Varje år har min brorsa och jag en tävling om vem som pallar ta årets första dopp. År efter år har jag ringt efter mitt första dopp, någon gång i maj/juni och vrålat -HAHA, jag vann!!! och varje gång har han svarat -Pfff, jag badade redan i april.

En gång, en riktigt varm vår för örti år sedan hann jag före i slutet av mars men annars har den här tävlingen mest varit en sk förlustaffär på min sida så jag har i princip gett upp. Som förra året när jag tog årets första dopp på midsommar så visste jag att det inte fanns en chans att det var före honom:

Så i måndags gav jag mig fan på att vinna när jag hörde att konferenslokalen vi skulle till hade badmöjligheter. Jag tänkte att 17 februari kommer krossa honom. Och jag gjorde det! Två gånger i en sjö som fortfarande var täckt av is!!! Kände mig som en hjälte ända tills jag ringde skrytsamtalet och fick svaret: -Jag tror dig inte. Har du bildbevis?

Och nej, det har jag ju inte…FÖR JAG VAR UPPTAGEN MED ATT INTE DÖ AV CHOCK EFTER ATT HA BADAT MITT I VINTERN.

Så här ligger jag i soffan nu, utslagen av den obligatoriska förkylningen och utan medalj. :((((

Gröna Lund har inte bokat en enda kvinnlig artist i år heller och så går Red Line och gör detta (alltså det två sakerna är naturligtvis inte ihopkopplade men en kastas snabbt mellan förtvivlan och hopp hära):

Skriker, hyperventilerar, svettas och flåsar!!!!!!!!!!

Jag har suttit på en kurs om projektmedelsredovisning hela dagen men jag har ärligt talat bara en enda fråga av verklig vikt.

Kan man köpa den här låten (alltså den här versionen där Niklas Lind sjunger med Seinabo Sey) någonstans? För jag vill kasta, ösa, sprätta och hälla mina pengar över detta:

Och sen vill jag, trots att jag är ett dygn sen på bollen, säga tack till vem det än var som producerade/bestämde på Grammisgalan igår. Det var fan den snyggaste och bästa svenska galan jag sett på länge (ever?). Älskade musikvideoreferenserna, valen av uppträdanden, själva uppträdandena och hur himla politisk den var. Marit Bergmans t-shirt, Linnea Henrikssons känga till kulturpolitiken, Crucified Barbaras killbandskommentar, Loreens sång, Kakans ”krossa patriarkatet” och Kartellens uppmaning att alla skulle stå upp mot rasism.

Det är något allvarligt fucked up med hur vi har det när jag ligger och vrålgrinar (true story) till att alla i rummet ställde sig upp med en lyft näve. Jag tycker ju sånt är skämmigt och lamt egentligen. Men när det gått så långt att till och med jag blir.. typ tacksam och lättad? Så tack till kulturvärlden som säger att det är coolt att kämpa för allas lika rätt. För varje hater i ett kommentarsfält verkar det finnas en lover vid en mikrofon.

Vet ni vad jag skulle älska? Om alla chefer och lärare i Sverige idag sa:

”Hörni, nu måste alla ta en paus – ja Anna, även du – och titta på det här 18 minutersklippet. Det är OBLIGATORISKT!”

Man behöver inte hålla med om Sorans slutsats i opartiskhet vs. främlingsfientlighet-grejen för att kunna njuta rakt ut av det han säger. Eller man behöver knappt hålla med om vad han säger överhuvudtaget för att känna hur ens hjärna liksom lyfter ett snäpp till, bara tack vare hur han säger det.

Ja herrejävlar! Äntligen får jag skrika ut mitt favoritcitat från hustaken:

Hallå, skoja!

Nä, det jag vill skrika ut till hela världen tills jag tappar rösten är hur extremt stolt och glad jag är för det här:

Första dagen var idag och den började på conferaaaance. Har manglat massa ny information som i vilket annat sammanhang som helst lika gärna hade kunnat skrämma mig, men inget av det här känns omöjligt. Jag vill mest bara att alla polletterna ska trilla ner och sen vill jag GÅ LOSS! Det här känns så exakt rätt för mig, det är som att alla saker jag arbetat med innan, engagerat mig i, vevat med fingret om har handlat om precis detta. Det vet ju speciellt ni som läst det jag skrivit här på bloggy. Att då få arbeta med det heltid känns.. bara rätt.