Jag gav bara ett enda nyårslöfte i år. Jag ger aldrig någonsin nyårslöften, tycker de är töntiga men nu var det dags. Jag proklamerade högt till de andra runt middagsbordet att om någon frågar mig om jag vill skriva en text för rimliga pengar så måste jag från och med 1 januari säga ja.
Det kanske inte låter så stort med tanke på hur pass många texter jag ändå har skrivit här på bloggen, men för mig är det enormt. Att skriva en text för en tidning är det absolut läskigaste jag kan tänka mig. Det är konstigt egentligen för jag är inte alls rädd för att tala inför folk, att stå på en scen, att programleda i radio eller vara med i tv – inget av det känns onaturligt. Och den här bloggen, den är ju MITT forum. Den är min hemmaplan, jag bestämmer. Här är jag kung och drottning och ingen petar i det jag vill säga. Men en text som ska tryckas ut på papper, en text som man kan ta i? Nej fyfaan, det gör jag bara inte. Fram till nu då.
Jag har varit tvungen att tänka igenom den här rädslan som jag har haft, vad exakt är problemet? Jo, men jag tror det handlar om ur vilken energi texten skrivs. Nu kanske det blir flummigt, men när jag skriver om Panetoz i morgonsoffan, P3 Guld nomineringarna förra året eller om Ken Rings uttalanden om homosexuella så är det för att jag har ett akut behov att uttrycka mig direkt efter att något har hänt. Orden liksom bara rinner ur mig, jag tänker knappt på vad jag gör utan är bara in the zone. När någon däremot ber mig skriva något är det som att försöka springa genom kvicksand. Varenda ord vägs och det är bara om de ens klarat av att mejsla sig ur min hjärnas labyrint av tvivel och extremt stor prestationsångest. Jag är rädd för att det ska bli dåligt och så fort jag börjar övertänka vad jag vill säga så är det kört. Aja, ni fattar säkert vad jag menar.
Ungefär en vecka efter nyårsafton hörde Tidingen Ottar av sig och frågade om jag ville skriva en krönika om GUBBHEN. Min instinkt skrek NEJFÖRIHELVETELÄMNAMIGIFRED, men jag sa ja. Jag tvingade mig själv att göra det. Jag har levt med GUBBHEN i över ett år nu och pratat om klubben, försvarat den, älskat den och hyllat den. Jag vet precis vad jag tycker och känner kring separatism men ändå ville orden inte komma ur mig till en början. Det här är den absolut svåraste texten jag någonsin har skrivit. Den är inte det bästa jag har gjort, det tycker jag fortfarande inte. Men det är texten jag är absolut stoltast över för att jag klarade det. Jag gick emot det jag tycker är läskigast i världen och vann. Från och med idag ligger den ute, tryckt på papper i en alldeles verklig tidning för alla att se. Fucking heja mig!
Vill du läsa texten kan du antingen plocka upp senaste numret av Ottar eller läsa den här på nätet.
