat av megasmarta Valerie Kyeyune Backström här i Nöjesguiden (<– LÄSTIPS!! ).

Efter filmen visats och frukosten är uppäten (hur mysigt?) så kommer Amie Bramme Sey från Metropol 93,8 att leda ett samtal med filmens regissör Osmond Karim, Fanna Ndow Norrby som startade och driver @svartkvinna på instagram, Seher Yilmaz som är Rättviseförmedlingens ordförande och Barakat Ghebrehawariat som är demokratiagent och sitter i Rättis styrelse. De kommer så klart prata om normer, strukturer och begrepp men också lägga mycket fokus på vad som händer sen när man också ska göra nåt. Hur går man från ord till handling för att faktiskt skapa verklig förändring? Jag är sprickfärdig av pepp inför detta.

Det är förresten det här himla smartkortet som har arrat alltihop under sin praktik hos oss:

Aurora Percovich Gutierrez heter hon och om ni ser henne (på söndag eller någon annan gång) så kräver jag att ni alla slomo-springer mot henne och ba:

Här hittar ni mer info om filmvisningen, frukosten och samtalet!

Sista halvåret på P3 mådde jag pissskithelvete. Jag var superledsen hela tiden och kände mig sämst på jorden. Jag grinade och hade panikångestattacker varenda dag pga många olika skäl och det höll i sig väldigt länge. Det enda jag såg fram emot den perioden var att få flytta till Stockholm, att få lämna allt det onda bakom mig i Göteborg och gå vidare med mitt liv. Jag hade ingen aning om hur framtiden skulle se ut, jag visste ingenting om vad jag skulle jobba med, hur lägenheten vi skulle bo i såg ut, vilka jag skulle hänga med eller ens vem jag skulle vara. Men jag visste att allt var bättre än situationen jag var i just då. Det enda jag kunde visualisera när det kändes som tyngst var att sitta i flyttbilen på motorvägen på väg bort ifrån allt som gjorde ont och mot något nytt som jag kunde få skapa från början. Göra om, göra rätt liksom. Och jag visste att starten på det nya skulle vara en veckas ensamresa till Gran Canaria där jag bara kunde få vara ifred.

Den allra sista intervjun som skulle göras innan programmet lades ner var med Mona Sahlin som ju antagligen gått igenom något liknande nio månader tidigare när hon avgått som partiledare (eller jag kan ju inte tala för henne, men jag föreställer mig att det gjorde svinont att slita som ett as i så många år och bli behandlad som skit av medier, partikollegor och idioter som envisades med att dra upp nåt gammal chokladkvitto när andra politiker gör tusen gånger värre saker och kommer undan). Temat för intervjun var Hur går man vidare? Jag träffade aldrig Mona den gången. Det var dagen innan nyårsafton – eller om det var på nyårsafton som vi förinspelade samtalet. Redaktionen satt i Göteborg och hon var i Stockholm på länk. Det jag minns starkast från intervjun förutom hennes sätt som jag älskar, ni vet hur jäkla stadig och samtidigt mänsklig hon är, var att hon fick frågan: hur kom du över sorgen att bli bortknuffad? Hon sa att det allra första hon gjorde var att boka en ensamresa till Gran Canaria. Hon hade varit i ungefär samma område som jag skulle till och berättade om hur hon på den fjärde dagen kom till insikten att hon ändå gillar sig själv. Att det kanske inte var henne det var fel på utan sammanhanget. Jag minns hur jag fick kämpa så hårt för att det inte skulle höras ut i mikrofonen att jag hade börjat gråta när hon berättade det. Usch, ni vet när man är så där skör att minsta sak får ögonen att tåra igen. När man inte har någon kontroll alls längre.  

Två dagar senare satt mitt ex och jag äntligen i flyttbilen på den där motorvägen. I bilradion sändes det allra sista avsnittet av radioprogrammet och intervjun med Mona. Ännu en gång satt jag där och bara hulkade medan vi lade mil efter mil bakom oss och jag inte visste vad jag skulle förvänta mig av det som fanns där framme. Fy fan vad trasig jag var då. Det hade ganska lite att göra med att jag inte skulle jobba med mitt program mer, att det var över var egentligen det enda befriande i allt som var svårt då. Det var bara en sån där situation när det känns som att nästan alla bitar i ens liv exploderat och man inte har något kvar att ta av. När alla lager och all hud är avskalade och man bara är ett himla sår kvar. När jag väl kom till Gran Canaria en vecka senare hände exakt samma sak som Mona beskrivit. Det var som en lätthet jag inte hade känt på över ett halvår började ta över. Jag insåg precis det hon hade sagt, att jag ju gillar mig. Att jag tycker jag är en härlig och bra person. Att det var sammanhanget som kvävt mig och det kanske inte var mig det var så extremt fel på.

Det har snart gått två och ett halvt år och ett helt liv sedan den där intervjun. Vissa saker sket sig medan andra blev bättre än jag hade kunnat föreställa mig och några saker verkar jag aldrig kunna lära mig göra rätt. Jag har fått ett drömjobb på Rättis och är så stolt över det samtidigt som jag ännu en gång inser att jag inte vet hur man jobbar utan att ta sats mot väggen och springa det snabbaste man kan med huvudet före. Personen jag trodde jag skulle bli gammal med visade sig inte alls vara det och i helgen ska vi splitta våra saker och liksom bli färdiga med det kapitlet. Jag har fått vänner som jag inte förstår kunde gå på denna jord som ingenting innan vi möttes och blev varandras. Jag blir bättre hela tiden på att be om hjälp även om jag fortfarande är sämst på det. Jag har roligare och tycker om mig själv mer sedan jag började göra det som är kul hellre än det som borde göras, men jag har fortfarande ingen aning om hur man inte fastnar i skuld och blir förlamad av sin egen otillräcklighet.

I måndags var jag med i Aftonbladet TV:s Partiprogrammet. Den som skulle intervjuas var just Mona Sahlin. Innan sändningen körde igång ryckte jag tag i henne och försökte berätta hur mycket det hon sa den gången hade betytt, hur ofta jag har tänkt på henne sedan dess. Hur jag hade känt precis som hon beskrev efter några dagar. Hon berättade att hon skulle åka igen och kallade oss för Gran Canaria-buddies. Jag liksom svamlade och försökte få fram mina ord men det blev mest ”blublöhblableh SYMBOOOL!” och ”fårjagtaettfotomeddigsnälla”. Så min kompis Elli knäppte av några bilder och jag sitter och tittar på dem nu efteråt och tänker att det löser sig. Vad som än händer så löser det sig. Jag måste bara påminna mig om och om igen att det inte alltid bara är mig det är fel på.

Visst är det ok att ta med egen folle och filt att sitta på när man går hit ikväll:

Känner ungefär:

HUR KAN DET REDAN VARA VALBORGGG???