Hemma igen från Växjö. Var ju där för att göra radio med dessa två genier. Vi utgick från den där artikeln om Frejaskolan i Gnesta där de jobbat mycket med jämställdhet och började prata om könsroller. Noah och Alexandra är 11-12 år gamla och det skär i hjärtat på mig när de pratar om vilka krav de känner utifrån deras kön. Att behöva vara smal, sminka sig eller att man måste vara bra på sport. Klart man vet att det börjar långt tidigare än så, men det är så enkelt att glömma hur det var att gå i mellan- och högstadiet. Den där känslan av att man måste vara normal hela tiden. Så är det ju nu med, men det var ju så koncentrerat då, det fanns inga pauser eller frizoner. Klassrummet, rastgården, matsalen, omklädningsrummet, korridorerna, på vägen till och från skolan, fritidsgården. Paniken.

Kommer ihåg när jag var precis i början av puberteten och hade börjat få hår på nya ställen på kroppen. Någon av tjejerna i omklädningsrummet efter gympan såg att jag inte hade rakat mig under armarna (INGEN HADE INFORMERAT MIG OM ATT MAN VAR TVUNGEN ATT GÖRA DET!!!) och hur hon först förvånat frågade: Va? Rakar du dig inte under armarna? och hur jag kände den där blixtrande känslan genom kroppen, ni vet den när allt bara stannar till och det börjar tjuta lite i öronen och man vet att om en sekund exploderar allt. Och så klart började de andra tjejerna en efter en instämma i en kanon av ”VAA, rakar du dig inte under armarna???”, eggade av varandra blev var och en mer och mer äcklad av mig för varje utrop. VAAAAA, RAAAKAAAR DU DIG INTE UNDER AAARMARNAAA??????? Minns inte vad som hände sen, kommer bara ihåg känslan av att vara utpekad, att vara den som är så fel. Mest fel av alla. Mer fel än någon har varit någonsin. För att jag inte tagit bort mina tre hårstrån under armarna.

Det här är verkligen inte det värsta som har hänt mig, men det jag försöker peka på är den där känslan av att sitta fast. Att inte kunna springa åt något håll för hela livet känns som att man backat in i det där hörnet i omklädningsrummet och alla står runt en och är så trötta på och äcklade av det där dumhuvudet som aldrig kan göra rätt. Det är så jävla skönt att vara vuxen. Är så tacksam för att jag är det nu. Könsrollerna är så klart kvar, de försvinner inte hur man än gör. Men nu finns det frizoner, vissa saker kan jag välja själv, andra bara är där som en bromskloss man aldrig blir av med. Men för fan, vill jag ha dreads ner till knäna under mina armar kan jag ha det, vill jag inte ha något hår på kroppen är det också okej. Men ingen kan trycka upp mig mot ett hörn och säga att jag är äcklig eller fel igen. Jag har vänner som jag kan spy galla med när det blir för mycket av ryggdunkande grabbar som får orimliga fördelar på arbetsplatsen för att de är så skööna eller ångesten över hur man ska vara och leva sitt liv blir för mycket. Och jag kan framförallt välja vilka jag vill träffa varje dag. Ingen kan stoppa in mig i en grupp med 30 pers i tre år och tvinga mig existera med dem. Jag kan vända på klacken och gå när det inte funkar, jag kan flytta på mig och börja om, jag kan knuffas tillbaka och vet att jag blir uppbackad och lyssnad på. Fy fan vad skönt det är att vara vuxen.

(Ur dagens SvD)

Hmm..

Jag försöker komma på någon annan typ av genre eller artist där man som recensent kommer undan med att skryta om sin okunskap på det här sättet.

Säkert klassisk musik. Eller hiphop? Nej metal måste det vara! Smal indie? Nej nu vet jag, valfri bredbent Ullevirock är det ju!!!

Och i ett större perspektiv har det säkert inte en millimeter att göra med genus eller annat sånt *PK-trams*. Jag menar Katy Perry är ju bara världens hittills enda kvinnliga artist som har lyckats få fem förstaplatslåtar från samma skiva på Billboardlistan. Enda andra artisten som lyckats med fler är Michael Jackson. Men vem bryr sig, allt låter ju likadant ändå. Och det här med att hon är den enda artisten i världen som har hängt kvar på topp 10 i 69 hela veckor på raken på Billboards Hot 100-lista.. Nä det är irrelevant. Dumma dumma tuggummipop, man kommer ju inte ens ihåg hur den låter!

Jag åker tillbaka till Växjö imorgon. Det var där det hände. På en av bänkarna på kyrkogården i telefon. Det var där vi gjorde slut.

Nu när dygnet har slagit över har det gått exakt två månader sedan han ringde och sa att det inte känns bra längre och jag vrålade Men för i helvete, du är ju på väg att göra slut. Bara gör det då!

Jag trodde att jag skulle dö där på fläcken, där på kyrkogården. Medan han fortfarande var i telefonen tänkte jag att jag egentligen lika gärna bara kunde lägga mig och skeda en av gravstenarna. Jag blev så förlamande trött av det där samtalet, ville bara lägga mig där och sova en stund. Och samtidigt tänkte jag att jag höll med honom. Att jag bara var fegare än han. Att jag måste sluta vara en sån fegis. Dagen efter åkte jag hem till Stockholm och vi pratade och skrek och grät och tittade igenom alla foton vi har på oss och sov ihop i fyra nätter. Längre och längre ifrån varandra för varje natt. Sedan åkte jag tillbaka till Växjö. Jävla Växjö.

Varenda morgon på väg till radiohuset gick jag igenom kyrkogården och sneglade på den där bänken. Tänkte att där, det var där det hände. Fan vad ont det gjorde. Varenda eftermiddag pratade jag i telefon med mina människor för jag hade ingen av dem där. Jag satte mig på någon av de andra bänkarna på kyrkogården och pratade och rökte och pratade och rökte och snusade och rökte tills långt efter solen gått ner. Och försökte bara få in något endaste andetag förbi den där spändheten jag hade runt halsen. Bara ett endaste. Varenda natt somnade jag till Weeds på högsta volym i lurarna för jag orkade inte höra en enda tanke till.

Det har gått två månader och jag har vant mig vid att säga saker som “mitt ex”. Första gången jag yttrade de orden trodde jag hjärtat skulle stanna. Jag fick lära om mig att säga hemma hos mig istället för hemma hos oss. Men jag möblerade om, gjorde lägenheten till min istället för vår gemensamma, bjöd hem folk, köpte nya kuddar till soffan och började nynna igen.

Det har gått två hela månader och jag hunnit leva ett helt liv sedan dess. Spändheten runt halsen försvann, jag började släppa saker och nya saker kom till mig. Insikter om hur det kanske egentligen var, om vilket liv jag vill leva nu. Jag omslöts fullständigt av människorna runt mig, både de som alltid varit nära, de nya som inte backade för det svåra, de gamla som jag aldrig förväntat mig det av och de som kom från ingenstans. Jag trodde han var min livlina och när jag insåg att han inte var det var det lika delar sorgligt som befriande. Det är slut. Och det är okej.

Men hallå, jag glömde ju säga att jag var med i ett av Sveriges Radios bästa program, Stil i P1, och pratade om Stevie Nicks i söndags. Fleetwood Mac spelar ju i Globen på onsdag. Har ju som bekant snackat en hel del i radio tidigare, men att bli tillfrågad om jag ville vara med i just det programmet var pretty himla stort för mig.

Pga har varit förkyld i evigheters evigheter och haft så här himla tråkigt:

så glömde jag (smyg)fota Sveriges kanske coolaste programledare, Susanne Ljung. Hela programmet är väldigt bra, jag är med från 34 min in i programmet och pratar om Stevies uppsving i en yngre generation.

Halloj, om lite mindre än ett dygn släpps VH-1:s film om TLC. Är rätt himla glad för det ja. De har peppat hur länge som helst på sin instagram och även mina förväntningar har byggt upp. Hur skulle de inte kunna med dessa klipp?

Jag nu: